Tyvärr hade jag inte tillgång till ett så här fint band idag.
söndag 31 januari 2010
Det är alltid bra att slipa lite på envisheten
Det blev bandet och 22km lyckades jag skrapa ihop. Jag hade bestämt mig för att springa 2h (alltså närmare en halvtimme mindre än om jag hade sprungit enligt plan ute.), under den tiden p3 kultur sändes. Så strax före 14 klev jag upp på bandet och ställde in huvudet på envishetkanalen. Jag började riktigt lugnt och medan olika ämnen på temat det offentliga samtalet, och passande nog bland annat fenomenet bloggtroll, avhandlades ägnade jag mig åt någon sorts omvänd pyramidlöpning. Började med tio minuter på 10 km/h och sedan körde jag 1min på 10,1, 2min på 10,2 osv upp till 11 km/h som jag alltså höll i 10min. Sedan klättrade jag ner igen och hann med att vända nere på 10,1 och klättra halvägs upp igen. Eftersom det var så nära upp till 22km prick så fortsatte jag till 2:03:30 prick. Najs med jämna och bra siffror, sånt gillar mitt pedantiska jag. (Nu brukar jag ju visserligen alltid avrunda till hel, halv eller kvartsminuter när jag skriver ner mina springpass, men idag var det verkligen prickprick!)
Pest eller kolera?
Idag är det en sån där sällsynt dag då träningen och min springsatsning inte känns rolig. Det händer inte särskilt ofta, men när dagens pass består av långpass på 27km och Göteborgs gator och vägar är täckta av ett flera centimeter tjockt lager blankis (om man har tur kan det ligga lite löst grus över) känns det faktiskt riktigt jobbigt. Dessutom ligger temometern på närmare 15 minusgrader (och vi vet ju hur det känns på västkusten), som om inte isen vore nog. Jag lovar härmed att aldrig mer beklaga mig över snömodd! Det må vara segt och frustrerande att springa i, men man är åtminstone inte livrädd från steg ett.
Igår kväll var jag ute på en kort återhämtningsjogg men jag vet inte om det blev så stor återhämtnade effekt för jag "sprang" på helspänn, med stappligt steg och med hjärtat i halsgropen. Pulsen var inte alls låg som den borde, trots att tempo låg närmare 7- än 6 min/km.
Så då är frågan; pest eller kolera?
Pest: Ska jag sätta på mig halva garderoben och ge mig ut på 27km-rundan, som på grund av extra långsamt snigeltempo, kommer ta halva dagen och dessutom riskera att ramla och, om inte slå ihjäl mig, så åtminstone skada mig?
Kolera: Ska jag åka in till stan och ställa mig på ett band och riskera att dö av tristess? Om jag väljer bandet kommer jag vara nöjd om jag lyckas stå ut i 20km men lovar att försöka tvinga mig till åtminstone 23-25km. Mental träning.
Gaah! Jag har stor beslutsångest! Vad ska jag göra? Pest eller kolera?
Igår kväll var jag ute på en kort återhämtningsjogg men jag vet inte om det blev så stor återhämtnade effekt för jag "sprang" på helspänn, med stappligt steg och med hjärtat i halsgropen. Pulsen var inte alls låg som den borde, trots att tempo låg närmare 7- än 6 min/km.
Så då är frågan; pest eller kolera?
Pest: Ska jag sätta på mig halva garderoben och ge mig ut på 27km-rundan, som på grund av extra långsamt snigeltempo, kommer ta halva dagen och dessutom riskera att ramla och, om inte slå ihjäl mig, så åtminstone skada mig?
Kolera: Ska jag åka in till stan och ställa mig på ett band och riskera att dö av tristess? Om jag väljer bandet kommer jag vara nöjd om jag lyckas stå ut i 20km men lovar att försöka tvinga mig till åtminstone 23-25km. Mental träning.
Gaah! Jag har stor beslutsångest! Vad ska jag göra? Pest eller kolera?
lördag 30 januari 2010
A victory of love
Ramlade över den här och höll på att svimma av Romonostalgi. Gud så det har dansats och gud så det har sjungits till denna gamla new romantic under sena romonights. Jag vill ha tillbaks lite av denna fina tid.
Cykelvick och annat bra
I helgen kör jag min egen version av Rock Victorious. Den kanske inte innehåller lika mycket träningstid och riktigt lika mycket inspiration, men den innehåller kvalitativ cykling, egotid, livsfarlig långlöpning på is, längtan, och andra saker som betyder livskvalité.
Först ut är ett cykelvick för en av de ambitiösaste instruktörer jag hittills stött på. Vi har en liknande träningsfilosofi (och antagligen ungefär samma deltagare) så det ska bli roligt att få köra tröskelintervaller/extensiva intervaller för denna grupp människor. 4min jobb på/strax under mjölksyratröskeln följt av 2min vila. En 45 minuters försmak på mina onsdagars upplägg de kommande fyra veckorna. Det är dags att öka upp intensiteten ett snäpp eller två.
Först ut är ett cykelvick för en av de ambitiösaste instruktörer jag hittills stött på. Vi har en liknande träningsfilosofi (och antagligen ungefär samma deltagare) så det ska bli roligt att få köra tröskelintervaller/extensiva intervaller för denna grupp människor. 4min jobb på/strax under mjölksyratröskeln följt av 2min vila. En 45 minuters försmak på mina onsdagars upplägg de kommande fyra veckorna. Det är dags att öka upp intensiteten ett snäpp eller två.
fredag 29 januari 2010
Friday I´m in love
(Eller nåt ditåt)
Idag jobbar jag (check), springer ett kort lättdistanspass på band (ja det är nog med att jag kommer halka runt i flera timmar på söndag, det är SJUKT halt i Götborg), tränar mig (förhoppnignsvis) underbart endorfinhög och uttröttad med, en för mig, ny armyinstruktör, äter god mat och dricker vin (och pratar viktiga och oviktiga saker med snyggaste powerprinsessan och gör allt för att förtränga att jag missar årets stora händelse för oss gruppträningsinstruktörer (och andra träningsglada).
(Jo jag är nog in love. Fast inte bara för att det är fredag och jag har en nästintill ledig helg framför mig.)
Idag jobbar jag (check), springer ett kort lättdistanspass på band (ja det är nog med att jag kommer halka runt i flera timmar på söndag, det är SJUKT halt i Götborg), tränar mig (förhoppnignsvis) underbart endorfinhög och uttröttad med, en för mig, ny armyinstruktör, äter god mat och dricker vin (och pratar viktiga och oviktiga saker med snyggaste powerprinsessan och gör allt för att förtränga att jag missar årets stora händelse för oss gruppträningsinstruktörer (och andra träningsglada).
(Jo jag är nog in love. Fast inte bara för att det är fredag och jag har en nästintill ledig helg framför mig.)
torsdag 28 januari 2010
Semelhistorien
Min filosofi om att man aldrig bör ha några förbud när det gäller mat och godsaker stämmer. Jag kan knappt tänka på något annat än att jag vill ha en semla! (Ok nu överdrev jag lite, men jag är faktiskt grymt sugen.)
Härmed upplöses mitt "förbud", jag förlorar utmaningen och säger grattis till Mia. Eller ja, än har jag ju inte haft tillfälle att äta någon, men jag har en känsla av att tillfällen kommer att dyka upp inom de närmaste dagarna. Och precis som en del har kommenterat så är faktiskt semelsäsongen alldeles för kort för att begränsa möjligheterna till mumsande!
Så nu återstår bara att ta reda på vad straffet är? Och så kan vi dra igång en tävling. Hur många kommer jag äta? :)
(Fast jag har inte några lyxiga priser att dela ut :)
Härmed upplöses mitt "förbud", jag förlorar utmaningen och säger grattis till Mia. Eller ja, än har jag ju inte haft tillfälle att äta någon, men jag har en känsla av att tillfällen kommer att dyka upp inom de närmaste dagarna. Och precis som en del har kommenterat så är faktiskt semelsäsongen alldeles för kort för att begränsa möjligheterna till mumsande!
Så nu återstår bara att ta reda på vad straffet är? Och så kan vi dra igång en tävling. Hur många kommer jag äta? :)
(Fast jag har inte några lyxiga priser att dela ut :)
onsdag 27 januari 2010
Den faktiska träningstiden
När jag satt på en av bussarna hem från cyklingen (jag måste först åka buss eller spårvagn och sedan byta till buss för att ta mig till mitt gymmet jag har min fasta klass på) började jag fundera på hur otroligt mycket tid jag egentligen lägger på träningen utöver själva träningen!
Först och främst all stretch. På funbeat kan man se att jag tränade 26482 minuter under 2009. Men då är endast några få specifika och rena stretchpass medräknade. Dessa kan lätt räknas på en hand, dels då kraven jag har för att få regga dessa pass är att de ska vara minst 20 minuter och dels då jag började regga dessa pass först i sensomras. Kör jag exempelvis ett cykel- army- eller corepass räknar jag inte med de 5-10min stretch som ingår. Varför inte? Jo dels för att jag ju inte gör det på löppassen och dels för att stretch faktiskt inte är cykling/army/styrka etc och jag är en petig, pedant och strikt typ :) Eftersom jag ibland slarvar och bara snabbstretchar efter egna styrkepass och löppass (och ibland "råkar" glömma och inte gör det alls (ja jag skäms)) så kan vi för enkelhetens skull säga att det är i genomsnitt 5min per pass som inte är medräknade i totaltiden. Det blir ett antal minuter på ett år.
Sen har vi som sagt all transporttid. Tid det tar att gå till och från gym, bussar och spårvagnar. Meningslös tid. Lägg där till all tid jag lägger på att planera, drömma, tänka, prata och läsa träning! Sjukt mycket tid!
Men det är ju såklart självvalt (förutom det där med transporterandet på sega kollektivtrafiksfordon då. Jag kanske borde skaffa en bra löpryggsäck och bli en snorkkare? Fast problemet är att jag då är rädd att inte klara av lika mycket kvalitetsträning. Hm.. Jag får fundera en stund till.) och jag vill ju till viss del (ja det finns faktiskt annat som är viktigt för mig också) leva träning. Men själva träningen tar ju faktiskt typ bara halva "träningstiden". Men det talar vi tyst om så att inte några eventuella träningsmotståndare (av den sort som anser/tror att de inte har tid att träna) får nys om det :)
Halsen kändes föresten bättre efter passet (mystiskt) och efter massa honungste, vitlök och Ben & Jerrys (inte samtidigt) känns det nästan ingenting. Vi får väl se hur det utvecklas det här. Ibland tror att jag min kropp är lite konstigare än alla andras :)
Först och främst all stretch. På funbeat kan man se att jag tränade 26482 minuter under 2009. Men då är endast några få specifika och rena stretchpass medräknade. Dessa kan lätt räknas på en hand, dels då kraven jag har för att få regga dessa pass är att de ska vara minst 20 minuter och dels då jag började regga dessa pass först i sensomras. Kör jag exempelvis ett cykel- army- eller corepass räknar jag inte med de 5-10min stretch som ingår. Varför inte? Jo dels för att jag ju inte gör det på löppassen och dels för att stretch faktiskt inte är cykling/army/styrka etc och jag är en petig, pedant och strikt typ :) Eftersom jag ibland slarvar och bara snabbstretchar efter egna styrkepass och löppass (och ibland "råkar" glömma och inte gör det alls (ja jag skäms)) så kan vi för enkelhetens skull säga att det är i genomsnitt 5min per pass som inte är medräknade i totaltiden. Det blir ett antal minuter på ett år.
Sen har vi som sagt all transporttid. Tid det tar att gå till och från gym, bussar och spårvagnar. Meningslös tid. Lägg där till all tid jag lägger på att planera, drömma, tänka, prata och läsa träning! Sjukt mycket tid!
