Svammel om formtoppar och sånt

Det känns inte riktigt som min uppladdning för att slå rekord på lördag har gått så bra. Det har liksom blivit lite ostrukturerat. Jag hade ju ett superpass för några veckor sedan och insåg att kapaciteten för att springa milen sub50 på finns. Jag har ju bevisligen redan gjort det även om det var 7km på 32min och 12km på 58min. Men sedan dess har det inte blivit så fasligt många kvalitetspass av olika anledningar och då börjar ju jag med ens att tvivla på mig själv och min förmåga.

Att lägga in en cykelutbildning med 6 tuffa (ok, 5 tuffa och 1 lite lugnare) pass på tre dagar en vecka innan var kanske heller inte helt optimalt för min formtoppning, men sånt är livet. Och så värst sliten blev jag inte, det är mest avsaknaden av kvalitativa löppass som känns fel. Men, men vad är väl en bal på slottet? Går det inte vägen nu kommer det göra det en annan gång, det är ju trots allt dags för tjejmilen nästa söndag och där har jag ju, till skillnad från midnattsloppet, en tid att slå. Förra året överraskade jag mig själv genom att springa på 50:34 och med tanke på att jag har tränat en himla massa sedan dess och är i mitt livs form (jämförelsevis, självklart ska jag bli mycket bättre) borde det inte vara några som helst problem att springa 35 sekunder (!) snabbare! Försöker intala mig att jag är nöjd bara jag lyckas spränga den där magiska gränsen och komma in på 49:59, men egentligen vet jag ju att jag kan prestera bättre än så. Jag ska prestera, prestera mera, prestera det bästa jag kan!

(Bild lånad från http://www.tjejmilen.se/)

Och ni som känner mig vet att jag inte kommer vara nöjd med 49:59..

Oj, nu blev jag lite nervös.