tisdag 8 januari 2008

Uppdate

Det blev 10,5 km fartlek och det kändes bra. När jag ruschade uppför en backe (visserligen inte en svart slalombacke, men ändå) till tonerna av Apoptygma Berzerks "Until the end of the world" kände jag mig som Charlotte Kalla. Nästan iallafall. Det skulle vara trevligt att få låna hennes hjärta och lungor under något träningspass någon gång. Bara för att få känna hur det kan kännas att ha en sån kapacitet. Eller ännu bättre; flytta in i hennes kropp under en tävling och få känna hur det känns att åka skidor på längden (eller kanske uppför) så snabbt. För det kan jag säga med stor säkerhet att jag aldrig kommer att få uppleva annars. :)

Det enda som inte kändes så bra var att pulsen fortfarande envisas med att vara högre än vanligt och är svår att få ner igen när den väl har kommit upp.. Jaja jag känner mig ju frisk i övrigt så det är nog ingen fara, det bli säkert bättre..


Om man kollar riktigt noga kan man se hu hög min puls var under passet. Notera även hur omatchande min klocka/ipod och jacka är :)

Under tiden jag sprang funderade jag även lite på vilken stor inverkan musiken har på min ork. Det är ok att springa utan musik om man springer tillsammans med någon, men själv utan musik funkar bara inte. Då är min andning det enda jag kan tänka på och då går det bara dåligt. För tillfället är ovan nämnda låt tillsammans med samma artists låtar "Paranoia", "Eclipse" och "Starsign" plus Kents "Columbus" de låtar som får mig att orka (nästan) hur mycket som helst. Annars är jag inne i en period med väldigt mycket Yvonne och Strip Music. Henric De la Cour är min nya gud (förlåt Henrik Berggren)!

2 kommentarer:

Sofy sa...

Tack tjejen!

Men hallå! Ditt pass var ju grymt det med, över milen och fullt med fartlek med backar och allt! Toppen! Trist dock med pulsen, det kanske är nåt skit kvar i kroppen, spår av förkylning som inte riktigt vill släppa taget ännu. Trist hursomhelst.

Visst är Kalla en enorm inspiration!!?? Såg också hennes ryck när hon gick om virpi och bara flöööög fram framför mig när jag började få trötthetssyndrom. När man blandar den bilden med tankar på bloggen så är det ett lätt val att springa vidare. Tack som sagt!

Löpning & Livet sa...

Sofy: Ja jag får väl vara nöjd då :)
Ja man blir så glad och peppad att själv träna när man ser hur andra är sådär superduktiga!