söndag 1 november 2009

Var kommer krafterna ifrån?

Igår undrade jag verkligen det. Hur kunde det kännas lekande lätt (nåja, men åtminstone inte dödsjobbigt) att springa en bra bit under 5-tempo bara för att det råkade vara tävling? På träning gör det det då aldrig. Åtmninstone inte särskilt ofta och definitivt inte i skatåsterrängen.

Det var inte riktigt lika kallt som förra året, så en t-shirt och en mössa mindre blev det.

Första kilomtern gick lite långsammare (5:20 ungefär) eftersom det som alltid var rätt trångt, lutade svagt uppåt i princip hela tiden och tog ett tag innan jag fick in flytet. Kilometer två däremot gick på ca 4:50 trots att de riktiga backarna började här. Fram till 6km låg jag strax under 5-tempo (Jag hade inte fotpoden med mig, så jag vet inte exakt, men upp till 10km kan jag räkna i huvudet, värre blir det sedan :) ) och när jag tryckte på "lap" visade klockan 29:55.

Vid nästan hälften, dvs 9km stod klockan på 44:20 och jag hade alltså tagit in lite tid. Strax efter 9km-skylten börjar dock stiglöpningen och där är det snarare snabbpromenadtempo som gäller (Vid 10km var jag dock precis under 50min, men det var med några sekunders marginal.). Hala spänger (spångar??), stenar, rötter och lera. Uppåt, uppåt uppåt och när man väl är upp på banans högsta punkt vid ungefär 12km har man nästan lika långt kvar fast nedåt och det är nog faktiskt ännu jobbigare. För mig som väldigt lätt vrickar fötterna kräver detta en enorm koncentration och totalt fokus på var jag sätter fötterna samtidigt som jag ska försöka bromsa kroppen för att inte falla handlöst framåt. Sista nedförslöpningen går dock på grusväg, men där var mina ben så trötta att tempot nog inte var något vidare. Efter några hundra meters återhämtning och en mugg sportdryck återkom dock krafterna något. Något men inte helt. Jag började misströsta och fundera på om jag inte gått ut lite för hårt ändå. Fast ändå, det hade ju känts så lätt. Intalade mig att jag bara inbillade mig att jag var trött, matade på och passerade löpare efter löpare. Mest män såklart men även en och annan tjej. Började fundera över hur många tjejer det kunde finnas framför mig egentligen och för varje medtävlande, både män och kvinnor, jag passerade växte självförtroendet. Det är en minst sagt angenäm känsla att lugnt och metodiskt arbeta sig förbi en efter en. Kroppen bara matar på, som en maskin utan krafter som tar slut. Jag blev helt förvånad över mig själv och mina ben. Var kommer krafterna ifrån?! Jag vet att musiken hjälper mig mycket. Med några få kilometer kvar börjar bästa armylåten spela i öronen och då kunde jag öka farten ytterligare. Känslan av att jag är stark och jag kommer aldrig ge upp fyller hela kroppen och jag hann trycka tillbaks och spela låten två och en halv gång innan jag var i mål.

Eftersom jag inte hade fotpoden med mig kunde jag ju inte se exakt hur snabbt jag sprang där på slutet, men jag försökte räkna lite genom att kolla vad klockan stod på vid varje kilometermarkering, men hjärnans analytiska förmåga är inte riktigt på topp vid tillfällen som detta. Jag tror jag kom fram till att tempot måste varit närmare 4:30 än 5 min/km där på slutet och det som är fascinerande är att hjärnan liksom stänger av alla delar utom just benen. Jag kunde visserligen känna att mjölksyran började ta upp allt större del av musklerna, men att pulsen började ticka upp mot 95% av max märkte jag inte ens. Jag måste ha andats väldigt tugnt (Vilket jag antagligen alltid gör för folk vänder sig väldigt ofta om när jag kommer farande bakifrån. Antar att astman påverkar lite av detta, men lite pinsamt känns det ju. Som om jag är jätteotränad och komemr dö när som helt typ. Eftersom jag har musik i öronen hör jag ju det inte själv, men varför vänder de sig annars? Eller är det musiken som hörs genom lurarna??) men det kändes liksom inte. Häftig känsla att bara kunna fortsätta och fortsätta!