Men det är ju såklart självvalt (förutom det där med transporterandet på sega kollektivtrafiksfordon då. Jag kanske borde skaffa en bra löpryggsäck och bli en snorkkare? Fast problemet är att jag då är rädd att inte klara av lika mycket kvalitetsträning. Hm.. Jag får fundera en stund till.) och jag vill ju till viss del (ja det finns faktiskt annat som är viktigt för mig också) leva träning. Men själva träningen tar ju faktiskt typ bara halva "träningstiden". Men det talar vi tyst om så att inte några eventuella träningsmotståndare (av den sort som anser/tror att de inte har tid att träna) får nys om det :)
Halsen kändes föresten bättre efter passet (mystiskt) och efter massa honungste, vitlök och Ben & Jerrys (inte samtidigt) känns det nästan ingenting. Vi får väl se hur det utvecklas det här. Ibland tror att jag min kropp är lite konstigare än alla andras :)
Oh no!
Jag har en oroväckande känsla i halsen. Inte riktigt ont, men liksom en försmak. Precis så som mina (oftast väldigt korta (tack för det!)) förkylningar brukar börja. Hur ska det NU gå med semelgrejen?? Nog för att min huskur mot förkylningar inte innefattar semlor (utan honungste, glass, godis, färskpressad juice och marinerade vitlöksklyftor) men det hade ju verkligen varit ett optimalt tillfälle att äta årets första. Jaja, får köpa på mig allt det andra (plus extra godis som kompensation) hem efter dagens instruerande. Egentligen kanske jag borde vicka bort passet, men jag känner att det är i senaste laget. Det är ju sista veckan med distanspasset och där ligger jag ju bara på en behaglig ansträngning och jag kan ju faktiskt ta det extra lugnt. Så får det bli. Extra lugn cykling och därefter huskuren.
Måste föresten berätta om dagens lunch! Hade en date med min kompis Niklas på Ica Fokus restaurang (Ica Fokus är en mellanstor ica butik i gbg med lite exklusivare grejer som mycket hembakat bröd, mycket delikatesser etc.) där jag aldrig ätit innan. Shit så mycket mat! Jag kommer definitivt äta där fler gånger. För 75kr fick man en jätteportion dagens (fyra alternativ varav ett vego), en jättestor och varierad salladsbuffé, nybakat bröd av olika slag, ostar, fruktter och kaffe. Jag åt så mycket att jag fortfarande, nästan fyra timmer senare, är mätt! (Och det hör inte till vanligheterna när det gäller mig, jag äter jämt!) Jag fotade med mobilen men kom på att jag ju glömt öveföringssladden i Stockholm så tyvärr blir det ingen bild på underverket.
Nu ska jag försöka få ner lite mellanmål :)
Måste föresten berätta om dagens lunch! Hade en date med min kompis Niklas på Ica Fokus restaurang (Ica Fokus är en mellanstor ica butik i gbg med lite exklusivare grejer som mycket hembakat bröd, mycket delikatesser etc.) där jag aldrig ätit innan. Shit så mycket mat! Jag kommer definitivt äta där fler gånger. För 75kr fick man en jätteportion dagens (fyra alternativ varav ett vego), en jättestor och varierad salladsbuffé, nybakat bröd av olika slag, ostar, fruktter och kaffe. Jag åt så mycket att jag fortfarande, nästan fyra timmer senare, är mätt! (Och det hör inte till vanligheterna när det gäller mig, jag äter jämt!) Jag fotade med mobilen men kom på att jag ju glömt öveföringssladden i Stockholm så tyvärr blir det ingen bild på underverket.
Nu ska jag försöka få ner lite mellanmål :)
Hur ska de här gå nu då?!
Nu är jag ju inte den enda som gillar det här och Mia slängde fram en utmaning om att hålla sig ända till själva semeldagen! Ojojoj. Men utmaningar är ju kul så det är klart jag är på! Med villkoret att jag från och med den 16:e februari, då semeldagen infaller, får äta obegränsat av dessa godingar.
Hm.. sextonde februari.. dit är det ju en hel evighet!! (tjugoen dagar)
Men vad är straffet om man misslyckas? Och vad vinner man? :)
tisdag 26 januari 2010
Alla dagar är löpningens dagar..
..för även om jag inte springer varje dag så tänker jag löpning varje dag.
Från och med i år, 2010, och idag den 26:e januari finns det tydligen en alldels egen dag för denna underbara träningsform. Ett gäng i Stockholm (förlåt om jag glömt någon av er) har instiftat detta och flera andra har tagit efter. I Göteborg kan man ta sig och sin reflexväst till Slottsskogen någon gång mellan 17:30 och 19. Själv ska jag dock jobba, annars hade det varit ett kul tillfälle att träffa andra kända och okända löpare.
Sprungit har jag föresten redan gjort. Klockan 07:00 mötte jag upp min vän och föredetta kollega Rena. Vi kombinerade jogg med prat och fick ihop en knapp mil. En bra start på en av årets 365 löpdningens dagar :)
Förövrigt längtar jag mest efter semeldagen. Jag vet ju att det finns semlor ute i affären redan nu och oftast orkar jag inte vänta tills den där speciella dagen. Jag har redan varit påväg att fixa mig årets första men har inte lyckats hitta någon. Fast egentligen vill jag vänta tills den riktiga dagen, det blir liksom mer speciellt då. Fast sen brukar det ju alltid slinka ner ett par stycken i veckan under någon månads tid :) Jag säger bara mandelmassa, mums!
Från och med i år, 2010, och idag den 26:e januari finns det tydligen en alldels egen dag för denna underbara träningsform. Ett gäng i Stockholm (förlåt om jag glömt någon av er) har instiftat detta och flera andra har tagit efter. I Göteborg kan man ta sig och sin reflexväst till Slottsskogen någon gång mellan 17:30 och 19. Själv ska jag dock jobba, annars hade det varit ett kul tillfälle att träffa andra kända och okända löpare.
Yrvaken morgonjogg en annan gång. Då var det liite varmare än dagens minus 11.
Sprungit har jag föresten redan gjort. Klockan 07:00 mötte jag upp min vän och föredetta kollega Rena. Vi kombinerade jogg med prat och fick ihop en knapp mil. En bra start på en av årets 365 löpdningens dagar :)
Förövrigt längtar jag mest efter semeldagen. Jag vet ju att det finns semlor ute i affären redan nu och oftast orkar jag inte vänta tills den där speciella dagen. Jag har redan varit påväg att fixa mig årets första men har inte lyckats hitta någon. Fast egentligen vill jag vänta tills den riktiga dagen, det blir liksom mer speciellt då. Fast sen brukar det ju alltid slinka ner ett par stycken i veckan under någon månads tid :) Jag säger bara mandelmassa, mums!
måndag 25 januari 2010
Som på moln
Jag har lite bråttom men måste ändå berätta att jag fick till ett grymt fartlekspass! Själva fartleksdelen körde jag i form av extensiva intervallpyramider, där alltså den aktiva vilan var hälften så lång som jobbet.
Det såg ut såhär: 2:1 - 4:2 - 6:3 - 4:2 - 2:1 - 4:2 - 6:3 - 4
Totalt 46min flow med en känsla av en stark och snabb (allt är ju både relativt och subjektivt och snabbt för mig är kanske inte det samma som snabbt för någon annan) kropp. Jag försökte hålla runt 4:30-fart på tvåminutrarna, runt 4:45-fart på fyraminutrarna och runt 5-fart på sexminutrarna. Alltså absolut inget maxande utan bara flyt. Kändes super, tack för det kroppen!
Därutöver 17min uppjogg och 14min nedjogg. Totalt sett ungefär 14,8km. Nu kommer jag dansa runt på jobbet och krama mina tanter och gubbar!
Det såg ut såhär: 2:1 - 4:2 - 6:3 - 4:2 - 2:1 - 4:2 - 6:3 - 4
Totalt 46min flow med en känsla av en stark och snabb (allt är ju både relativt och subjektivt och snabbt för mig är kanske inte det samma som snabbt för någon annan) kropp. Jag försökte hålla runt 4:30-fart på tvåminutrarna, runt 4:45-fart på fyraminutrarna och runt 5-fart på sexminutrarna. Alltså absolut inget maxande utan bara flyt. Kändes super, tack för det kroppen!
Därutöver 17min uppjogg och 14min nedjogg. Totalt sett ungefär 14,8km. Nu kommer jag dansa runt på jobbet och krama mina tanter och gubbar!
Mat- & bakdag
Nej inte idag, men lite senare i veckan hoppas jag.
Egentligen gillar jag att laga mat och vara kreativ i köket. Problemet är att jag dels, precis som alla andra, har en begränsad tid och eftersom jag prioriterar vägen mot målen och mina vänner finns inte riktigt så mycket tid till grytor och degar som jag skulle vilja. Men tiden är inte mitt enda hinder, utan köket spelar också en stor roll. Alla som varit hemma hos mig kan nog intyga att den arkitekt/designer (förlåt Jeny men jag vet faktiskt inte vem det är som bestämmer planlösning och dylikt) som planerat mitt kök inte tillbringat mycket tid i ett sådant. Egentligen är det inte så litet, jag får gott och väl plats med ett ganska stort köksbord, men planeringen! För det första är bänkytan minimal men framför allt finns ingen förvaring vilket leder till att jag får ställa undan alla mina mat- och bakhjälpmedel. Det finns två (!!!) skåp i hela köket! Två. Varav i det ena måste jag ha torrvaror och i det andra trängs alla plastgrejer som matlådor, durkslag, bunkar och övrigt. Två skåp! Allt mitt porslin trängs på (fula) hyllor på väggarna. Det där med skåpen kanske i och för sig inte hindrar mig i mitt matlagande och bakande egentligen, mend et är ett fruktansvärt oinspirerande kök så jag undviker att spendera tid där. Plus att frysen är så liten att den är proppfull så fort jag laddat den med ett gäng matlådor och några påsar bröd.
(Det där med de fula hyllorna (som satt där när jag flyttade in) skulle jag ju likt de hemska tapeterna med ännu hemskare bård (!) kunna göra något åt, men jag orkar liksom inte engagera mig vare sig tids-, energi- eller pengamässigt i en lägnhet jag inte planerar att bo så värst länge i. Nu har jag visserligen bott här i tre kvaratal, men jag planerar att förr eller senare flytta (jag kan ju inte bo i en trång etta hela livet heller).)
Men nu är jag så himla sugen på att dels baka massa spännande bröd och dels på att laga massa god mat att fylla upp minifrysen med. Så senare i veckan tänker jag ta en dag och bara ignorera att jag egentligen borde leta jobb och sånt och spendera tiden i fula köket. Jag tänker baka minst en sorts bröd, laga minst en ny spännande maträtt och minst ett mumsigt bakverk. I värsta fall får jag väl låna någon snäll väns frys :)
Idag ska jag dock springa ett knappt 15km långt fartlekspass, slänga ihop en quinoasallad och sedan jobba 13-21, Vad gör ni?
Egentligen gillar jag att laga mat och vara kreativ i köket. Problemet är att jag dels, precis som alla andra, har en begränsad tid och eftersom jag prioriterar vägen mot målen och mina vänner finns inte riktigt så mycket tid till grytor och degar som jag skulle vilja. Men tiden är inte mitt enda hinder, utan köket spelar också en stor roll. Alla som varit hemma hos mig kan nog intyga att den arkitekt/designer (förlåt Jeny men jag vet faktiskt inte vem det är som bestämmer planlösning och dylikt) som planerat mitt kök inte tillbringat mycket tid i ett sådant. Egentligen är det inte så litet, jag får gott och väl plats med ett ganska stort köksbord, men planeringen! För det första är bänkytan minimal men framför allt finns ingen förvaring vilket leder till att jag får ställa undan alla mina mat- och bakhjälpmedel. Det finns två (!!!) skåp i hela köket! Två. Varav i det ena måste jag ha torrvaror och i det andra trängs alla plastgrejer som matlådor, durkslag, bunkar och övrigt. Två skåp! Allt mitt porslin trängs på (fula) hyllor på väggarna. Det där med skåpen kanske i och för sig inte hindrar mig i mitt matlagande och bakande egentligen, mend et är ett fruktansvärt oinspirerande kök så jag undviker att spendera tid där. Plus att frysen är så liten att den är proppfull så fort jag laddat den med ett gäng matlådor och några påsar bröd.
