tisdag 6 oktober 2009

Värsta träningsoviljan

Det är inte ofta jag absolut inte vill träna. Visst kan det kännas motigt ibland, men bara jag är ombytt och på väg brukar det kännas bra igen. Men idag skrek hela kroppen, men främst huvudet, att den absolut inte ville träna. Varför vet jag inte. Jag är inte trött eller sliten och det var inget sånt där halvångest pass, som typ snabbdistanspass, utan det var äntligen armydags igen. Men nej, jag ville inte. Och när kroppen så tydligt klargör det slipper den.

Det är inte ofta jag frivilligt missar ett armypass. Idag blev jag till och med tillfrågad om att instruera passet, vilket jag i vanliga fall tycker är superkul och mer än gärna gör. Men nej, det gick inte. Dåligt samvete över att jag inte ställde upp för en kollega "i nöd" fick jag, men samtidigt blev jag lite stolt över att jag faktiskt lyssnade på kroppen och huvudet och sa nej. Jag behöver lära mig att säga nej. Visserligen utan dåligt samvete, men det kommer kanske med tiden..

Istället för träning blev det en långfika med skvaller, träningsprat och annat tillsammans med två bra tjejer. Kanske inte lika mycket endorfiner, men en stor portion glädje blev det iallafall. Precis vad min kropp behövde idag.

10 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

Känns som vi drabbats av samma bacill. Ville inte heller träna idag. Fast jag var tvungen eftersom det var jag som liksom skulle hålla passet... Gick apdåligt och hade gjort mig mycket bätttre hemma under filten med en kopp varm choklad!

Träningsglädje sa...

helt okej att lyssna på vad kroppen, eller om det var huvudet, säger tycker jag. särskilt när man faktiskt tränar väldigt mycket!

Johanna Persson sa...

Det bästa vi kan göra för att ta hand om oss själva och våra kroppar är just att lära oss säga nej lite oftare. Minst lika viktigt för välmåendet som träningen. Så - good for you! Nästa gång tar du dig iväg, med mer energi och mer entusiasm.

Therese sa...

Lät som att du gjorde ett bra val! Det brukar ju kännas ganska direkt om man valt rätt eller fel. Din kropp verkade ju protestera betydligt mer än min igår, min ägnade sig ju bara åt lite halvfånigt femåringstjurande över att det var blåsigt ute. Sånt kan man ju komma över, men när kroppen verkligen säger nejnejnej, då är det bara att lyssna. :) Härligt med långfika!

Löparnörden sa...

Ibland kan en fika vara behövlig och gör att man fått upp energin till nästa gång. Då brukar man kunna ge gärnet igen=)

TRÄNINGSLYCKAN sa...

Så är det ibland och det kan nog vi alla skriva under på. Styrkan är att kunna lyssna på sin kropp de gångerna! :)

Malin sa...

Hälsan går först! Egentligen är det större anledning till att ha dåligt samvete om man INTE lyssnar på kroppen. Du gjorde rätt. ;)

carro sa...

Det gjorde du rätt i. Prioriterade en härlig stund med vänner, istället för att tvinga sig till träning som man inte är sugen på. Särskilt när man tränar på den nivån som du, och har diciplin.

Malin sa...

Fika med goda vänner kan ge hur mycket energi som helst, nästan som träning. Ibland måste man tillåta sig att inte träna. Speciellt när man inte är sugen. Du är ju så duktig alla andra dagar så du gjorde helt klart rätt val.

Andréa sa...

anna: stackare! tur att det alltid blir så mycket bättre nästa gång vid sånna tillfällen!

sara: det har du alldeles rätt i!

johanna: absolut!

therese: ja jag tror det var det bästa faktiskt. Bra gjort av dig som trotsade femåringen :)

löparnörden: välbehövligt ja!

träningslyckan: jo det är så man får se det!

malin: absolut!

carro: men SÅ hög nivå är det inte :)

Malin: massvis av energi och glädje!