måndag 28 september 2009

3 mil: så nära men ändå så långt borta

Ja så var det dags för den där utlovade längre versionen då. Varning för att det kan komma att bli lite väl många bokstäver. Jag har lite svårt för att vara kortfattad. Älskar liksom när bokstäver länkas ihop till ord som bara flyter ihop till långa meningar och blir till tjockare och tjockare stycken med text. Jaja, det där var en parentes. 30km på Lidingö 2009 var det ja.

Jag vaknade med en väldigt konstig känsla i kroppen. Lite förvirrad och med alla möjliga känslor snurrande runt i kroppen. Nervös var jag dock inte alls och inte heller särskilt laddad. Nåja, det kommer väl tänkte jag och vi gick och handlade lite grejer att komplettera havregrynsgröten, vitargon och kaffe med. Kollade nätet och såg att det bara fanns 200 platser kvar i sista startgrupp samt ett fåtal platser kvar i de främre leden. Då blev jag nervös. Martin var nämligen inte anmäld. Den dag han hade tänkt anmäla sig hade anmälningstiden gått ut dagen innan typiskt nog (och typiskt honom). Vi var redan inställda på att åka ut till Lidingö i väldigt god tid för att han skulle hinna efteranmäla sig och vi sedan skulle ha god tid på oss fram till start, men när jag läste detta blev jag superstressad och försökte jaga på så gott det gick. Hela resan dit var jag nojig över att alla platser skulle tagit slut och han inte skulle få springa, men mitt eget lopp kände jag inte minsta nervositet över. Typisk mig.

I vilket fall så fick han faktiskt plats. Dessutom i startgrupp 1c så han slapp ju spendera halva loppet på att sicksacka. Phu, jag kunde andas ut och koncentrera mig på min egen tävling. Vi fixade lite med nummerlappar och chip, gick på toa och lämnade sedan in våra saker och vandrade bort mot starten. Ytterligare en kisspaus behövde jag innan jag ställde mig för att kolla när Martin och resten av startgrupp 1a, 1b och 1c starade. Shit vilken fart de stack iväg i där framme bland eliten! Där hade jag nog inte hängt med många meter..

Placerade mig själv i min startfålla, fixade med ipod, klocka och astmamedicin och försvann in i min egen värld. Grupp 2 stack iväg och det var 10min kvar tills vi i 3:an skulle få springa. Försökte värma upp lite halvhjärtat för mig själv och struntade i den (enligt mig) meningslösa gemensamma uppvärmningen. Förberedde mig själv mentalt på några jobbiga timmar och vips så gick startskottet. Som vanligt var det irriterande trångt i början och jag blev som vanligt både frustrerad och fruktansvärt stressad över att inte kunna hålla det tempo jag ville. Ju längre vi kom desto bättre gick det, men vid de första kilometermarkeringarn låg jag en bra dit efter armbandet som visade mellantider för en sluttid på 2:44:30. Stress och halvpanik men jag försökte övertyga mig själv om att jag lätt kommer att ta in det senare och mycket riktigt, vid 5km var jag nästan ikapp och sedan kapade jag tid för varje kilometer.

I början kändes kroppen rätt seg och jag hittade inget riktigt flyt. Benen kändes trötta redan i de första uppförsbackarna och jag blev lite rädd och började undra hur det här skulle gå egentligen. Efter första vätskekontrollen strax efter 5km började dock den sega känslan släppa något och jag kom mer och mer in i mitt flow och hittade glädjen i min löpning. Fram till 15km är banan sedan väldigt skön och relativt platt och jag hämtade in mycket tid. Jag var glad och lycklig över min fantastiska kropp som kan prestera trots att jag känner mig långt ifrån i toppform. Känslan var en helt annan än förra årets plåga.

Jag kollade mellantidsarmbandet vid nästan varje kilometermarkering och konstaterade att jag ökade avståndet till måltiden allt mer. Längre än så kunde jag dock inte tänka. Jag kunde för mitt liv inte räkna ut vad jag skulle tänkas få för tid i mål om jag höll i det här. Min matematiska förmåga är noll när jag tävlar. Man kan tycka att det inte kan vara vidare svårt att räkna ut vad 2:45 minus 6min etc är, men det var faktiskt det. Haha.