Den här boken får man gärna ge mig i present. I love Leila!
(Det där med de fula hyllorna (som satt där när jag flyttade in) skulle jag ju likt de hemska tapeterna med ännu hemskare bård (!) kunna göra något åt, men jag orkar liksom inte engagera mig vare sig tids-, energi- eller pengamässigt i en lägnhet jag inte planerar att bo så värst länge i. Nu har jag visserligen bott här i tre kvaratal, men jag planerar att förr eller senare flytta (jag kan ju inte bo i en trång etta hela livet heller).)
Men nu är jag så himla sugen på att dels baka massa spännande bröd och dels på att laga massa god mat att fylla upp minifrysen med. Så senare i veckan tänker jag ta en dag och bara ignorera att jag egentligen borde leta jobb och sånt och spendera tiden i fula köket. Jag tänker baka minst en sorts bröd, laga minst en ny spännande maträtt och minst ett mumsigt bakverk. I värsta fall får jag väl låna någon snäll väns frys :)
Idag ska jag dock springa ett knappt 15km långt fartlekspass, slänga ihop en quinoasallad och sedan jobba 13-21, Vad gör ni?
lördag 23 januari 2010
Sött & syrligt
Idag har jag totalvilodag från allt vad fysisk aktivitet heter (Om man inte räknar finpromenerandet till och från jobbet och rörelserna i själva jobbet då, men det är ju mera ett nödväntigt ont.) Istället ägnar jag mig åt min själ, två av mina vänner och min senaste hang up:
(Här kunde det suttit ett fint och aptitligt foto på smaksensationen, men tyvärr var munnen/magen snabbare än hjärnan.)
Hallon, blåbär, banan och kesella vanilj! (ja jag vet att jag tjatar om den där kesellan, men den är ju så sjukt god!) En kanna te på det och lördagkvällen är räddad. Kände för att balansera upp alla chokladpraliner jag åt på jobbet. Jag och min kropp brukar funka så. Om jag har ätit massa sött blir jag snabbt sugen på salt och surt. Saltbehovet tillgodosåg jag med hemgjorda pommes och färdiga sojaburgare. Syrliga bär, halvsöt banan och en klick söt och lagom fet kesella. En smaksensation om du frågar mig!
fredag 22 januari 2010
Jag fortsätter broträna
Trots mysig caféfrukost med min fina Sus var jag trött, sur och frusen under hela förmiddagen. Jag ville verkligen inte ut på långpass utan bara ligga under täcket och tycka synd om mig själv. Men ska man superprestera den 5:e juni kan man inte göra det så jag suckade, bytte om och traskade ut. Lufsade sakta men säkert igång benen till något som med lite god vilja skulle kunna liknas vid jogg och bestämde mig för att det är sånt här som gör mig mentalt stark.
Efter några kilometer hade jag fått upp värmen, insett att underlaget faktiskt var rejält mycket bättre än de under den senaste månaden och faktiskt fått lite fart på benen. Då blev det sådär roligt och harmoniskt igen. Skönt. Första bron gick som en dans och jag njöt av att springa längs Eriksbergskajen med p3 i öronen. Precis så fortsatte det. Med två undantag. Det första var på Älvsborgsbron där det blåste isvindar mot mitt ansikte (plus lutar rejält uppför). Och så är det ju det där med höjden. Höjder är, liksom trånga utrymmen och ormar, min värsta fobi. Det går an att springa på höga broar när det är tävling och man springer mitt i vägbanan, men nu när jag tvingas springa farligt nära det låga staketet har jag alltid ångest och hemska tankar om att jag liksom ska råka ramla och glida under staketet. Jag vet ju att jag egentligen är tjockare än 1dm, men man vet ju aldrig. Och det kan ju faktiskt vara så att jag liksom råkar flyga upp i luften och råka ramla över staketet. Usch!
Efter några kilometer hade jag fått upp värmen, insett att underlaget faktiskt var rejält mycket bättre än de under den senaste månaden och faktiskt fått lite fart på benen. Då blev det sådär roligt och harmoniskt igen. Skönt. Första bron gick som en dans och jag njöt av att springa längs Eriksbergskajen med p3 i öronen. Precis så fortsatte det. Med två undantag. Det första var på Älvsborgsbron där det blåste isvindar mot mitt ansikte (plus lutar rejält uppför). Och så är det ju det där med höjden. Höjder är, liksom trånga utrymmen och ormar, min värsta fobi. Det går an att springa på höga broar när det är tävling och man springer mitt i vägbanan, men nu när jag tvingas springa farligt nära det låga staketet har jag alltid ångest och hemska tankar om att jag liksom ska råka ramla och glida under staketet. Jag vet ju att jag egentligen är tjockare än 1dm, men man vet ju aldrig. Och det kan ju faktiskt vara så att jag liksom råkar flyga upp i luften och råka ramla över staketet. Usch!
torsdag 21 januari 2010
Tack för det!!
Äntligen fick jag springa på ett normalt löpband! På city domkyrkan fanns band av samma sort som på backaplan (där bandet och fotpoden också var överens) och redan där blev jag lite mer hoppfull. Så fort jag började springa kände jag att det här skulle bli en helt annan upplevelse än fredagens misserabla pass. Efter en check med klockan insåg jag att fotpoden och bandet var i princip överens! (Poden visade tom några sekunder långsamamre per km.) Tack för det!!
Stegrande distans, även kallat tempopass eller progressiv distans, stod på dagens agenda och fram till 4km stegrade jag lugnt och sansat farten för att vid 5km stanna på ca 4:40-tempo och hålla detta i 2km. 1km lugn nedjogg på det och jag var klar med dagens spring. Känns fruktansvärt skönt att få nån slags bekräftelse på att jag inte är onormal och inte kan springa på band samt att jag uppenbarligen hade en rejäl svacka i fredags. Det var inte i närheten av lika jobbigt att springa i (enligt poden) 4:40-tempo idag som då. Väldigt mycket lägre puls och en nästan förvånande mycket bättre känsla. Istället för spyjobbigt kändes det rätt skönt och behagligt! Tack för det!!
Och appropå puls så vill jag även passa på att tacka Milla för tipset om att maskintvätta pulsbandet (om man har ett "mjukt" sådant alltså och tvätta inte själva sändaren!) om det har dålig kontakt. Mitt band har ju krånglat till och från ända sedan i somras (trots att jag tvättat det med tvål och vatten någon gång i veckan) vilket jag trott berott på att batteriet börjat ta slut. Har tänkt byta det länge men dels alltid glömt bandet (de byter ut hela batterigrejen på sändaren) när jag varit i stan och dels velat vänta tills det totaldör. Men nu funkar det helt perfekt igen! Tack för det!!
Stegrande distans, även kallat tempopass eller progressiv distans, stod på dagens agenda och fram till 4km stegrade jag lugnt och sansat farten för att vid 5km stanna på ca 4:40-tempo och hålla detta i 2km. 1km lugn nedjogg på det och jag var klar med dagens spring. Känns fruktansvärt skönt att få nån slags bekräftelse på att jag inte är onormal och inte kan springa på band samt att jag uppenbarligen hade en rejäl svacka i fredags. Det var inte i närheten av lika jobbigt att springa i (enligt poden) 4:40-tempo idag som då. Väldigt mycket lägre puls och en nästan förvånande mycket bättre känsla. Istället för spyjobbigt kändes det rätt skönt och behagligt! Tack för det!!
Och appropå puls så vill jag även passa på att tacka Milla för tipset om att maskintvätta pulsbandet (om man har ett "mjukt" sådant alltså och tvätta inte själva sändaren!) om det har dålig kontakt. Mitt band har ju krånglat till och från ända sedan i somras (trots att jag tvättat det med tvål och vatten någon gång i veckan) vilket jag trott berott på att batteriet börjat ta slut. Har tänkt byta det länge men dels alltid glömt bandet (de byter ut hela batterigrejen på sändaren) när jag varit i stan och dels velat vänta tills det totaldör. Men nu funkar det helt perfekt igen! Tack för det!!
onsdag 20 januari 2010
Suck och stön
Utseendet på diverse tidningsomslag har ju varit ett hett ämne bland träningsbloggarna under hösten och både Runners World och Fitness magazine har varit på tapeten mer än en gång. RW´s tycker jag personligen har blivit jättebra under det senaste året (med undantag under sommaren då de amerikaniserade omslagen tillfälligt var tillbaks) men Fitness verkar inte vilja ändra på temat tjejmedbarmage. Jag förstår att de vill ha den typ av omslag som säljer bäst, men vad jag inte förstår är hur vi kan vara så dumma som går på knepet? Men ok, vi bortser från bilden.
Idag ramlade nya nummret av Fitness ner genom brevlådan vilket ju alltid är lite kul. Men när jag tar en närmare titt på omslaget blir jag (även fast jag ignorerar bilden) bara trött, ledsen och arg. Är det verkligen så sorgligt att träning bara betyder utseende? Rubriker som "Ny kropp 2010" och "Bränn fett med medicinboll" ska (antar jag) locka till lösnummerköp. Suck! Jag vet inte hur det är med er, men jag tränar för att det är så fruktansvärt kul, för att jag mår så himla bra av det, för att jag vill utmana mig själv och för att bli den bästa löparen jag kan. Jag kunde inte bry mig mindre om hur mycket eller lite fett jag förbränner och vill inte ha nån ny kropp, jag trivs med den jag har! Däremot kan den såklart alltid bli snabbare, starkare och uthålligare.
Som tur är så brukar ju det mesta av innehållet i tidningen bestå av lite sundare budskap, även om mycket återkommer år efter år. Jag förstår som sagt att tidingen vill sälja och att det inte är redaktionens fel att världen ser ut som den gör. Dock blir jag ledsen och uppgiven av att fler inte hittat glädjen, gemenskapen och självförtroendeboosten träningen kan ge utan bara förknippar det ett osunt utseendeideal.
Och by the way; ständigt dessa olika experter av olika slag. Vad är en expert? När är man expert?
Idag ramlade nya nummret av Fitness ner genom brevlådan vilket ju alltid är lite kul. Men när jag tar en närmare titt på omslaget blir jag (även fast jag ignorerar bilden) bara trött, ledsen och arg. Är det verkligen så sorgligt att träning bara betyder utseende? Rubriker som "Ny kropp 2010" och "Bränn fett med medicinboll" ska (antar jag) locka till lösnummerköp. Suck! Jag vet inte hur det är med er, men jag tränar för att det är så fruktansvärt kul, för att jag mår så himla bra av det, för att jag vill utmana mig själv och för att bli den bästa löparen jag kan. Jag kunde inte bry mig mindre om hur mycket eller lite fett jag förbränner och vill inte ha nån ny kropp, jag trivs med den jag har! Däremot kan den såklart alltid bli snabbare, starkare och uthålligare.
Cilla (som numera bor i hundhimlen) fick va med på ett hörn :)
Som tur är så brukar ju det mesta av innehållet i tidningen bestå av lite sundare budskap, även om mycket återkommer år efter år. Jag förstår som sagt att tidingen vill sälja och att det inte är redaktionens fel att världen ser ut som den gör. Dock blir jag ledsen och uppgiven av att fler inte hittat glädjen, gemenskapen och självförtroendeboosten träningen kan ge utan bara förknippar det ett osunt utseendeideal.
Och by the way; ständigt dessa olika experter av olika slag. Vad är en expert? När är man expert?
Jag drömmer mig bort
Jag kan inte fokusera idag. Jag klarar av att hålla fokus ungefär två minuter, sedan är tankarna på annat håll. Jag drömmer mig bort. Jag tvingar mitt huvud att tänka de rätta tankarna men det funkar bara i några sekunder. Jag drömmer mig bort. Det är så mycket jag vill men jag kan inte hitta fokuset och konstatera vad som behöver göras för komma dit. Jag bara drömmer mig bort.
