torsdag 4 september 2008

Träningsglädje! (och lite ångest)

Jag trodde att jag var vältränad. Det tror jag inte längre. Efter att äntligen fått möjlighet att testa army training har jag fått ändra min åsikt något. Det sorgliga (eller roliga beroende på hur man ser det) är att en gång i tiden, då barmarksträning var närvarande i min vardag, var jag bra på sånt här. Jag var stark, smidig, spänstig, uthållig, explosiv och allt sånt som man behövde vara. Kanske inte i Anja Pärsson-klass, antagligen inte heller i Sofia-klass, men jag var definitivt bättre än nu. Idag höll jag mest på att dö, ge upp, springa ut från salen och gömma mig. Alla muskler i kropen, antagligen även muskler jag hade glömt att jag hade (det kommer väl visa sig imorn) blev totalt slutkörda. Kroppen darrade, pulsen var nog nära max (vore intressant att köra med pulsklockan någon gång) och jag flåsade ungefär lika mycket som igår.

Men. Jag är sjukt taggad att bli bra igen! Och faktiskt också peppad till att utbilda mig själv, det är ju nästan ett helt år kvar till nästa utbildningstillfälle och då borde jag väl ha tränat upp mig! Till att börja med ska jag försöka få in ett pass varje vecka, åtminstone 3 gånger i månaden. Tyvärr har inte så många vågat sig på att testa än och ofta ställs passen in på grund av för få bokade. Synd, för det är fruktansvärt bra träning!

4 kommentarer:

Susanna sa...

Jag följer gärna med dig och tränar någon gång, så blir det en person till iallafall :) Det låter underbart och jobbigt och antagligen ytterst bra.

MarathonMia sa...

Men det är ju precis så träning ska vara! Att man känner att man vill bli bättre! Tänk om du kommit in och knappt tyckt att det var jobbigt?

Sofy sa...

Woho vad kul!!!! Hålle rmed Mia, det där är ju guldkänslan. Speciellt när du verkligen inser att "det här vill jag bli grym på" där har man ju sann motivation!!!

Löpning & Livet sa...

susanna: ja superkul! Klart du ska följa med nångång!

marathonmia & sofy: ni är så kloka! :)