Tävlingsfrisyren - nu med pannband

Efter 18,8km och ett upplopp till stora delar går på segsprunget gräs och dessutom uppför var jag i mål. Trött men sjukt nöjd, stolt och glad! Genomsnittstempot hamnade på 5:04min/km och hur det gick till kan jag faktiskt inte förklara. Jag hade inte laddat ett endaste dugg inför det här loppet. Eller jo, jag har ju dragit ner på träningen lite. Dels under hela månaden, men det har ju mer med min årsplanering att göra och mindre med just detta lopp, och dels under veckan, men i övrigt inget alls. Jag vilade inte ens i fredags som planerat utan körde en timme Body Balance då jag blev inbjuden till det. Jag åt precis som vanligt och har knappt tänkt på loppet under veckan. Inte för att det behövs någon speciell kolhydratladdning för ett såpass kort lopp, eller rättare sagt såpass kort tid jag totalt ska prestera (Kolhydratlagren räcker upp till runt 90min om man är i energibalans.) men jag brukar ändå vilja ladda litegrann för att det känns bättre mentalt. Men det gick ju ändå. Frågan är bara varfifrån krafterna kom?!

16 kommentarer:

Fitnesscoachen sa...

Troligen sitter det i huvudet, när det är tävling så kan man plocka fram krafterna på ett helt annat sätt. Kanske tur att man inte alltid kan göra det, då skulle man nog skada sig? :)

Träningsglädje sa...

för att du är grym! :)

Ann-Sofie sa...

härligt jobbat tjejen! du är grym!!

mialena sa...

Jag undrar samma sak. Hela stämningen gör ju så himla mycket - ritualen med nummerlappen tex, och det till och med luktar ju uppladdning!
Kanonbra sprunget oavsett!!! Och jag gillar den där banprofilen! :)

izza sa...

Grattis! Shit vad stark och snabb du är!! Härligt jobbat! Och man blir ofta förvånad hur lätt det kan kännas på vissa lopp, det måste var en extra adrenalinkick eller nåt!

Jocke sa...

Grattis! Grymt jobbat, jag sprang oxå, för 4e året i rad. Det känns lite i benen fortfarande (trots att jag springer 3ggr i veckan, och tränar annat med) Tycker det är en riktigt trevlig tillställning! Och en rätt ok bana, kunde varit mer terräng och mindre grus kanske.

/Jocke

TRÄNINGSLYCKAN sa...

Grattis, härligt jobbat! Jag tror svaret på din fråga är att du är en riktig tävlingsmänniska! :)

Petra sa...

Jatteskoj att hora! GRATTIS!! Bra jobbat!

Annika sa...

Otroligt imponerande Andrea! Jag behöver din löpglädje och din medvetenhet i träningen om jag ska få bättre kondition inför skidåkningen tror jag :)

Och så vill jag TACKA särskilt för din fina respons i mitt lite längre inlägg tidigare. Jag kände inte till din bakgrund och det är klart att du ska vara extra stolt :) Grymt jobbat!

Marre sa...

Wow! Vad du är grym! Du har det där tjocka pannbenet, det är där din kraft bor och sedan kommer ut vid väl valda tillfällen...

miqlohs träning sa...

Är det samma tider som gäller för dina spinningpass nästa vecka?

Möjligen att jag kan på lördag förmiddag?

Malin sa...

Ja jag kan bara hålla med, så imponerande! Vilken härlig känsla det måste vara att kunna få så mkt krafter och springa så fort. Riktigt bra jobbat!

MarathonMia sa...

Vad härligt! Vilka prestationer du gjort i år! Tips att öva upp vristerna - spring på ängar och gräsmattor ibland - grymt bra för vriststabiliteten.

Du rockar tjejen!

Marina sa...

Bra jobbat och många grattis från mig! :D

Malin sa...

Från det extra adrenalin som man får i kroppen på tävling! Det är det som gör susen! ;) Gratulerar till en bra tid!

Andréa sa...

Klart det sitter i huvudet, klart det är adrenalin, klart det är tävlingsmänniskan i mig. Men ändå, jag kan liksom inte förstå hur kroppen kan vara så smart :)