Nu är det dags att packa väskan och åka iväg och instruera ett distanspass cykel. Jag tror det är precis vad mitt huvud behöver.
Nu är det dags att packa väskan och åka iväg och instruera ett distanspass cykel. Jag tror det är precis vad mitt huvud behöver.
tisdag 19 januari 2010
Oj då..
..eller snarare; du borde skämmas!
Idag har jag kört army vilket jag har sett fram emot i 14 dagar, det vill säga ända sedan jag sist körde det. Att det skulle vara styrkefokus visste jag, men att det är testvecka hade jag på något sätt lyckas förtränga. Lite konstigt eftersom jag trots allt är en av dem som bestämde vilka veckor testerna skulle ligga, vilket vi gjorde på vår terminsträff där vi även bestämde terminsupplägget.
Redan vid första stavelsen på ordet tester sprang min vilja och gömde sig. Den måste liksom vara förberdd för att orka. Lagom till efter uppvärmningen när det var dags att börja sprang den ut ur salen. Jo det måste den ha gjort för i mitt huvud fanns den definitivt inte. När jag kollar mitt resultat och jämför mot förra vårens så inser jag att det inte var supersupersuperdåligt, jag gjorde faktiskt 6st fler pushups (strikta, näsan ner i golvet, självklart på tå) än vid första testtilfället (och bara två sämre än vid andra) och stod i jägarvilan (90 grader i knäled, ingen vägg som stöd, armarna på bröstet, så upprätt överkropp som möjligt) 5 sekunder längre än första testet. Och jag har trots allt inte haft möjlighet att träna army så regelbundet som innan den här hösten. Men ändå, jag ska faktiskt vara bättre! Inga mountainclimbers denna termin, men däremot två nya övningar; planka och jämfotahopp. Jämfotahoppen innebär hopp jämfota framåt och så bakåt igen över två linjer (kompisens armar), ungefär 50-60cm brett, så många man hinner under 1min. Plankan står man i så länge man orkar. Här hade jag ju inget att jämföra med, men plankresultatet skämms jag verkligen över. Jag vet att det är en av mina svaga punkter, men längre än 2min och 15 sek bör jag som instruktör orka stå! Jag skäms! Problemet är liksom inte magen. Den skulle nog orkat lite till, men resten av kroppen börjar ju darra som ett asplöv.. Jaja, det kan ju bara bli bättre! Hoppen kan jag ju inte relatera riktigt till, men 51st känns som i minsta laget..
Men som sagt så är det inte i först hand resultaten i sig som gör att jag blir så arg på mig själv, utan det faktum att jag inte ens var bäst i salen och inte ens bästa tjej! Sånt gillas inte.. :) Fast mest av allt blir jag arg på min obefintliga vilja idag. Ok om kroppen hade lagt av totalt, men jag VET att jag relativt lätt hade kunnat pressa mig minst 15sek till i plankan och åtminstone 10sek i jägarvilan. Mera vilja och mera av världens bästa peppmaskin Lasse! Hade han varit där och skrikit på mig hade jag orkat pressa mig mer! Jag saknar dig kompis!
Här är iallfall de kassa resultaten plus en jämförelse med övriga tester:
Pushups: 34st (28, 36, 42)
Jämfotahopp: 51st (-, -, -)
Planka: 2min 15sek (-, -, -)
Jägarvila: 2min 35sek (2:00, 2:40, 3:25)
(Mountainclimbers: - (40sek, 45sek, 1min 5sek)
Nu ska jag träna army som bara den hela våren!! Och för att avsluta denna neggiga kväll lite positivt;
1. Det kan bara bli bättre och "rekord" är till för att slås!
2. Jag behövs på jobbet även på måndag och tisdag!
3. Barbiebenet (precis som Mia har jag också ett (eller två, men de krånglar som tur är inte samtidigt) kändes knappt av under armyn!
4: Förmiddagens fartlek kändes helt ok och barbiebenet protesterade endast genom att bli lite trött!
5. Jag har massa kärlek i mitt liv!
Idag har jag kört army vilket jag har sett fram emot i 14 dagar, det vill säga ända sedan jag sist körde det. Att det skulle vara styrkefokus visste jag, men att det är testvecka hade jag på något sätt lyckas förtränga. Lite konstigt eftersom jag trots allt är en av dem som bestämde vilka veckor testerna skulle ligga, vilket vi gjorde på vår terminsträff där vi även bestämde terminsupplägget.
Redan vid första stavelsen på ordet tester sprang min vilja och gömde sig. Den måste liksom vara förberdd för att orka. Lagom till efter uppvärmningen när det var dags att börja sprang den ut ur salen. Jo det måste den ha gjort för i mitt huvud fanns den definitivt inte. När jag kollar mitt resultat och jämför mot förra vårens så inser jag att det inte var supersupersuperdåligt, jag gjorde faktiskt 6st fler pushups (strikta, näsan ner i golvet, självklart på tå) än vid första testtilfället (och bara två sämre än vid andra) och stod i jägarvilan (90 grader i knäled, ingen vägg som stöd, armarna på bröstet, så upprätt överkropp som möjligt) 5 sekunder längre än första testet. Och jag har trots allt inte haft möjlighet att träna army så regelbundet som innan den här hösten. Men ändå, jag ska faktiskt vara bättre! Inga mountainclimbers denna termin, men däremot två nya övningar; planka och jämfotahopp. Jämfotahoppen innebär hopp jämfota framåt och så bakåt igen över två linjer (kompisens armar), ungefär 50-60cm brett, så många man hinner under 1min. Plankan står man i så länge man orkar. Här hade jag ju inget att jämföra med, men plankresultatet skämms jag verkligen över. Jag vet att det är en av mina svaga punkter, men längre än 2min och 15 sek bör jag som instruktör orka stå! Jag skäms! Problemet är liksom inte magen. Den skulle nog orkat lite till, men resten av kroppen börjar ju darra som ett asplöv.. Jaja, det kan ju bara bli bättre! Hoppen kan jag ju inte relatera riktigt till, men 51st känns som i minsta laget..
Men som sagt så är det inte i först hand resultaten i sig som gör att jag blir så arg på mig själv, utan det faktum att jag inte ens var bäst i salen och inte ens bästa tjej! Sånt gillas inte.. :) Fast mest av allt blir jag arg på min obefintliga vilja idag. Ok om kroppen hade lagt av totalt, men jag VET att jag relativt lätt hade kunnat pressa mig minst 15sek till i plankan och åtminstone 10sek i jägarvilan. Mera vilja och mera av världens bästa peppmaskin Lasse! Hade han varit där och skrikit på mig hade jag orkat pressa mig mer! Jag saknar dig kompis!
Här är iallfall de kassa resultaten plus en jämförelse med övriga tester:
Pushups: 34st (28, 36, 42)
Jämfotahopp: 51st (-, -, -)
Planka: 2min 15sek (-, -, -)
Jägarvila: 2min 35sek (2:00, 2:40, 3:25)
(Mountainclimbers: - (40sek, 45sek, 1min 5sek)
Nu ska jag träna army som bara den hela våren!! Och för att avsluta denna neggiga kväll lite positivt;
1. Det kan bara bli bättre och "rekord" är till för att slås!
2. Jag behövs på jobbet även på måndag och tisdag!
3. Barbiebenet (precis som Mia har jag också ett (eller två, men de krånglar som tur är inte samtidigt) kändes knappt av under armyn!
4: Förmiddagens fartlek kändes helt ok och barbiebenet protesterade endast genom att bli lite trött!
5. Jag har massa kärlek i mitt liv!
Tisdag? Måndag?
Idag är det tydligen tisdag, fast för mig känns det som måndag av någon anledning. Kanske för att jag var ledig i helgen och det brukar jag ju sällan vara? Igår, då det var måndag på riktigt, åkte jag tåg mellan 7 och 12 och sedan jobbade jag mellan 12 och 21. Eller ja, 12:20 var jag på plats efter att ha haft lite tur med spårvagnen och jag kunde faktiskt smita några minuter före 21, men ungefär så såg min dag ut.
Idag ska jag fixa klart saker jag ligger efter med för imorn startar mitt allvar igen. Det är då jag ska försöka fundera ut var man kan söka jobb (för att söka tjänster som ligger ute på platsbanken och liknande har jag insett är lönlöst), försöka skriva fram mina bästa egenskaper och försöka få de som bästämmer att inse att jag faktiskt är ganska bra. Säljande och att sälja mig själv är helt klart min sämsta sida (varför startade jag ett företag då kan man ju undra och det har jag själv undrat många gånger, men man ska väl utmana sig själv?) så det känns lite jobbigt. Men jag har inte så mycket att välja på, för förutom lördag och söndag (ja jag sa ju att jag sällan är ledig på helgen) har jag inget mer jobb inplanerat. Det kan ju alltid dyka upp någon dag här och någon dag där såklart och det kan ju också bli tillräckligt mycket jobb så att jag klarar mig ekonomiskt, men det är ju inget jag kan ta förgivet direkt. Så nä, in med tålamodet, modet och tron på mig själv!
Idag ska jag fixa klart saker jag ligger efter med för imorn startar mitt allvar igen. Det är då jag ska försöka fundera ut var man kan söka jobb (för att söka tjänster som ligger ute på platsbanken och liknande har jag insett är lönlöst), försöka skriva fram mina bästa egenskaper och försöka få de som bästämmer att inse att jag faktiskt är ganska bra. Säljande och att sälja mig själv är helt klart min sämsta sida (varför startade jag ett företag då kan man ju undra och det har jag själv undrat många gånger, men man ska väl utmana sig själv?) så det känns lite jobbigt. Men jag har inte så mycket att välja på, för förutom lördag och söndag (ja jag sa ju att jag sällan är ledig på helgen) har jag inget mer jobb inplanerat. Det kan ju alltid dyka upp någon dag här och någon dag där såklart och det kan ju också bli tillräckligt mycket jobb så att jag klarar mig ekonomiskt, men det är ju inget jag kan ta förgivet direkt. Så nä, in med tålamodet, modet och tron på mig själv!
söndag 17 januari 2010
Springdate
Idag har jag fått äran att springa med miss transportlöpning. Eftersom jag kände mig lite sliten (ok rejält sliten) och inte visste hur lång tid det skulle ta att springa från Lilla Essingen till Hornstull så tog jag bussen dit. Jag var lite orolig för hur kroppen skulle reagera, men så fort vi sprungit några minuter och jag fått upp värmen lite så kändes den faktiskt helt ok.
Tack Sofie för en jättebra start på söndagen! Det är så kul att få träffa så många fina människor jag aldrig hade lärt känna utan mitt bloggande. Allt det här positiva hade jag ingen aning om att jag skulle få vara med om när jag började blogga för runt tre år sedan, men det är verkligen en positiv bieffekt!
Resten av dagen blir lugn och stillsam och i eftermiddag tänkte jag köra Body Balance på Sportlife Östermalm innan ytterligare en skön hemmakväll. Tidigt imorn bitti tar jag tåget hem till Göteborg och verkligheten igen. Direkt till jobbet för en lång dag och kväll där. Välbehövlig helvila för min snälla kropp.
Efter varvet runt årstaviken blev det såklart obligatorisk fotografering :)
(Bilderna är tagna och lånade av Sofie)
Vi sprang runt årstaviken och hann med att avhandla både utbildningar, jobb, relationer, bloggar, målsättningar och den kommande säsongen på mindre än en timme. När vi kom tillbakas till Hornstull kände jag mig så pigg att jag valde att springa över västerbron för tredje gången i mitt liv och resten av vägen "hem". Känns bra mentalt att veta att den faktiskt inte är alls farlig. Visserligen blev jag förvånad över hur flack den faktiskt är redan på maran, men på andra varvet räckte det mer än nog. Den är i och för sig väldigt lång, men totalt sett så tycker jag nog att båda Göteborgsbroarna är snäppen värre. Bra att ha med sig den 5:e juni som sagt.Tack Sofie för en jättebra start på söndagen! Det är så kul att få träffa så många fina människor jag aldrig hade lärt känna utan mitt bloggande. Allt det här positiva hade jag ingen aning om att jag skulle få vara med om när jag började blogga för runt tre år sedan, men det är verkligen en positiv bieffekt!