Vid 15km låg jag just närmare 6min före måltiden men då började banans värsta parti. Upp och ner precis hela tiden och jag tappade allt flyt. Uppför gick det med myrsteg men nedför susade jag som en gasell. Ungefär så var det men förvånande nog låg jag kvar på runt 6min före mitt mål. Vid 20km är man vid Grönsta där sedan målet är. Här är det mycket publik och man vill ju se lite pigg ut när man kommer springande. Men jag var så trött så trött och eftersom jag visste att en hemsk backe väntade precis efter gick jag några steg vid vätskekontrollen där. Doppade, precis som vid kontrollen innan, en halv slätbulle i sportdrycken, hällde i mig vätskan gåendes och förberedde mig mentalt för den sista jobbiga milen. Tänkte att den är faktiskt inte mycket jobbigare än skatåsmilen och den har jag ju sprungit hur många gåner som helst. Visserligen inte med 2 kuperade mil i benen men ändå. Sprang iväg uppför backen med min nedblötta bulle i handen och försökte att bara tänka positiva tankar. Den där bullen tog det väl nån kilomter att få ner, men någon nytta gjorde den väl hoppas jag.

Räknade nedåt för varje kilomtermarkering och laddade för abborrbacken. Jag visste att jag skulle få gå där liksom i den sista hemska backen vid 2km kvar precis som de två föregående åren. Innan dess tillät jag mig dock inte att ta några gångsteg även om det är möjligt att jag skulle ha tjäntat några sekunder på att faktiskt göra det i någon av de värsta uppförsbackarna.

Strax före fiskbacken med 5km kvar till mål kollade jag klockan och jämförde med mellantidsarmandet en sista gång. Fortfarande 6min tillgodo och jag tänkte att jag har råd att förlora några minuter fram till mål och ändå hamna på runt 2:42-2:43. Började gå nästan direkt när abborren dök upp, sprang där det var flackare och gick sedan en kort sväng till. Tvingade mig att öka på benen när jag väl var uppe och intalade mig själv att det bara är en endaste jobbig backe kvar innan mål. Men så kommer ju en del halvjobbiga backar och det var svårt att få till ett riktigt flyt. Jag vågade inte kolla klockan något mer eftersom jag upplever att jag bara blir stressad och mentalt blockerad då. Men med facit i hand kanske jag borde kollat åtminstone fram till 2km kvar.. Kanske hade jag kunnat öka lite, lite och tagit in de där 31 sekunderna som fattades. Kanske inte. Kanske hade jag blivit just stressad och sprungit sämre. Jag vet faktiskt inte.

Strax innan mål, kanske 5-600m (?) stod Erika (Som förövrigt gjorde ett superlopp igår på tjejvarianten (10km) och kammade hem en silvermedalj genom att med 30 sekunder tillgodo komma i mål under 50min!!) och hejade. Jag blev jätteglad men det enda jag kunde få fram var "jag är så jävla trött" och ett svagt leende. Efter lite euofori, rysningar och knottror på armarna försökte jag att ge det allra sista fram till mål. När jag fick syn på målrakan ökade jag upp farten till max men det var ju så jävla långt fram till mållinjen så jag orkade inte hela vägen. Fick släppa lite men kom tillslut fram till mållinjen totalt utpumpad. Kollade klockan och första tanken var NEJ, NEJ, NEJ!! Andra tanke var SHIT! HUR GICK DET HÄR TILL?! Tredje tanken var att kanske, kanske var jag så nära 2:38 (hann inte se sekunderna) med min klocka att jag kanske kunde komma precis under på den officiella tiden. Sen tänkte jag inte mycket mer. Jag kunde knappt stå upprätt eftersom jag helt plöstligt fick värsta hållet, hyperventilerade och var nära att gråta. Både av glädje över ytterligare 10min förbättring, min fantastiska kropp, att jag var så nära men ändå så långt borta från silvermedaljen och massa andra obeskrivbara, blandade och omtumlande känslor. Spanade efter Martin som skulle försöka se mig men hittade honom inte. Kanske tur det, hade jag gjort det hade jag väl brutit ihop totalt. Både av glädje och av besvikelse. Istället gick jag raka vägen in i Aftonbladets tält där man kan söka på sitt startnummer och se sin tid. 2:38:30. Så nära men ändå så långt borta. Plats 130 bland tjejerna och ytterligare ett steg närmare mitt bästa jag.

Jag vet att vissa tycker det är "dåligt" att faktiskt gå emellanåt, men själv är jag övertygad om att jag tjänar tid på detta. Genom att undvika den värsta mjölsyran har jag mer kraft och ork när jag väl är uppe. Efter de två backar jag gick i sprang jag om massor av folk (mestadels killar efterom det knappt var några tjejer där jag sprang) och även om en del av dem passerade mig i själva backen och jag egentligen kanske inte hämtade in så mycket på dem så tror jag ändå på min taktik. Jag sprang sista milen på mellan 51 och 52 minuter. Den snabbaste av de 3 milen! Trots att det var den enda milen jag gick på alltså. Jag tycker att det är ganska häftigt.

