söndag 30 september 2012

Lidingöloppet 2012

Det var som sagt tur att jag startade Lidingöloppet 2012 utan nervositet och med inställningen att "ta det lugnt". Ta det lugnt är egentligen fel ord, för det var ju inte så att jag hade tänkt jogga runt. Det gjorde jag inte heller. Men jag ville springa utan stress och press och det gjorde jag. Förutom sista biten, då ökade jag och körde på för allt jag var värd. Det vill säga för allt vad benen, som var rätt slitna trots allt. Jag menar, de hade ända sprungit nästan tre mil i tuff terräng (tuff som i kuperad, inte tuff som i svårframkomlig). Men i vilket fall, det var tur att jag startade med just den inställningen, för satan vad det gick trögt och långsamt de första kilometrarna. Värst var såklart den allra första, men det var egentligen inte förän efter den första vätskekontrollen, strax efter 5km, som jag kände att jag kunde springa på något sånär obehindrat. Jag förstår dock inte riktgit hur det kunde bli SÅ trångt. Visserligen rusade jag inte iväg som de flesta andra, men jag totalmesade inte heller direkt. Vad jag frågar mig är dock varför vissa tvärstannade så fort en vattenpöl dök upp??? Inte så smart kan jag meddela. Och som om de inte skulle bli blöta senare liksom...

Nåväl. Första kilometern gick på runt sju minuter. Visserligen är den några hundra meter längre än en kilometer, men det var många år sedan sist det gick så långsamt i starten. Det var när jag startade längre bak, där de flesta är långsammare än de är i startgrupp 2 som jag startade i nu. Jag måste erkänna att jag blev lite lätt stressad även fast jag lovat mig att inte bli det. Det var dock inte lika mycket på grund av det låga tempot som frustrationen över att inte kunna springa på i det tempo jag ville.

När det väl lossnade och det gick att springa på lite mer kändes det mycket bättre. Då sprang jag på i ett tempo som kändes "lätt" men definitivt inte var någon jogg. Jag skulle springa på, men det skulle aldrig kännas slitigt var mitt motto. Eller, målet var att tänka och göra så fram till sista milen, eller egentligen andra halvan för det är där utmaningen börjar, för då skulle det förmodligen bli slitigt även om jag hade joggat. Jag sprang på i rätt bra fart när det var flackt och nedför, men tog det jättelugnt uppför. Första milen bara svischade förbi och det fortsatte kännas väldigt "lätt" fram till 15km. Vilken skillnad mot förra året då jag låg på från start och var matt redan efter 10km.

Jag hade redan från början en gel med mig i handen som jag regelbundet tog små sippar av. Jag klarar inte av gel i större former än pyttelite, då får jag kväljningar, men lite går bra. Strax före 10km (Eller efter kanske? Jag minns inte.) fick jag även en liquid och så även strax före 20km. Stort tack Enervit för sponsring av langningstjänst! Det gjorde att jag kunde hålla energin uppe trots att jag inte drack sportdryck (Min mage klarar inte sötningsmedlet och de massiva mängder färgämne som finns i den där knallblå sörjan.).

Efter 15km, när de riktiga backarna kommer, började det suga lite i benen. Jag fortsatte dock att ta det rikgit lugnt uppför och när jag sedan återhämtat mig öka upp till ett skönt snabbare tempo igen. Jag kollade överlag klockan väldigt få gånger under loppet och mot slutet (som vanligt i och för sig) inte en endaste gång efter 20km. Vid 20km visade den 1:42 och jag insåg att jag faktiskt borde klara medaljtiden! Jag hade för mig att det stod 1:42 även förra året (vilket det gjorde har jag konstaterat nu i efterhand efter en koll i träningsdagboken) och då sprang jag sista milen på runt 53min. Under 56min borde jag ju klara resonerade jag och försvårade genast för mig själv genom att bli lite lätt stressad trots allt.

 I backen vid Grönsta gick jag några få steg, men kände att jag nog klarade att springa ändå. Jag kände mig betydligt fräschare i benen än jag minns att jag brukar göra här. Den ständgia kuperingen började dock ta ut sin rätt och jag började känna mig seg. Jag längtade efter Abborrbacken för jag visste att det då bara skulle vara 5km kvar. När den väl kom gick jag som vanligt redan från början - precis som majoriteten av de andra löparna runt omkring mig - men när den värsta branten var över sprang jag faktiskt resten. Det brukar jag inte så det får jag ändå ta som något slags tecken på att jag är starkare i år. Men det kan ju också bero på att jag tagit det betydligt lugnare (ansträngingsmässigt)  i år än jag gjort innan. Överlag tycker jag att det var färre och snällare backar än jag minns det, men det kanske också hänger ihop med mindre stress och lägre ansträngningsgrad.