Här är den!
Resten av dagen blir lugn och stillsam och i eftermiddag tänkte jag köra Body Balance på Sportlife Östermalm innan ytterligare en skön hemmakväll. Tidigt imorn bitti tar jag tåget hem till Göteborg och verkligheten igen. Direkt till jobbet för en lång dag och kväll där. Välbehövlig helvila för min snälla kropp.
Högst uppe på toppen!
Långpass med gnäll
Ja jag var nog inget vidare sällskap på långpasset igår. Lite underligt att det skulle bli jag som var så negativ när det från början var Martin som tvekade över att springa. En analkande förkylning vs långpass i snigeltempo, dvs mitt. Snigeltempot vann och jag blev glad för en stund. Så fort vi kom ut och började springa försvann dock glädjen. Ja, jag erkänner ju att ett långpass inte är så optimalt dagen efter ett maxpass som gårdagens, men jag är väl lite för envis för mitt eget bästa antar jag. Långpass i fruktansvärd snömodd är ju om möjligt ännu sämre. Alltså vad är problemet? De är ju sämre på att få bort snön från gångbanor och trottoarer här än i Göteborg och det trodde jag faktiskt inte var mjöligt!
Förutom modden valde mitt vänstra baklår och rumpa att trilskas. Jag har fått nån slags låsning som är väldigt irriterande. Den dök, precis som alla mina småkrämpor, bara upp helt plötsligt i början på ett långpass i mellandagarna. Sedan har den legat där i bakgrunden som ett störande element och irriterat mig. Vissa dagar känns det knappt och vissa dagar, som igår, är det fruktansvärt irriterande, då jag liksom tappar kraften och styrkan i benet. Jag har stretchat och yogat extra mycket, vilket jag också tycker ha hjälpt, men under gårdagens pass svalde jag till och med min stolthet och bestämde mig för att köpa en spikmatta och ge den en chans. (Ja jag har varit lite skeptiskt till hypen och huruvida den faktiskt ger någon större effekt) I värsta fall får jag ta en vilovecka och försöka få råd att gå till en sjukgymnast eller liknande.
Så nej det var väl ingen positiv tjej han släpade runt på den stackars killen och sakta gick det såklart också. Det kändes som jag knappt tog mig framåt och jag trodde seriöst aldrig vi skulle komma hem igen. (Tur att jag hade ett par snygga springben och en liten rumpa att fästa ögonen på som distrahering.) Dock visade det sig att tempot blev ok ändå. Planen var ett lite kortare långpass (check) men med lite högre tempo än min vanliga långpassfart (som visserligen varierar rätt rejält beroende på dagsform etc). Eftersom tempot blir sådär nu när det är snö går jag alltid på intensiteten på passen. De lugna ska som alltid ligga runt 70% och då spelar det ingen roll om tempot är 5:30 eller 6:30. Igår låg genomsnittspulsen på 78% vilket jag ändå får se som godkänt. (check alltså).
Och spikmattan då? Jo vi var faktiskt iväg och fyndade en för 300kr på stadium och jag tror faktiskt den hjälpte lite! Låg med ben och rumpa på den i runt tjugo minuter och kan jag få till det varje dag ett tag framför kan jag kanske få ordning på benet alldeles själv. Såklart med massa extra stretch och lite extra vila också.
Ha en skön söndag! Själv ska jag iväg och springa med Sofie!
Förutom modden valde mitt vänstra baklår och rumpa att trilskas. Jag har fått nån slags låsning som är väldigt irriterande. Den dök, precis som alla mina småkrämpor, bara upp helt plötsligt i början på ett långpass i mellandagarna. Sedan har den legat där i bakgrunden som ett störande element och irriterat mig. Vissa dagar känns det knappt och vissa dagar, som igår, är det fruktansvärt irriterande, då jag liksom tappar kraften och styrkan i benet. Jag har stretchat och yogat extra mycket, vilket jag också tycker ha hjälpt, men under gårdagens pass svalde jag till och med min stolthet och bestämde mig för att köpa en spikmatta och ge den en chans. (Ja jag har varit lite skeptiskt till hypen och huruvida den faktiskt ger någon större effekt) I värsta fall får jag ta en vilovecka och försöka få råd att gå till en sjukgymnast eller liknande.
Så nej det var väl ingen positiv tjej han släpade runt på den stackars killen och sakta gick det såklart också. Det kändes som jag knappt tog mig framåt och jag trodde seriöst aldrig vi skulle komma hem igen. (Tur att jag hade ett par snygga springben och en liten rumpa att fästa ögonen på som distrahering.) Dock visade det sig att tempot blev ok ändå. Planen var ett lite kortare långpass (check) men med lite högre tempo än min vanliga långpassfart (som visserligen varierar rätt rejält beroende på dagsform etc). Eftersom tempot blir sådär nu när det är snö går jag alltid på intensiteten på passen. De lugna ska som alltid ligga runt 70% och då spelar det ingen roll om tempot är 5:30 eller 6:30. Igår låg genomsnittspulsen på 78% vilket jag ändå får se som godkänt. (check alltså).
Och spikmattan då? Jo vi var faktiskt iväg och fyndade en för 300kr på stadium och jag tror faktiskt den hjälpte lite! Låg med ben och rumpa på den i runt tjugo minuter och kan jag få till det varje dag ett tag framför kan jag kanske få ordning på benet alldeles själv. Såklart med massa extra stretch och lite extra vila också.
Ha en skön söndag! Själv ska jag iväg och springa med Sofie!
lördag 16 januari 2010
"Snabb"distans
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt. Antingen är jag i så sjukt dålig form att jag borde sluta springa eller så är det dags att fixa lite mer rättvisande löpband.
5 små pyttekilomterar snabbdistans (plus 3km uppjogg och 2km nedjogg) skulle jag springa. Hur svårt kan det va? Efteråt mådde jag lika illa och var lika slut som efter ett lopp. (Någon core/stabilitet/balansträning efteråt var inte att tänka på.) Under tiden var jag på väg att ge upp precis varenda sekund. Jag fick kämpa för att överhuvudtaget hålla mig kvar på bandet. Då kan man ju undra vad det var för monsterfart jag ställt in det på? Det är knappt jag vågar säga det, men till mitt försvar måste jag först säga att min fotpod (som utomhus numera av någon anledning visar kortare sträcka/långsammare tempo än verkligheten. Kanske på grund av att det hänt något med den, kanske på grund av att jag ändrat mitt löpsteg på något sätt.) visade ungefär 20 sekunder snabbare tempo. Det brukar nästan alltid skilja lite mellan denna och bandet, men det är bara på ett fåtal band som det skiljt så här mycket. Jag litar inte fullt på poden, men jag hoppas verkligen att det är den som stämmer mest, för bandet var inställt på 12 km/h, alltså 5-fart!!
Jag har sprungit ett helt Göteborgsvarv i 5-fart utan någon större ansträning (och utan speciell uppladdning innan) och jag har sprungit ett marathon i 5:08-fart. Jag sprang långa och rejält kuperade Lidingöloppet i 5:17-fart, jag sprang kuperade Finalloppet i skatås i 5:04-fart och en dålig dag sprang jag ett millopp i 4:36-fart, så NEJ det där bandet får inte stämma, jag kan inte vara i så dålig form. Eller kan jag det?? Utomhuspassen går ju inte sämre än vanligt. De gjorde iallafall inte det innan snön kom, nu är det ju lite svårt att jämföra.
Jag upplever det alltid vara mycket jobbigare att springa på löpband än att springa ute så till viss del spelar nog psyket in, men för att relatera till den fysiska kroppen så var genomsnittspulsen för snabbdistansen 90%. Jag låg på och över mjölksyratröskeln från början till slut och när det var dags för nedvarvning var jag tvungen att stana för att hämta andan och låta pulsen sjunka lite.
Mitt självförtroende är nu rejält luggslitet och det är knappt att jag har lust med dagens långpass runt ett vackert vintrigt Stockholm. Men jag får försöka intala mig att det är bandet det är fel på och inte mig. Att jag åtminstone sprang i runt 4:50-fart.. Poden kanske är lite väl snäll mot mig, men jag hoppas verkligen att bandet var rejält elakt. Jag vill inte vara i så dålig form!
5 små pyttekilomterar snabbdistans (plus 3km uppjogg och 2km nedjogg) skulle jag springa. Hur svårt kan det va? Efteråt mådde jag lika illa och var lika slut som efter ett lopp. (Någon core/stabilitet/balansträning efteråt var inte att tänka på.) Under tiden var jag på väg att ge upp precis varenda sekund. Jag fick kämpa för att överhuvudtaget hålla mig kvar på bandet. Då kan man ju undra vad det var för monsterfart jag ställt in det på? Det är knappt jag vågar säga det, men till mitt försvar måste jag först säga att min fotpod (som utomhus numera av någon anledning visar kortare sträcka/långsammare tempo än verkligheten. Kanske på grund av att det hänt något med den, kanske på grund av att jag ändrat mitt löpsteg på något sätt.) visade ungefär 20 sekunder snabbare tempo. Det brukar nästan alltid skilja lite mellan denna och bandet, men det är bara på ett fåtal band som det skiljt så här mycket. Jag litar inte fullt på poden, men jag hoppas verkligen att det är den som stämmer mest, för bandet var inställt på 12 km/h, alltså 5-fart!!
Jag har sprungit ett helt Göteborgsvarv i 5-fart utan någon större ansträning (och utan speciell uppladdning innan) och jag har sprungit ett marathon i 5:08-fart. Jag sprang långa och rejält kuperade Lidingöloppet i 5:17-fart, jag sprang kuperade Finalloppet i skatås i 5:04-fart och en dålig dag sprang jag ett millopp i 4:36-fart, så NEJ det där bandet får inte stämma, jag kan inte vara i så dålig form. Eller kan jag det?? Utomhuspassen går ju inte sämre än vanligt. De gjorde iallafall inte det innan snön kom, nu är det ju lite svårt att jämföra.
Jag upplever det alltid vara mycket jobbigare att springa på löpband än att springa ute så till viss del spelar nog psyket in, men för att relatera till den fysiska kroppen så var genomsnittspulsen för snabbdistansen 90%. Jag låg på och över mjölksyratröskeln från början till slut och när det var dags för nedvarvning var jag tvungen att stana för att hämta andan och låta pulsen sjunka lite.