Martin gick det försten lite sämre än tänkt för. Han satsade på medaljtid (som för killarna är 2:15), gick ut hårt och låg före den tiden fram till 15km. Vid tjogo hade han tappat lite och låg strax över. Sen tvärdog han och tvingades gå en del i vissa backar han också. Något han aldrgi gjort innan. I mål kom han på 2:23:00. Ganska exakt 4min sämre än förra året. Inte nöjd, men efter omständigheterna ok.

Har du läst ändå hit? Shit, jag är imponerad av dig! Och inte en endaste bild hade jag att bjuda på heller..

17 kommentarer:

marathonjohan sa...

Lång men intressant läsning. Shit vad jag är ledsen över att jagmissade både detta loppet och Spartathlon :)

Anna (Orka mera) sa...

Härlig berättelse. Nästa år fixar vi varsin medalj! Måste bara träna lite först...

Felicitas sa...

Jag tycker att du är GRYM - med eller utan medalj!!! :D Och jag tror att det är rätt taktik att spara på mjölksyran genom att gå i de värsta backarna, inte mesigt. SMART!

mialena sa...

Skriv så långt du vill, läser så gärna! :) Asbra sprunget tycker jag!!!

Vadå 'dåligt' att gå förresten, kan den som säger det verkligen springa hela vägen själv...? Bra taktik tycker jag!

Therese sa...

Grattis till en grym förbättring av din tid! Skitbra ju. Och angående den där silvermedaljen: nu har du ju ett mål att satsa på nästa år. :)

Det där med att tycka att det är "dåligt" att gå i de värsta uppförsbackarna förstår jag mig inte på. Det handlar om att hushålla med krafterna och springa klokt tycker jag. Medan de som "springer" uppför backarna (något som btw kan ta ännu längre tid än för de som går) kan få det asjobbigt på de flacka partierna pga syran så susar du ju lätt förbi eftersom du sparat krafterna.

Jag tycker hur som helst att det låter som att du gjorde ett grymt bra lopp! Och jag läser gärna långa utläggningar av någon som skriver så bra som du. :)

Erika sa...

Kul att läsa och är forfarande grymt imponerad av din insats!!

Jag får placera mig lite längre ifrån mål nästa år och ha exakt koll på din tid så att du inte missar silvermedaljen för att du inte kollar klockan! :)

Tack för en jätte kul helg!

Kram kram

(Snällt att jag fick en liten rad i din berättelse också! ;-))

Marre sa...

Givetvis läste jag ända till slutet, rafflande historia, värsta thrillern! Det är ju helt sjukt bra att hamna så bra i resultatlistan, coolt! Bra jobbat och nästa år, då tar du silvermedaljen....

Annika sa...

Jag tycker bara att det är roligt att läsa långa berättelser! Det är ju så härligt att få leva sig in lite i vad andra går igenom. Härligt kämpat!

Jag insåg också att man nästan gick fortare än de som sprang där backarna var som brantast :) Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig, hihi.

Lena sa...

Fan vad impad jag är.Detta lopp är ju sju resor värre än all asfaltslöpning. Jag blir alltid lika inspirerad när jag läser dina analyser av loppen.

Sprang bara halvan detta året men nästa år blir det 30km för min del också.

runrunner sa...

Klart man orkar läsa hela berättelsen!!! Det är ju så roligt att läsa om alla andras prestationer, speciellt när man själv gjort samma sak!

Jag är grymt imponerad av din tid! Så jäkla häftigt att du klarar av att vara så snabb och ha sådan ork i detta spår! :D

Jag läste även din berättelse från förra året, och jag kan bara hålla med angående slutspurten, den finns det alltid ork till! Hehe.

Anna sa...

Äntligen får jag en stund över så jag kan få gratulera dig. Gud vad bra du sprang. Skit i medaljen, tiden var grym! Stort grattis till ett så jäkla bra lopp.

Sofy sa...

Fin läsning. Du är den tuffaste bruden jag vet. Typ... Så himla imponerande att ta den sista milen på den tiden. Hatten av!!!

Magdalena sa...

Visste inte att du var på samma plats - hade varit kul att ses! Grattis till bra lop även om det inte blev någon medalj! Du är super!

frida sa...

Är du imponerad av att jag orkade läsa? :) söt du är. Jag är imponerad över din sista mil, att du sprang den så snabbt trots att du gick och att det var just den sista milen. Underbart Andreá!

Malin sa...

Härligt att läsa om ditt lopp! Nästa år är medaljen din!!
Suveränt jobbat!

Malena sa...

Jädrar rent ut sagt vad du är grym! Jag får knottror bara av läsningen!

IMPONERANDE!!!

Lena sa...

Så nära medaljen... Men fantastiskt bra sprunget! Imponerande. Det är dags för dig att gå ut och knäcka rekordet på mördarmilen, any day. För du är uppenbarligen i riktigt bra slag. UNDERBART! Och du, det är svårt att räkna och springa samtidigt;)