Efter den där berömda och fruktade backen var det dock riktigt tungt, det måste jag erkänna. Jag längtade således också efter Karins backe. Dels för att jag återigen skulle få gå och dels för att jag visste att det efter den bara var 2 ganska snälla kilometrar kvar till mål. Väl där gick jag hela backen. På sätt och vis tycker jag faktiskt att denna backe är tuffare än Abborrbacken. Väl uppe var det dock bara att tuffa på. Att öka. Skit i det lugna tänkte jag, nu kör jag allt jag har! Till en början svarade kroppen fantastiskt bra och jag kände mig oövervinnerlig. Sedan började det ta emot lite. Sedan lite mer. Och när målrakan väl dök upp orkade jag inte riktigt tokspurta så mycket som jag tänkt mig. Den leriga gräsmattan sög fast fötterna i marken kändes det som. Och det var ojämnt och halt. Till sist dök mållinjen ändå upp och jag kunde stoppa min klocka. Jag var dock tvungen att ställa mig dubbelvikt och försöka få bukt med andningen innan jag vågade kolla klockan. 1:34 någonting. Helt galet var första tanken. Nästa var "tänk om jag kört lite tuffare, vad kunde jag ha då gjort?!". Men sedan insåg jag hur trött jag faktiskt var. Och hur all söt gel och liquid satt nästan uppe i munnen och gjorde mig illamående. Jag insåg att jag förmodligen inte hade kunnat springa särskilt mycket snabbare. Jag var nöjd och glad och  stolt över den andra silvermedaljen! Och helt ärligt, jag tror faktiskt inte att jag hade kunnat kapa så himla mycket tid om jag sprungit tuffare. Någon minut första kilometern och totalt sett kanske ett par minuter på första halvan. Möjligtvis någon enstaka minut sista halvan. men jag hade kanske också tagit tvärslut. Det får jag aldrig veta. Men vad jag vet är att jag någon gång ska under 2:30 och att jag nästa gång nog vill satsa! Jag behöver dock träna väldigt mycket mer backar för det är där jag faller. Jag är grym nedför och jag orkar springa på bra på flacken, men jag måste bli bättre uppför. Men det blir ett annat år. Nu ska jag återhämta mig, persa på millopp (hoppas jag!) och sedan ta säsongsvila.Ja det ska jag.

PS: Martin (som inte sprungit just Lidingö på ett par år) sprang på 2:11 och klarade den manliga silvermedaljtiden med råge! Han persade med drygt 6 minuter. Dessutom med en känsla av att ha mer att ge. Lite stolt är jag allt. Även om jag inte ens kan ta på mig äran för hans träningsprogram... :)

17 kommentarer:

Ingmarie sa...

Två snabbfotingar i samma familj!
Coolt!

(Lilleman är säkert också snabbfotad men ännu får han vänta lite på LL nummerlapp)

RosaMilton sa...

Jag är så imponerad! Grattis!Jag är lite sugen på att försöka mig på LL någon mer gång. Men det är för mycket trängsel där jag startar... de borde ha färre startande, det är ju trots allt inte breda gator som på Stockholm marathon

Unknown sa...

Sådärja! "tog det lugnt"! :) Imponerad som tusan!

Lisa sa...

Bra jobbat! :) (och smart upplägg verkar det som, hehe)

Jenny sa...

Underbart bra skrivet som vanligt! Du är en stjärna! Bra sprunget också såklart!

Jonna sa...

Åh fantastiskt Andréa! Vilken rolig läsning! Jag såg också nästan fram emot backarna, för då tillät jag mig att gå lite :) och trångt verkar det vara i alla startgrupper, trängsta loppet jag varit med om! Aldrig fritt spelrum! Du gjorde en otrolig prestation, så även Martin! Grattis till er!

Mia sa...

Grymt sprunget! :) Nästa år är du under 2.30 om allt går som det ska med tränings o.s.v. Kan rekommendera strassarmband ist för klocka. Gick ju bra det också. Har nog aldrig haft en så låg puls under LL :)

Miss Agda- Småbarnsliv och endorfiner sa...

Grattis till både dig och Martin! Grymt bra jobbat (som vanligt)!!
Kram

Sara sa...

Bra sprunget! Och grattis till andra silvermedaljen! Valde själv i år att "bara" springa halva distansen. Men noterade som du att man bör träna ännu mer backar inför ett Lidingö även om jag nu bara hade hälften av dem (dock var det aldrig trångt från startgrupp två, positivt).

Malin - Lite längre sa...

Imponerande att kunna springa klokt och taktiskt. Och bra och inspirerande berättat!

Löpning & Livet sa...

Tacktacktack snälla ni! Det är roligt att om jag kan inspirera när jag bara gör det jag gillar bäst. Springa och skriva. Återigen, stort tack!

anneliten sa...

Av någon anledning har jag väntat med att läsa denna berättelse. Kanske för att jag inte kunde springa och inte ville få det "ingnott"?

Härligt mustig och ärlig var den - din berättelse! Bra sprunget och bra skrivet. Och den säger något om att det kanske inte alltid är smart att gasa från början.

Underligt att det tycks ha varit så trångt i år. Var det för att det var blött? Tycker själv det brukar släppa bara efter någon kilometer eller så.

mammaspring.com sa...

Jag är otroligt imponerad av dig!! Vilken fin prestation!! Hurra!

Karin - Fitness och Hälsa sa...

Grymt sprunget, Andréa!

Löpendorfiner sa...

Härligt jobbat! Kul att läsa om din syn på loppet, håller med om att det var trångt i starten!!

Ann sa...

ÅH herregud du är så grym kvinna!! Och jag har lärt mig massor av den här storyn, kommer också småsippa gel och skita i det blå äcklet och ha langningstjänst nästa år. Ja, faktiskt blev jag lite småsugen nu igen, trodde det skulle dröja länge än innan jag ens orkade tänka på LL.
Och vilken karl du har! Hälsa & gratta!
Stor kram!

Ann sa...

ÅH herregud du är så grym kvinna!! Och jag har lärt mig massor av den här storyn, kommer också småsippa gel och skita i det blå äcklet och ha langningstjänst nästa år. Ja, faktiskt blev jag lite småsugen nu igen, trodde det skulle dröja länge än innan jag ens orkade tänka på LL.
Och vilken karl du har! Hälsa & gratta!
Stor kram!