På äventyr med mina nya vänner

Ja, eller så mycket äventyr var det kanske inte. Bara ett ganska tråkigt långpass i regn och blåst. Ett pass som bara skulle genomföras och som tyvärr inte förde så mycket glädje med sig. Även om jag älskar löpning så är det faktiskt inte superkul alla gånger. Ibland får man tvinga sig ut och ibland är det tråkigt, jobbigt, segt eller.. eller alldeles underbart.

Mina nya små älsklingar

Idag hade jag visserligen inga problem att ta mig ut, men när regnet kommer mot en i nästan vågrät vinkel är det inte särskilt kul, hur mycket man egentligen älskar det. Som tur var slutade det att regna efter ungefär halva passet, men blåsten den bestod. 16km stod på schemat och 16km sprang jag. Ett kort långpass alltså med mina mått mätt. Ett pass som inte går till historien som ett av de bättre, men som ändå hade någon slags funktion genom att det övar upp mitt psyke. Övar mig på att genomföra trots att det inte är kul, att stå ut och att bita ihop ända hem. Det kommer behövas mycket av den varan den 30:e maj.

Jag borde uppenbarligen tvätta spegeln.. (och nej, jag sprang inte i klänning)

Men en bra sak förde passet med sig. Jag har haft lite dålig matlust på sista tiden, men nu har jag fått ett hål i magen och kan stoppa i mig hur mycket som helst. Bra. För att bli bättre måste man äta. Mycket. Och vila. Det ska jag göra under julen hemma hos mammafamiljen och vovve 1 och hos pappafamiljen med vovve 2 och 3. Hoppas på snö och kanske lite skidåkning (utför såklart), men det är väl antagligen förmycket begärt.

Nu ska jag göra magen glad och äta pepparkakor och kola!