Armyabstinens och backträning med näradödenupplevelser

Nu har det gått mer än två månader sedan senaste army training-passet och abstinensen blir bara större och större för varje dag. Svagare och svagare blir jag också, det går ju sådär för mig att få till mina styrkepass.. Både coren och benstyrkan (och yogan) har blivit eftersatta under sommaren. Tid, passande pass och kanske lite lathet har bidragit till detta förfall och jag kommer få lida för det när det äntligen är dags för höstens första armypass. Så det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot den 8:e september. Det är så det ska ske, det är då jag ska få veta att jag lever. Om jag överlever.

Något som också hamnat lite i skymundan bland mysjogging och snabbhetsträning är backintervaller. Så idag tog jag tag i detta och i sällskap av Martin styrde jag mot den där äckligt långa backen som känns evighetslång trots att den bara är 300m. 6 gånger upp och ner plus upp och nedjogg. Nästa vecka blir det totalt 8 och veckan därefter 10. Det är ju snart dags för Lidingöloppet och nu ligger fokus på backar och terränglöpning. Alla långpass kommer att förläggas i skatås och backträning tänker jag få in en gång i veckan. Åtminstone nästan alla veckor.

I jämförelse med idag var lördagens uppladdning hur bra som helst..

Idag gick jag upp halv sex. Åt frukost vid sex, promenerade 20min till jobbet hos de söta tanterna och gubbarna, där jag inte kunde sätta mig ner förän kvart i elva. Då åt jag frukost nummer två. Halv tre åt jag en alldeles för energi och näringsfattig lunch på stan och klockan fem sprang vi. Inte mycket till laddning det där. På slutet av nedjoggen var mitt blodsocker så lågt att jag var alldeles snurrig. Jag var seröst rädd för att jag skulle svimma där mitt på vägen och det kändes som om benen inte riktigt lydde mig och som om jag skulle behöva en sockerinjektion. Som tur var överlevde jag hela vägen hem och panikdrack ett stort glas superstark oboy. Jag valde mellan det och gainer men kom, min mentala koma till trots, fram till att det borde vara det (i mitt alldeles för tomma kylskåp/skafferi) som snabbast skulle nå ut i blodådrorna. Några minuter senare kände jag mig lite mer normal och värmde en låda mat (tack gode gud att det fanns en sådan och jag inte skulle vara tvungen att ställa mig och laga mat i det där tillståndet). Nu en timme senare är jag redan hungrig igen. Vadå energiunderskott..