måndag 1 september 2008

En annan version

Orkar tyvärr inte ge er någon superlång version av loppet, men några rader ska jag nog få ihop.

Jag kan ju börja med att konstatera att kroppen inte riktigt var på humör för att springa snabbt igår. Förra helgens lopp tog nog mer på krafterna än vad jag trodde. Att ett halvmaralopp kräver några dagars efterföljande vila är ju inte så svårt att räkna ut, men uppenbarligen sliter ett millopp där man legat på max, precis på gränsen till vad man klarar av, mer vila än jag trodde. Eller, det funkar nog rätt bra att träna på ungefär som vanligt, men att tävla igen redan en vecka senare var iallafall inte populärt hos min kropp. Förutom detta krånglar som bekant min näsa, vilket inte heller gör saken bättre. Nu stördes jag visserligen inte nämnvärt av just detta, men jag inbillar mig att det ändå inte var av godo.

För att komma till saken så gick i princip hela loppet sjukt segt! Ingen spänst i steget, ingen ork, inget flow. I mitten, någonstans runt 4-6km, började viljan ge upp och kroppen ta över. Strax efter sju kilometer när det sluttade svagt uppför kändes det som om jag sprang i slowmotion. I nedförsbackarna hämtade jag som vanligt in några placeringar och fick lite ny energi. Energi som tog slut så fort nästa lilla backe tog vid. Jag var väldigt nära att ge upp, skita i allt och börja gå.

På något sätt orkade jag dock tvinga mig att fortsätta, att ignorera rösten i huvudet som sa att det var ok att ge upp. Rösten som sa åt mig att skärpa mig och springa vidare segrade och när jag kom ut på djurgårdsbron förskte jag förberda mig mentalt på den långa och jobbiga backen med efterföljande långa och sega sträcka fram till mål. Jag försökte hålla tempot uppe trots att jag var spytrött och rätt som det var fick jag syn på Mia! Att jag kunde känna igen henne bakifrån, trots att jag aldrig har träffat henne IRL innan, har jag nog hennes IF Linnea-tröja och rödblonda hår att tacka för. Jag fick lite ny energi, ökade farten lite och sprang upp jämsides och sa hej! Fick en massa ny energi av detta och lyckades genomföra en långspurt för att sedan helt utpumpad snubbla in i mål och konstatera att jag sprungit på ungefär samma tid som på midnattsloppet! Hur jag lyckades med detta är för mig oförståeligt! Höll visserligen koll på klockan lite då och d (jag kollar aldrig på klockan vid sista kilometermarkeringen eftersom det bara gör stressad) men tyckte hela tiden att jag "låg efter i planeringen". Stolt över att viljan var starkare än kroppen mumsade jag i mig den supergoda ostkakan, den obligatoriska bananen och allt annat ätbart man fick.

När vi senare under eftermiddagen kollade resultaten fick jag reda på att jag slagit mitt en vecka och en dag gamla personliga rekord med 4 sekunder. Härligt!

(Det blev visst ett långt inlägg)

Det känns lite som att jag alltid försöker hitta bortförklaringar och orsaker till varför jag inte springer snabbare än jag gör. Riktigt så är det inte. Jag är trots allt väldigt nöjd över min prestation och vet att jag inte hade kunnat göra bättre ifrån mig. Jag presterade på toppen av min förmåga även fast kroppen kändes superseg och inte ville vara med. Jag är nöjd och stolt över mig själv!

Förra veckan var det magont, men då kändes benen väldigt pigga och fräscha. Ändå springer jag lite, lite snabbare nu! Med sega ben och på en bana som jag dessutom upplever som väldigt segsprungen. Jag är bra, jag är bäst!

Idag vinner kroppen över viljan (nåja, viljan vill också vila idag) och idag är det vila hela dagen lång. Men sedan fortsätter träningen mot Lidingö. Och nästa sommar ska jag springa milen under 45 minuter, så de så!

8 kommentarer:

Susanna sa...

Det är ju en ännu större prestation att kapa tiden lite igen, när det kändes så motigt. Jag håller med, du är bäst :)

Anonym sa...

Vilken tid! Du ska vara mycket stolt! ;) Jag laddar för sthlm-halvmara till helgen. Målet är att springa under 1:50.. Det ska jag klara om bara omständigheterna (kroppen, knoppen, vädret) är de bästa! :)

Villa Carl Larsson sa...

Jag tror på dig. Milen på 45 min - Inga problem! :)
Kanske man någon gång själv skulle orka en halvmara i sitt liv. Den som lever får se. Lycka till på Lidingöloppet!

Löpning & Livet sa...

susanna: hihi :)

malin: KLart du klarar, lycka till!

jozan: snällt att du tror på mig! KLart du klarar en halvmara! Med lite träning går allt :)

Felicitas sa...

Superstarkt jobbat!! Grattis!! Och jag håller också med, du är bäst! :D

Löpning & Livet sa...

felicitas: tack! :D

Sofy sa...

Japp det ska du!
Tycker det är fantastiskt bra att fortsätta låta den minsta rösten segra över jätterösten som tycker det är en bra idé att gå. jag känner precis igen mig i hela ditt lopp men har ju ingen milmaxning veckan innan att förklara segheten med. Tror kylan och regent innan start förstörde för oss alla. Jag vill GÄRNA ha dig på besök nästa år och då ska jag lova att tagga till och gilla "jippot" lite mer. Då springer vi på 44.xx, gärna jämsides över mållinjen i en tuff spurt. Aldrig att jag låter dig vinna...men vill helelr inte ha dig bakom! kram tjejen!

Unknown sa...

Grattis! Det där PBt tror jag inte kommer stå sig så länge när det inte kändes bra att springa och ändå gick så fort! :)