torsdag 19 november 2009

Skidlängtan

Nu när jag kom hem efter min morgoncykel (Där jag förövrigt översköljdes av måbrakänslor efter sista två minuterna på 95% och Kents idioter började. Vilken sjukt bra låt, jag vet liksom inte var jag ska göra av mig själv när jag lyssnar.) slog jag på nyhetsmorgon och möttes av Jon Olsson. En cool kille (och rätt snygg är han också, trots lite väl långt hår för min smak) som fick mig att längta tillbaks till snö och skidåkningen igen. Det är så tragigiskt att jag som åkte skidor nästan varje dag under vintersäsongen (som visserligen inte är så lång i västra värmland) och tränade på trots att jag egentligen var skitkass och aldrig skulle bli nån ny Pillan (som var min största idol genom både mellan- och högstadiet), totalt har åkt skidor sisådär 7 gånger på 7 år.

De första åren sedan jag flyttat till den lilla storstan åkte jag nog två gånger per vinter. De senaste två, kanske till och med tre, åren har jag knappt sett snö alls och än mindre stått i några gula pjäxor på gula (jo, min pappa (och även vi barn, hallå Pillan åkte ju på Rossignol!), tillika tränare, var Rossignolbesatt och på den gamla goda tiden var deras produkter gula.) skidor. Jag vet inte ens om jag kan visa mig på mina skidor längre. De har ju hunnit bli några år. Typ tio eller lite mer. Men de var det senaste när de kom. Ett par carvade korta (hur korta minns jag inte) specialslalomskidor. Så jag var iallafall med när de långa raka byttes ut mot de korta carvade. Men sen hängde jag nog inte med så mycket längre.

Men jag längtar efter den där perfekta snön. Och jag längtar efter det där perfekta åket. Stora sköna perfekta storslalomsvängar i en nypistad backe tidigt på morgonen. Jag längtar till och med efter blåmärkena på underarmarna som jag gick omkring med under hela vinterna. Av nån anledning var jag dålig på att ta emot käpparna med staven istället för armen. Och visst längtar jag efter iskalla tår och vurpor där man får snö inanför kläderna. Och den fruktansvärda nervositeten som gjorde att det alltid gick mycket sämre på tävling än på träning (som jag tack och lov vant mig av med nu). Lite iallafall. Men tills den dag jag blir rik får jag hålla tillgodo med regn, regn och åter regn. Kanske också min gamla Rossignolväst om det mot all förmodan skulle bli jättemånga minusgrader när jag ska springa.

PS: På nyhetsmorgon var det var även med någon bra artist som jag aldrig hört talas om innan. New romantic synthpopigt som för tankarna till åttiotalet. Och till nätter på Romo Night för några år sedan.

8 kommentarer:

Annika sa...

Åhh, snö... även om vi inte drömmer om samma typ av skidor så förstår jag längtan. Det är liksom en helt annan värld att stå med all utrustning och med solen glimmandes och glittrandes i snön :)

Åsa sa...

Jag längtar också efter snö! Är inte alls bitter över att min sambo ska åka skidor tors-sön. :)

Anna sa...

Jag är småkär i Jon :)

Dunceor sa...

En annan sitter i den situationen att jag har bokat resa v2 till Frankrike men jobb har flaggat för att de kommer köpa ut mig från min resa för jag måste jobba istället. Jag har inte heller åkt skidor på länge och såg verkligen fram emot det.

Susanna sa...

Shit jag glömde berätta att jag inte orkade ta mig upp till din spinning. Jag sov istället :) Sorry!

Erika sa...

Kom upp hit vettja!! Här kommer det finnas massor av snö! Eller...det gjorde det i alla fall förra vintern så jag hoppas det blir så i år med :)

Lotta sa...

Oooh, längtar efter gnistrande snö och sol.. Vill också svischa nerför backarna och stanna i en plym av snö.. (den där plymen brukar inte bli så snygg dock..)

Löpning & Livet sa...

annika: ja.. tänk om man fick åtminstone en veckas vinter!

åsa: haha, usch vad jobbigt! :)

anna: :)

dunceor: nä vad trist! :(

susanna: haha, jag hade nog glömt att du sagt nåt om det ändå, så ingen skada skedd :) Men på torsdag vill jag se dig!!! ;)

erika: ja, det kanske man skulle göra. Du får ordna ett (billigt) träningsläger! :)

lotta: ge oss snö!!