Mitt självförtroende är nu rejält luggslitet och det är knappt att jag har lust med dagens långpass runt ett vackert vintrigt Stockholm. Men jag får försöka intala mig att det är bandet det är fel på och inte mig. Att jag åtminstone sprang i runt 4:50-fart.. Poden kanske är lite väl snäll mot mig, men jag hoppas verkligen att bandet var rejält elakt. Jag vill inte vara i så dålig form!
fredag 15 januari 2010
En tilltrasslad text om stress, bloggar och språk
För er som känner mig/som följt mig under en längre tid kommer det kanske inte som en nyhet att jag är en person som väldigt lätt stressar upp mig över saker och oroar mig onödigt mycket över saker. Ok, vissa saker, som exempelvis det faktum att jag inte har något fast jobb och ständigt lever med oron över hur nästa lön kommer se ut är väl en ganska befogad stress. (Dessutom är jag stressad över att jag kommer hinna glömma allt jag lärt mig innan jag lyckas få ett jobb. Hur var det nu den där citronsyracykeln funkade? Vid hur många mmol laktat går man över mjölksyratröskeln nugien?) Men allt därutöver! Jag blir superstressad av att komma hem efter en lång dag och tänka på allt jag "måste" fixa innan jag kan komma till ro och lägga mig och sova. Alla mailkonton som ska kollas. Facebook och Funbeat. (Och så bloggen såklart. Fast att bloggar är en av mina favoritsysselsättnignar så det stressar jag faktiskt inte upp mig särskilt mycket för.) Helt och hållet självvalt, javisst! Och därför fruktansvärt onödigt att stressa upp sig över! Men det är ju otroligt roligt att hålla kolla på allt och alla via facebook. Och det är oerhört givande för mig att planera och följa upp min träning via funbeat. Och framförallt är det otroligt kul att läsa massa inspirerande (tränings)bloggar! Men just det: inspirerande och givande bloggar. Det är ju faktiskt jäkligt onödigt att jag sitter där på kvällen och stressar upp mig på att jag har över 60 olästa blogginlägg på bloglovin!! Så fruktansvärt onödigt! Så efter att ha läst Annas tänkvärda inlägg har jag varit hård och tagit bort alla bloggar som jag ändå knappt går in på och om jag gör det oftast bara skummar igenom. Men det är ju det där om att man inte vill missa något bra. Det kan ju dyka upp något man vill läsa om och det kan ju finnas länkar till något som jag skulle älska. Ett svårt dilemma det där!
Precis som Anna skriver har jag också väldigt svårt att definiera vad just jag tycker är en bra blogg, men jag tror det handlar mycket om att jag vill känna samhörighet, känna igen mig i det som skrivs och känna att personen bakom är en ärlig och bra människa. Språket är också viktigt, det värsta jag vet är att läsa texter som är dåligt skrivna. Ok, man behöver absolut inte vara värsta poeten, men för att jag ska fastna måste texten vara flytande och levande. Men framförallt får den inte innehålla särskrivningar!! Det är, tillsammans med "syftingsfel" (vet inte om det heter så, men när man skriver tex "Den instruktören tar verkligen hand om hennes deltagare" blir jag galen. SINA deltagare heter det!), det värsta jag vet. Jag är verkligen ingen språkexpert själv, men dessa småsaker är viktiga för att jag ska vara intresserad. Sedan tycker jag det blir lite långtråkigt med alla tävlingar och produkttester som blir allt mer förekommande. Jag läser gärna om tips på bra grejer och tävlingar kan såklart också vara kul någon gång, men det är inte det jag helst vill ha. Jag vill ha personlighet och äkthet.
Oj, nu råkade jag trassla in mig i detta och bli lite (pytte) stressad över att jag inte hinner med mycket idag :D
Råkade visst sova till halv elva! När hände det senast? (Bakisdagar (som visserligen inte förekommer särskilt ofta) ej inräknade.) Nä dags att ta sig iväg till Sportlife odenplan för lite snabbdistans, corestyrka och balans/stabilitetsträning. Därefter fika med bästa Ellen innan hon tar tåget norröver och sedan tar vi kvällen som den kommer tror jag. Kanske indisk restaurang på söder eller kanske bio? Eller kanske hemmamat och ett glas rött eller två? Mums och mys oavsett.
Precis som Anna skriver har jag också väldigt svårt att definiera vad just jag tycker är en bra blogg, men jag tror det handlar mycket om att jag vill känna samhörighet, känna igen mig i det som skrivs och känna att personen bakom är en ärlig och bra människa. Språket är också viktigt, det värsta jag vet är att läsa texter som är dåligt skrivna. Ok, man behöver absolut inte vara värsta poeten, men för att jag ska fastna måste texten vara flytande och levande. Men framförallt får den inte innehålla särskrivningar!! Det är, tillsammans med "syftingsfel" (vet inte om det heter så, men när man skriver tex "Den instruktören tar verkligen hand om hennes deltagare" blir jag galen. SINA deltagare heter det!), det värsta jag vet. Jag är verkligen ingen språkexpert själv, men dessa småsaker är viktiga för att jag ska vara intresserad. Sedan tycker jag det blir lite långtråkigt med alla tävlingar och produkttester som blir allt mer förekommande. Jag läser gärna om tips på bra grejer och tävlingar kan såklart också vara kul någon gång, men det är inte det jag helst vill ha. Jag vill ha personlighet och äkthet.
Oj, nu råkade jag trassla in mig i detta och bli lite (pytte) stressad över att jag inte hinner med mycket idag :D
Råkade visst sova till halv elva! När hände det senast? (Bakisdagar (som visserligen inte förekommer särskilt ofta) ej inräknade.) Nä dags att ta sig iväg till Sportlife odenplan för lite snabbdistans, corestyrka och balans/stabilitetsträning. Därefter fika med bästa Ellen innan hon tar tåget norröver och sedan tar vi kvällen som den kommer tror jag. Kanske indisk restaurang på söder eller kanske bio? Eller kanske hemmamat och ett glas rött eller två? Mums och mys oavsett.
onsdag 13 januari 2010
Nja..
Passet gick ok men inte mer. Kändes som att jag sa samma saker hela tiden och virrade in mig i massa komplicerade termer och sånt istället för att förklara mitt tänkta terminsupplägg, fördelen med pulsträning etc på ett enkelt sätt. Och det är skitsvårt att instruera denna typ av pass! Men jag har ju två gånger till på mig som tur är. Och ett par stycken kom iallafall fram och frågade saker och tyckte det var bra så några deltagare får jag nog nästa vecka också :)
Nu ska jag packa för imorn åker jag till Stockholm igen! Lite kombinerat träningsläger (nej nu överdrev jag lite) och myshelg. Fast först ska jag jobba och på eftermiddan ska jag på en genomgång av activio-systemet. Men strax innan midnatt är jag framme i storstan. Härligt! Jag har ju kommit att gilla den där staden mer och mer..
Ha en bra torsdag!
Nu ska jag packa för imorn åker jag till Stockholm igen! Lite kombinerat träningsläger (nej nu överdrev jag lite) och myshelg. Fast först ska jag jobba och på eftermiddan ska jag på en genomgång av activio-systemet. Men strax innan midnatt är jag framme i storstan. Härligt! Jag har ju kommit att gilla den där staden mer och mer..
Ha en bra torsdag!
Terminspremiär!
Idag ska jag ha mitt första ordinarie cykelpass för terminen (Vårschemat började redan förra veckan, men då jobbade jag kväll på onsdagen och fick vicka bort min klass.), vilket ska bli väldigt kul! Precis som innan kommer jag även denna termin att jobba blockvis med mina olika upplägg. Varje block kommer vara fyra veckor och intensiteten kommer att ökas upp lite för varje block. Som avslutning så kommer det bli en final i form av en "tävlingsklass" där deltagarna (och jag) verkligen får bekänna färg. (Såhär var det förra terminen!). Eftersom terminen är 22 veckor och jag vill ge så många som möjligt en möjlighet att köra avslutningsklassen kommer jag köra den både vecka 21 och vecka 22. Och eftersom jag var borta förra veckan körs första upplägget endast i 3 veckor. Men nog om detta.
Som första upplägg kommer vi att köra ett distanspass där vi genom både backar och raksträckor kommer ligga på en jämn intensitet under hela passet (upp- och nedvarvning borträknat). Runt 75 procent av max är målet vilket betyder att klassen kommer att upplevas som relativt "lätt" och behaglig, vilket såklart också är meningen. Det är här vi startar, det är här vi har vårt utgångsläge och därefter kommer vi genom olika typer av upplägg ta oss upp till en nivå där vi istället jobbar runt 85% av max, dvs strax under, på och över mjölksyratröskeln, under hela passet (tävlingsklassen). Vi kommer ta oss uppför trappor, uppför och nedför pyramider och vi kommer köra både tröskelintervaller och mjölksyraintervaller. Vi kommer vara grymma när sommaren är här!
PS; Visst är väl mjölksyra ett väldigt vackert ord?! (På riktigt alltså. Det kan vara det näst bästa. Efter balans.)
Som första upplägg kommer vi att köra ett distanspass där vi genom både backar och raksträckor kommer ligga på en jämn intensitet under hela passet (upp- och nedvarvning borträknat). Runt 75 procent av max är målet vilket betyder att klassen kommer att upplevas som relativt "lätt" och behaglig, vilket såklart också är meningen. Det är här vi startar, det är här vi har vårt utgångsläge och därefter kommer vi genom olika typer av upplägg ta oss upp till en nivå där vi istället jobbar runt 85% av max, dvs strax under, på och över mjölksyratröskeln, under hela passet (tävlingsklassen). Vi kommer ta oss uppför trappor, uppför och nedför pyramider och vi kommer köra både tröskelintervaller och mjölksyraintervaller. Vi kommer vara grymma när sommaren är här!
Jag tror det är i ett sånt här klimat vi kommer befinna oss ikväll
Denna typ av upplägg kan ju lätt bli tråkigt, så det gäller verkligen för mig som instruktör att jobba med känslor, förmedlande av affirmationer/föreställningar om omgivningen och att utnyttja musikens energi med mera. Allt för att cyklingen ska bli så kul som möjligt. Men utmaningar är ju kul så jag ser fram mot kvällen! Vill du komma? 17:30 är tiden och Sportlife Lindholmen är platsen där det händer!PS; Visst är väl mjölksyra ett väldigt vackert ord?! (På riktigt alltså. Det kan vara det näst bästa. Efter balans.)
tisdag 12 januari 2010
Du kommer väl?!
Bevisa att du är stark och modig och häng med mig och Anders på army training ute i snön!
Klicka på bilden för läsbar storlek
Mjölksyra, snabb andning, leenden och endorfiner utlovas!måndag 11 januari 2010
Bästa sättet att vakna på
(Alltså jag menade inte att det var kort med tolv kilometer, jag menade bara att det inte var långt som i långpass. Så har jag trampat någon på tårna säger jag förlåt :)
En lång dag både idag och imorgon som sagt. Idag började den klockan sex med att jag (faktiskt) nästan skuttade upp ur sängen och i massa lager av springkläder. Inte ofta som sådant händer, snarare brukar det vara så att jag omplanerar och sover vidare, så man får vara glad för de få tillfällen som ges. Frivilligt uppe innan tuppen. Eller ja, frivilligt och frivilligt. Jag skulle vara på vårdcentralen för att följa upp astman klockan nio och då jobbet börjar tolv var det tidigt det fick tränas. Fokus väljer jag att kalla det. 9,5km lufs. Jo för om jag ska hålla en låg puls (helst under 70%) i snömodden blir det verkligen lufs. Men mysigt var det och varje gång jag kommer ut och morgonjoggar tänker jag att jag måste konservera känslan och plocka fram de där dagarna då jag egentligen planerat morgonjogg men väljer att sova vidare istället. Jag tycker om att ha staden nästan för mig själv och att långsamt vakna till liv igen. Mysigast är det att vara ute riktigt riktigt tidigt en klar sommarmorgon. Förra sommaren (2008) då jag jobbade några hundra meter från där jag bodde och började klockan sju, brukade jag ibland springa redan vid fem. Då var man definitivt ensam och även om det kändes motigt när man klev upp ur sängen var man alltid så lycklig efteråt. Fascinerande vad löpning och morgonnaturen kan påverka.
