söndag 11 april 2010

Starka ben men veka tår

Jag kom precis att tänka på att man nog kanske inte "räknas" som ultralöpare förän man har tävlat på en distans längre än marathon/sprungit längre än marathon på ett tidslopp? Men skit samma, vad spelar etiketter för roll? Jag är iallafall nöjd med att ha slagit distansrekord med 13km. (Fast som vanligt börjar jag ju otåligt redan fundera på om jag inte kunde tagit 60km när jag ändå höll på. Typiskt mig att aldrig bli nöjd (även om jag självklart är nöjd ändå). Men det får bli nästa gång.)

Jag vet att man inte ska jämföra sig med "alla andra", men det är ju så lätt att det blir så. Med tanke på hur snabbt "alla andra" avanccerar borde jag väl sprungit ultradistans för länge sedan, men samtidigt tror jag att min kropp i slutändan kommer tacka mig för att jag skyndar långsamt. Skyndar långsamt, håller mig skadefri och bygger både snabbhet och uthållighet. (Även om jag föredrar att springa längre än snabbt vill jag samtidigt göra bra tider på milen. Jag vill liksom vara bra på allt vilket också är typiskt mig. Jaja, ett steg i taget, ett mål i sänder.)

Någon kanske undrar hur kroppen mår idag? Jo tack, bara fint. Om det inte vore för fötterna vill säga. Stackars, stackars sargade tår. Jag har nog väldigt känsliga tår för jag får väldigt lätt blåsor både här och där. Dock främst under lilltårna. Jag förstår dock inte riktigt varför just där, för hur mycket jag än filar (eh.. jag filar väl kanske lite för sällan ska väl erkännas) så är alltid "huden" jättetjock där. Usch, mina fötter är verkligen inte vackra. Men hur som helst. Igår kväll kunde jag knappt gå och än värre var det när jag hade skor på mig. Jag måste sett helt sjuk ut när jag långsamt, långsamt stapplade mig till och från hållplatsen där jag var på middag. Visst var benen lite stela också, men främst var det tårna som gjorde ont och när jag satt på vagnen hem funderade jag seriöst om man kan sjukskriva sig för att man har så ont i tårna att man inte kan gå. Haha. Även under tiden vi sprang var det främst tårna som gjorde ont. Visserligen stumnade ju låren, men det var inte värre än i slutet av ett vanligt lite längre långpass. Med skillnaden att jag sprang längre tid med stumheten såklart.

När jag vaknade av alarmet fem över fem i morse tog jag det säkra före det osäkra och svalde två panodil tillsammans med frukosten. Promenaden till hållplatsen var inte direkt behaglig, men åtminstone bättre än igår kväll. Väl på jobbet gick det faktiskt helt ok. Skor där tårna är fria är bra grejer.

Nu på kvällen känns det faktiskt rejält mycket bättre och jag har till och med återhämtningsjoggat i 3km. Och yogat lite för mig själv. Så det blir nog bra det här. Och benen då? Jo, baksidorna är stela, men inte värre än efter vilket lite hårdare pass som helst. Grymma ben är vad jag har!

Och så slutligen en liten sammanfattning av dagen:
Start i Skatås. Första 17km gick i riktig terräng. Underbar natur, men inte så jättebra springunderlag. Eller jo, jättebra för att träna upp stabiliteten i leder och öva reaktionsförmåga, men kanske inte jättebra att springa ultralångt i. I Jonsered vek jag, Madde och Jonathan (en vän från mitt gamla gym som innan igår som längst hade sprungit 18km. Han stoppade på 50km och ökade alltså med 32km!!!) av från resten av gänget (som vi till största delen lyckats få dit via en tråd på funbeat och aldrig träffat tidigare) och sprang som planerat vidare mot Partille. Väl där bar det iväg på den jobbigaste delen både mentalt och fysiskt. Kuperat, blåsigt och inte ens halvvägs. Stannade i Bergsjön och köpte cola och forsatte sen mot Angered. Där fick Madde tyvärr avbryta pga knäproblem, men hon mötte senare upp på cykel (Tack för peppet från cykeln!) i Kärra, där även, en för mig ny bekantskap -Anneli, slöt upp. Vidare mot fina omgivningar i Skogome och Lillhagen och ner till Backaplan och Götaälvbron. Därifrån var det verkligen mina hemkvarter och sista biten upp mot skatås ökade vi faktiskt tempot. Även om jag inte hade några tankar eller ambitioner med avseende på tempo känns det bra att vi trots det mycket långsamma tempot på terrängdelen kunde springa 55km på strax under 6 timmar effektiv tid. Med stopp inräknat tog det såklart lite längre tid, men jag är nöjd och glad!

10 kommentarer:

Miranda sa...

Det är såklart du är Ultra nu! Det måste du ju vara även utan tävling. Jag har ju sprungit ultra 3ggr själv utan tävling och jag är minsann ultralöpare ;)

Btw, jag måste tacka för inspirationen från din blogg. Igår läste jag igenom din berättelse från ditt PB på SM förra året - och den gav enormt ska du veta!!

carro sa...

Grattis till din prestation. Du är ju jäkla cool:)

cecilia sa...

Vilken kropp du har som bär dig runt på en sådan tur! Klart du är ultra! Grattis!

maria aka funrun sa...

jag får alltid blåsor på fötterna, det verkar inte spela någon roll hur mycket jag än springer - när det blir för varmt och friktionen blir för långvarig så händer det jämt... Men du kan ju testa att smörja fötterna med Sportslick eller annat silikonbaserat "glidmedel", det brukar hjälpa. Jag brukar köpa mina såna grejer på orienteringsbutiker, och jag har sett liknande (bodyglide) på typ Naturkompaniet.

Anna sa...

Men du ska ju vara nöjd och glad. Ultra har väl inget med tävling att göra, det har väl ingen sträcka. Jag fattar inte hur du hade ork att ta dig upp i morse och sen gå på det!

Anonym sa...

Oj, vilken prestation! Bra gjort. Jennie

Marre sa...

Åh vad häftigt, bara bli ultra och inte lida avsevärt av det heller. Härligt!

Lena sa...

Klart att det räknas som ultra! Måste inte alls springa tävling för att kalla sig ultralöpare. Ärligt talat ska man nog inte behöva tävla alls för att få kalla sig löpare. Det är känslan som är det viktigta.

Gryyymt!

Jag vill bra gärna också prova ultra men håller på din filosofi och skyndar långsamt för kroppens skull. Nästa år kanske det blir av. Ska fixa maran först.

Tack för all din glödande inspiration.

Cicci sa...

JA, klart du ska va nöjd - du är ju grym tjejen!

Andréa sa...

miranda: då så ;)

carro: tacktack, men det finns alltid de som är coolare :)

cecilia: jo den är bra min kropp!

maria: tack för tipsen!!

anna: det har du rätt i, jag är alltså ultralöpare :)

jennie: tack!

marre: fast det känns ungefär som vanligt :)

lena: skynda långsamt är bra!

cicci: tacktack!