Imorse ringde klockan en timme tidigare än vad den egentligen behövde göra. Eller det var ju jag som ställt den en timme tidigare, så en anledning fanns det ju till att den ringde när den gjorde. Ett lätt distanspass före frukost var nämligen inplanerat och jag lyckades, hör och häpna, faktiskt tvinga mig upp ur den sköna sängen (men konstiga drömmen) för att springa en kort och lugn tur på 6,5km. Som alltid när jag ger mig ut ungefär 10 minuter efter jag slagit upp ögonen var kroppen stel, seg och ovillig till en början. Efter 10-15min började den dock vakna till liv och det var riktigt skönt och behagligt. Jag gillar ju egentligen inte att träna på fastande mage, men en av fördelarna med att ge sig ut såhär tidigt är att man är helt ensam. Bara jag, min andning, mina steg och naturen. (Ok då, en och annan bil, cyklist, buss eller spårvagn kan man ju stöta på.) Ska jag få uppleva det OCH ha ätit frukost, och därmed orka betydligt mycket mer, innan skulle jag ju behöva gå upp mitt i natten för att äta.
Jag tycker att det är fascinerandefaschinerande hur mycket mindre man (jag) orkar utan mat (framförallt kolhydrater) i magen. Om jag springer samma runda som imorse, på samma ansträngningsnivå pulsmässigt och "muskelmässigt", på eftermiddagen/kvällen istället kan det gå uppemot två minuter snabbare. Fascinerande!
Nu spelar ju tiden visserligen inte någon roll, utan meningen/teorin med morgonlöpning är ju att kroppen ska lära sig använda fett som bränsle (och spara på glykogenlagren och därmed orka hålla ett högre tempo under en längre tid). Jag är dock lite skeptisk till om det verkligen blir så (jag tror att långpassen har en viktigare funktion) men den diskussionen orkar jag inte snöa in på just nu. Någon gång ibland kan det ju faktiskt vara skönt att få uppleva stillheten, tystheten och lugnet. Oavsett vad det har för påverkan på kroppen och dess funktioner.
(Ja jag vet, det blev lite väl många parenteser)
6 kommentarer:
Eller hur, det är ju så himla skönt på morgnarna! Jag tänker ofta att jag ska springa till jobbet, men närmare 7 km på fastande mage känns lite väl mycket med klädväska (inkl duschgrejer) på ryggen och allt.
Ja det är verkligen fantastiskt att ha staden för sig själv på morgonen. Man blir så lugn och lycklig av det. Världens bästa start på morgonen!
Morgonträning är underbart. Det är så tyst och lugnt överallt. Petar dock i mig lite yoghurt och banan innan avfärd så jag inte dör på vägen. Jag är nämligen alltid panikhungrig när jag vaknar...
alla: verkar som om jag inte är ensam :)
Det var kanske därför jag kände mig så himla trött och seg (och med mycket högre puls!) när jag sprang i torsdags?! Jag har ju mest sprungit på kvällar den senaste tiden och det var den första morgonlöpningen på länge... :) Själv såg jag inte kopplingen direkt. :P
Jag förstår inte hur någon orkar springa på tom mage.. Det skulle jag aldrig palla! Powerwalka kan jag klara, men inte springa! (Besök gärna min blogg: malinhalsofreaket.blogg.se)
Skicka en kommentar