En lång dag både idag och imorgon som sagt. Idag började den klockan sex med att jag (faktiskt) nästan skuttade upp ur sängen och i massa lager av springkläder. Inte ofta som sådant händer, snarare brukar det vara så att jag omplanerar och sover vidare, så man får vara glad för de få tillfällen som ges. Frivilligt uppe innan tuppen. Eller ja, frivilligt och frivilligt. Jag skulle vara på vårdcentralen för att följa upp astman klockan nio och då jobbet börjar tolv var det tidigt det fick tränas. Fokus väljer jag att kalla det. 9,5km lufs. Jo för om jag ska hålla en låg puls (helst under 70%) i snömodden blir det verkligen lufs. Men mysigt var det och varje gång jag kommer ut och morgonjoggar tänker jag att jag måste konservera känslan och plocka fram de där dagarna då jag egentligen planerat morgonjogg men väljer att sova vidare istället. Jag tycker om att ha staden nästan för mig själv och att långsamt vakna till liv igen. Mysigast är det att vara ute riktigt riktigt tidigt en klar sommarmorgon. Förra sommaren (2008) då jag jobbade några hundra meter från där jag bodde och började klockan sju, brukade jag ibland springa redan vid fem. Då var man definitivt ensam och även om det kändes motigt när man klev upp ur sängen var man alltid så lycklig efteråt. Fascinerande vad löpning och morgonnaturen kan påverka.
söndag 10 januari 2010
Låångt
Puh.. En låång dag och en låång (jobb)helg är över. Nu är det bara två låånga dagar kvar innan långledigt! (Att ledigheten beror på att det inte finns mer tider att få och att avdelningen stänger om två veckor och jag då kanske inte får några fler jobbtider alls försöker jag att inte tänka för mycket på.)
Mycket som är långt just nu. Fast inte dagens distanspass. Det var bara knappa 12 kilomter, men det räckte mer än nog i detta grötiga underlag som drabbat staden. Men nu ska jag inte klaga, jag älskar ju som sagt vintern när den är såhär och det är bara att se det som lite extra uthållighetsträning för benen. Och 12 kilometer är i och för sig inte så kort heller utan mest lite lagom sådär.
Förutom dagens medelhårda distan plus fredagens långpass (och såklart jobb) har helgen inneburit två dater med underbara vänner. En med tahimat, rödin och godis i fredags och en med te och gott bröd i dag. Och såklart en tredje date. Den med godisskålen och tv-filmen. Rätt bra att få in så mycket kvalitet på så lite tid.
Mycket som är långt just nu. Fast inte dagens distanspass. Det var bara knappa 12 kilomter, men det räckte mer än nog i detta grötiga underlag som drabbat staden. Men nu ska jag inte klaga, jag älskar ju som sagt vintern när den är såhär och det är bara att se det som lite extra uthållighetsträning för benen. Och 12 kilometer är i och för sig inte så kort heller utan mest lite lagom sådär.
Förutom dagens medelhårda distan plus fredagens långpass (och såklart jobb) har helgen inneburit två dater med underbara vänner. En med tahimat, rödin och godis i fredags och en med te och gott bröd i dag. Och såklart en tredje date. Den med godisskålen och tv-filmen. Rätt bra att få in så mycket kvalitet på så lite tid.
lördag 9 januari 2010
Trångt schema
Egentligen skulle jag ha sprungit lite kort och i snigeltakt i morse, men när jag motvilligt klev ur sängen och kollade termometern ställde jag in. Vid femton minusgrader (plussa på lite mer, jag befinner mig i Göteborg..) har jag satt någon slags gräns. När jag dessutom kände en oroväckande känsla i halsen kröp jag tillbaks under täcket.
Men tro inte jag slipper undan kylan för det. Nä, för om en dryg timme ska jag köra lite army med ett gäng (otränade om jag förstått det rätt) tjejer på möhippa. UTE i skatås. Fatta! UTE. De kommer bli varma så det räcker och blir över, men JAG! Hur ska jag överleva? Jag kan ju välja att vara aktiv i uppvärmningen och sen kommer jag ju såklart visa övningarna, men resten av tiden går jag ju mest runt och korrigerar och peppar. Men jag får väl hoppa grodhopp mellan deltagarna eller nåt. Fast missförstå mig inte, det ska bli skitkul att få skrika lite och rulla runt i snön!
Direkt efter får jag stressa iväg till jobbet (tur att det ligger nära Skatås) och jobba mellan 12 och 21. Hem och sova och sen jobb 7-16 imorn. Jag börjar tröttna på att jobba typ tre helger av fyra nu, men det är inte så mycket att göra något åt. Man får ta de tider man får om man vill ha pengar till mat. Och det vill jag ju för mitt matkonto är ganska stort :)
Hoppas ni har en superhelg och njut lite för mig också!
Men tro inte jag slipper undan kylan för det. Nä, för om en dryg timme ska jag köra lite army med ett gäng (otränade om jag förstått det rätt) tjejer på möhippa. UTE i skatås. Fatta! UTE. De kommer bli varma så det räcker och blir över, men JAG! Hur ska jag överleva? Jag kan ju välja att vara aktiv i uppvärmningen och sen kommer jag ju såklart visa övningarna, men resten av tiden går jag ju mest runt och korrigerar och peppar. Men jag får väl hoppa grodhopp mellan deltagarna eller nåt. Fast missförstå mig inte, det ska bli skitkul att få skrika lite och rulla runt i snön!
Direkt efter får jag stressa iväg till jobbet (tur att det ligger nära Skatås) och jobba mellan 12 och 21. Hem och sova och sen jobb 7-16 imorn. Jag börjar tröttna på att jobba typ tre helger av fyra nu, men det är inte så mycket att göra något åt. Man får ta de tider man får om man vill ha pengar till mat. Och det vill jag ju för mitt matkonto är ganska stort :)
Hoppas ni har en superhelg och njut lite för mig också!
fredag 8 januari 2010
Det där med kläder
Redo!
Det blev några lager kläder och jag blev nästan osäker om det skulle gå att röra benen framåt, men det gick det. Dock blev det mera lufs än spring, inte enbart beroende på klädseln utan även underlaget. Men snön och kylan är förlåtna, jag älskar riktig vinter!
Jag var inte så sur som jag ser ut :)
Så vad hade jag på mig nu då? Jo det blev ett antal lager:
Lager 2: Underställsbyxor och underställströja
Lager 3: Vanliga springstrumpor, knälånga tights och t-shirt
Lager 4: Långa tights, tjockare springtröja, fleecemuff (som mamma sytt!)
Lager 5: Skor, jacka, mössa och 2 par vantar.
Övrigt: Pulsband, klocka, fotpod, mobil med hörlurar, nycklar och en flaska sportdryck (Som frös till is efter halva passet så den hade jag ju ingen glädje av. Tur att jag inte svettas så mycket.), mina tankar. Perfekt!
Vinterspringande
Tretton minusgrader men med en strålande sol på himlen som förhoppningsvis värmer. Förhoppningsvis funkar det att springa långpass. Målet är 24km men protesterar kroppen för mycket får det bli ett kortare distanspass. Varje kilometer är bra, varje kilometer räknas.
Jag är lite ledsen för att min ipod kanske har gått sönder. Visserligen har den varit min i närmare tre år och de kanske inte lever längre än så? I lördags började den glappa och stänga av sig. I söndags funkade den perfekt och sedan använde jag den nog inte förän igår då den återigen började stänga av sig mot slutet av passet. Skit. Jag behöver verkligen inga fler utgifter! (Även om en likadan (shuffle) nog är betydligt mycket billigare nu än för tre år sedan.) Jag tar nog mobilen och dess radio idag. Ibland är det skönt att bara höra sin andetag, men på långpass vill jag ha sällskap.
Jag är lite ledsen för att min ipod kanske har gått sönder. Visserligen har den varit min i närmare tre år och de kanske inte lever längre än så? I lördags började den glappa och stänga av sig. I söndags funkade den perfekt och sedan använde jag den nog inte förän igår då den återigen började stänga av sig mot slutet av passet. Skit. Jag behöver verkligen inga fler utgifter! (Även om en likadan (shuffle) nog är betydligt mycket billigare nu än för tre år sedan.) Jag tar nog mobilen och dess radio idag. Ibland är det skönt att bara höra sin andetag, men på långpass vill jag ha sällskap.
torsdag 7 januari 2010
En bra dag
Gårdagen var en riktig tråktag. Jag kan väl kanske inte kalla det otursdag, men det var flera saker som inte gick min väg och dessutom var det sjukt segt på jobbet.
Jag hoppas på bättre lycka idag, men det ser onekligen bättre ut för oavsett hur jobbdagen blir så ska jag ikväll (efter att ha sprungit ett tempopass på bandet samt kört lite egen coreträning) ha kvalitetstid med min bästa Jenny. Vi ska äta massvis av godis, kanske se en film och framförallt uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Även fast vi bor i samma stad (och spenderade iallafall några dagar under julen i samma hemstad) hinner vi ses allt för sällan. Jag tränar och hon lär sig att bli arkitekt vilket tydligen tar en himla massa tid.
Men först jobb sju till sexton. Hoppas att jag inte fryser ihjäl på de tjugo minuter det tar för mig att promenera dit. Det är nämligen tio grader kallt i Göteborg (och det känns ju snarare som minus tjugo i dessa delar av landet) och snön ligger som ett täcke över landskapet. Kallt men underbart.
Jag hoppas på bättre lycka idag, men det ser onekligen bättre ut för oavsett hur jobbdagen blir så ska jag ikväll (efter att ha sprungit ett tempopass på bandet samt kört lite egen coreträning) ha kvalitetstid med min bästa Jenny. Vi ska äta massvis av godis, kanske se en film och framförallt uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Även fast vi bor i samma stad (och spenderade iallafall några dagar under julen i samma hemstad) hinner vi ses allt för sällan. Jag tränar och hon lär sig att bli arkitekt vilket tydligen tar en himla massa tid.
Men först jobb sju till sexton. Hoppas att jag inte fryser ihjäl på de tjugo minuter det tar för mig att promenera dit. Det är nämligen tio grader kallt i Göteborg (och det känns ju snarare som minus tjugo i dessa delar av landet) och snön ligger som ett täcke över landskapet. Kallt men underbart.
tisdag 5 januari 2010
Hang ups
Jag får titt som tätt massa cravings efter speciella saker. Förtillfället har jag, förutom på Kesella vanilj och Swebar pepparkaka, någon slags hang up på Apertinas fetaost i vitlök och persilja ihop med Icas pimiento-oliver. Helst sjukt, jag skulle lätt kunna äta upp båda burkarna på studs! Nu har jag precis satt i mig en burk kesella vanilj, är inne på min andra lilla skål med oliver/fetaost blanding och funderar på om jag kanske skulle äta även den där pepparkaksbaren som ligger i kylen. Man blir hungrig av att träna mycket.
Mina tre älsklingar
I förmiddags: Drygt elva kilometer (inklusive upp- och nedjogg) fartlek. Moddigt och halt, men utifrån förutsättningarna godkänt. Jag blev lite arg och frustrerad över hur jobbigt det kändes i förhållande till tempot (runt 5-fart i ökningarna) men väl hemma, duschat och med magen full av mat är jag lite gladare.
I eftermiddag: En timme body balance följt av en timme army training.
Just love this day!
(Jag behöver väl knappast tillägga att morgondagen är återhämtningsdag?)
I eftermiddag: En timme body balance följt av en timme army training.
Just love this day!
(Jag behöver väl knappast tillägga att morgondagen är återhämtningsdag?)
måndag 4 januari 2010
Ja så var det ju ett nytt år då också..
Förtom de ganska självklara sakerna som att utvecklas både som löpare, instruktör och människa, vara skadefri och må bra har jag några mer konkreta mål:
♥ Stockholm marathon sub 3:30 (hjälp, varför säger jag sånt här?!)
♥ Lidingöloppet (30km) sub 2:38
♥ Halvmaran sub 1:43
♥ Milen sub 45
♥ Springa ett 6h lopp eller ultra (alltså längre än marathon) i egen regi
Så ser det ut för tillfället iallafall. Det första kommer ju bli grymt svårt, men det kan gå. Det andra ska väl inte vara några problem om jag får vara skadefri och kan träna på och utvecklas som jag vill. Tredje målet kan nog också gå rätt lätt med tanke på att jag förra året utan svårigheter sprang på 1:45. Fjärde målet blir dock svårt. Milen är det värsta som finns och varje gång jag tävlar på denna distans lovar jag mig själv att aldrig göra om det. En plåga från början till slut. Men hey, jag blir ju sjukt stolt om jag fixar det. Sub 46 ska jag iallafall klara av och om inte kommer jag lägga mig ner och grina när jag kommer i mål. Slutligen så blir det sjätte målet inga svårigheter att klara av om jag bara bestämmer mig. Ultra verkar ju vara det nya svarta och om så många andra klarar det borde väl även jag liksom.
♥ Stockholm marathon sub 3:30 (hjälp, varför säger jag sånt här?!)
♥ Lidingöloppet (30km) sub 2:38
♥ Halvmaran sub 1:43
♥ Milen sub 45
♥ Springa ett 6h lopp eller ultra (alltså längre än marathon) i egen regi
Så ser det ut för tillfället iallafall. Det första kommer ju bli grymt svårt, men det kan gå. Det andra ska väl inte vara några problem om jag får vara skadefri och kan träna på och utvecklas som jag vill. Tredje målet kan nog också gå rätt lätt med tanke på att jag förra året utan svårigheter sprang på 1:45. Fjärde målet blir dock svårt. Milen är det värsta som finns och varje gång jag tävlar på denna distans lovar jag mig själv att aldrig göra om det. En plåga från början till slut. Men hey, jag blir ju sjukt stolt om jag fixar det. Sub 46 ska jag iallafall klara av och om inte kommer jag lägga mig ner och grina när jag kommer i mål. Slutligen så blir det sjätte målet inga svårigheter att klara av om jag bara bestämmer mig. Ultra verkar ju vara det nya svarta och om så många andra klarar det borde väl även jag liksom.
söndag 3 januari 2010
Året som gick
2009 var både ett bra och dåligt år. Privat var det ett turbulent och förvirrande år som började med uppbrott och flytt. Massvis av tankar, känslor och funderingar kantade min sommar, men framåt början av hösten började saker och ting klarna. När det var dags för vinter föll mer och mer på plats och året avslutades på bästa tänkbara sätt.
Det som nästan enbart var bra under 2009 var min träning. Jag sprang 2413,1 km eller drygt 241 mil (207,5 mil 2008). Jag utvecklades rätt rejält som både löpare och cykelinstruktör. Detta var året då jag förbättrade min tid på Göteborgsvarvet med över 3 minuter trots att jag ”tog det lugnt” och såg loppet som ett lite snabbare långpass och en del i träningen inför årets stora mål två veckor senare. Detta var året då jag blev marathonlöpare och sprang i mål på Stockholms stadion på en tid jag aldrig ens i min vildaste fantasi hade vågat tro på. Jag blev visserligen inte ultralöpare och jag klarade tyvärr inte den där hemska milen under 45 min, men hade jag haft en bättre dag hade jag åtminstone klarat av sub 46. Och kanske springer jag längre än marathon under kommande år. Nytt personligt rekord skrevs dock och en månad senare insåg jag ännu en gång att min kropp klarar så mycket mer än jag tror. 31 sekunder från silvermedalj men ett krossat personligt rekord. 10 minuter på Lidingöloppet och 11,5 minuter på Finalloppet, rekord efter rekord. Jag gillar alltid min kropp, men när den gör sånt här älskar jag den mer än någonsin. Tack för en jättebra säsong kroppen! 2009 var även året då jag fortsatte älska yoga och Body Balance som är så bra för det mesta. Dessa pass gör mig bättre både som människa och löpare, vilken tur att jag upptäckt detta! Detta var också året då jag tränade alldeles för lite Army Training. Det började bra under våren, men under sommaren och hösten ställde dumma jobbtider och andra faktorer till det lite. Vilken tur att 2010 ger mig möjlighet att välja mellan fler pass så att jag kan utveckla min löpning även genom detta. Army training var även något som jag detta år utbildade mig till instruktör inom. Ännu ingen fast klass, men även här kommer det nya året erbjuda fler möjligheter till instruerande. Inom cykeldelen vidareutbildade jag mig och hämtade inspiration på konvent. Jag utvecklades en hel del, körde temapasset Känn ingen sorg för mig Göteborg klockan fyra på morgonen och älskar att få använda åtminstone träningslära/anatomi/fysiologidelen av kunskaperna från min långa universitetsutbildning. Att inspirera andra och att försöka sprida träningsglädje samt en förståelse för smart träning är det roligaste jag vet. Det var också mycket på grund av detta jag startade upp en löpgrupp. Först i egen ideell regi och sedan via dåvarande gym.
Arvikafestivalen
Karriären gick det väl inget vidare med. Min magisteruppsats är fortfarande inte klar, men pengar måste man ju ha för att överleva så jobb prioriterades även om det inte var rätt rätt sorts jobb. Jag avslutade, åtminstone tillfälligt, mitt gymreceptionsjobbande och satsade på, kanske inte en så mycket tryggare anställning men ett mera lön för mödan jobb, i och med mitt timvikarierande som vårdbiträde på en korttids- och rehabavdelning. Upptäckte att de där funderingarna på att bli sjuksköterska som jag haft genom åren nog inte var så fel ändå. Nu vill jag ju såklart hitta ett jobb där jag får fylla dagarna med idrottsnutrition, men vem vet, kanske blir det en sjuksköterska av mig också någon gång i framtiden? Med företagandet gick det väldigt segt men det är bara att kämpa vidare och försöka hitta nya möjligheter under 2010. Någon gång ska jag som sagt jobba heltid med mat och (elit)idrott.
Träningen i siffror. Jag gillar inte riktigt att staplarna blir lägre och lägre, men det är väl skillnad på ett studentliv och ett jobbliv.. Fast februari och mars var helt galna med dels konvent (för sista dagen på Nike var väl 1 feb?) och dels massa instruktörsvickande. Och att löpningen (linjen) går ner så mycket i aoktober och november är ju helt enligt plan. Att 2007 års stapel är så liten beror på att jag började registrera min träning på nätet först i augusti.
Det som nästan enbart var bra under 2009 var min träning. Jag sprang 2413,1 km eller drygt 241 mil (207,5 mil 2008). Jag utvecklades rätt rejält som både löpare och cykelinstruktör. Detta var året då jag förbättrade min tid på Göteborgsvarvet med över 3 minuter trots att jag ”tog det lugnt” och såg loppet som ett lite snabbare långpass och en del i träningen inför årets stora mål två veckor senare. Detta var året då jag blev marathonlöpare och sprang i mål på Stockholms stadion på en tid jag aldrig ens i min vildaste fantasi hade vågat tro på. Jag blev visserligen inte ultralöpare och jag klarade tyvärr inte den där hemska milen under 45 min, men hade jag haft en bättre dag hade jag åtminstone klarat av sub 46. Och kanske springer jag längre än marathon under kommande år. Nytt personligt rekord skrevs dock och en månad senare insåg jag ännu en gång att min kropp klarar så mycket mer än jag tror. 31 sekunder från silvermedalj men ett krossat personligt rekord. 10 minuter på Lidingöloppet och 11,5 minuter på Finalloppet, rekord efter rekord. Jag gillar alltid min kropp, men när den gör sånt här älskar jag den mer än någonsin. Tack för en jättebra säsong kroppen! 2009 var även året då jag fortsatte älska yoga och Body Balance som är så bra för det mesta. Dessa pass gör mig bättre både som människa och löpare, vilken tur att jag upptäckt detta! Detta var också året då jag tränade alldeles för lite Army Training. Det började bra under våren, men under sommaren och hösten ställde dumma jobbtider och andra faktorer till det lite. Vilken tur att 2010 ger mig möjlighet att välja mellan fler pass så att jag kan utveckla min löpning även genom detta. Army training var även något som jag detta år utbildade mig till instruktör inom. Ännu ingen fast klass, men även här kommer det nya året erbjuda fler möjligheter till instruerande. Inom cykeldelen vidareutbildade jag mig och hämtade inspiration på konvent. Jag utvecklades en hel del, körde temapasset Känn ingen sorg för mig Göteborg klockan fyra på morgonen och älskar att få använda åtminstone träningslära/anatomi/fysiologidelen av kunskaperna från min långa universitetsutbildning. Att inspirera andra och att försöka sprida träningsglädje samt en förståelse för smart träning är det roligaste jag vet. Det var också mycket på grund av detta jag startade upp en löpgrupp. Först i egen ideell regi och sedan via dåvarande gym.
På Rosa Bandet cyklingen med en av mina bästa vänner (som jag aldrig hade lärt känna utan den här bloggen!)
Detta var lite av mitt 2009. År 2010 är ett helt nytt år att fylla med upplevelser, personliga rekord, kärlek och utveckling.
lördag 2 januari 2010
Säsongens första intervallpass
Av någon anledning råkade jag slappa till mig och, förutom måndagens förkylningsvilodag, ta tre vilodagar på rad. Oj, då, så det kan bli. Förmodar att jag behövde det. Men det var då och idag sprangs det (plana) intervaller för första gången på flera månader. Minns knappt när det senaste sprangs så jag antar att det inte var under det senaste kvartalet.
Eftersom halkan verkar vara här för att stanna (och så har det kommit lite snö igen!!) fick det bli ett band på ett gym någonstans i stan och valet hamnade på detta. Sköna band men ett rätt instängt och ihoptryckt gym. 3km uppjogg, 5x800m och 2km nedjogg stod i planeringen och så blev det. Nästan. Under tredje intervallen fick jag något slags hjärnsläpp och fick för mig att det var 700m jag skulle springa, så de tre sista blev ju inte 800m. Lite lustigt hur min förmåga att tänka klart försämras så mycket bara för att det är lite jobbigare än behagligt.
Fast jag är rätt möjd med passet ändå, förutom en oroväckande känning i vänster baklår som helt plötsligt dök upp i början av tisdagens långpass. Bäst att hålla under uppsikt! De två första intervallerna (som alltså var 800m) sprangs på runt 3:20 (4:10 min/km) och de tre sista strax under 3:00 (4:15 min/km). Helt enligt plan vilket känns bra för intervallsjälvförtroendet som inte alltid är det bästa.
Nu väntar egentid framför tvn. Imorn ska det ätas frukost på café, springas tempopass och tränas (löpförbättrande)styrka. Dessutom ska det skrivas en summering av 2009 och en ges en framåtblick på mitt 2010. (Och jobbas kväll.) Ingen vila och inge ro, men livet är rätt ok ändå!
Eftersom halkan verkar vara här för att stanna (och så har det kommit lite snö igen!!) fick det bli ett band på ett gym någonstans i stan och valet hamnade på detta. Sköna band men ett rätt instängt och ihoptryckt gym. 3km uppjogg, 5x800m och 2km nedjogg stod i planeringen och så blev det. Nästan. Under tredje intervallen fick jag något slags hjärnsläpp och fick för mig att det var 700m jag skulle springa, så de tre sista blev ju inte 800m. Lite lustigt hur min förmåga att tänka klart försämras så mycket bara för att det är lite jobbigare än behagligt.
Fast jag är rätt möjd med passet ändå, förutom en oroväckande känning i vänster baklår som helt plötsligt dök upp i början av tisdagens långpass. Bäst att hålla under uppsikt! De två första intervallerna (som alltså var 800m) sprangs på runt 3:20 (4:10 min/km) och de tre sista strax under 3:00 (4:15 min/km). Helt enligt plan vilket känns bra för intervallsjälvförtroendet som inte alltid är det bästa.
Nu väntar egentid framför tvn. Imorn ska det ätas frukost på café, springas tempopass och tränas (löpförbättrande)styrka. Dessutom ska det skrivas en summering av 2009 och en ges en framåtblick på mitt 2010. (Och jobbas kväll.) Ingen vila och inge ro, men livet är rätt ok ändå!
fredag 1 januari 2010
2010
Ett inlägg med lite summering av 2009 och en liten blick framåt på 2010 kommer. Fast just nu är jag upptagen med lite annat (och lite bakis) så det får bli i helgen. Men den som väntar på något gott.. :)
Nyårsaftonen var bra och idag njuter jag av en ledig dag genom att bara vara, mysa och gå på bio. Precis vad jag behöver och precis vad jag vill!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)