söndag 3 juni 2012

Stockholm marathon 2012

Jag tror inte att jag kommer springa något marathon, eller annan distans heller för den delen, under extremare förhållanden än de som var igår. Jag kan ta kyla och jag kan ta regn. Jag kan ta blåst också, men allting på en gång känns lite övermäktigt.

Morgonen började med att jag inte kunde bestämma mig för vilka kläder jag skulle ha. Korta ben och ärmar eller långt där under. Egentligen tror jag inte att det hade spelat någon roll för jag blev likväl totalt genomblöt och så kall att jag nästan på allvar trodde att jag skulle bli en ispinne. Men valet föll ju iallafall på långa tights och en underställströja under kjolen och linnet. Jag packade väskan med ett ombyte torra kläder (Men glömde strumpor, trorsor och bh såklart. Men övriga torra kläder var min räddning efter målgång. Jag trodde jag skulle hacka sönder tänderna och mina läppar var tydligen blå.) och en sopsäck som jag bodde i innan start. På Östermalms IP fanns inte alls den där glada nästan festliga stämningen som brukar finnas när det är marathondags. Det var bara kallt, blåsigt och blött. Nervositeten som nästan hindrat mig från att äta någon timme tidigare byttes ut mot en kamp för att hålla värmen någorlunda.

Tillslut gick ändå starten och jag glömde kylan och regnet på en sekund. Benen superpigga och min vana trogen började jag mycket snabbare än planerat. Försökte vid något tillfälle vara lite förnuftig och sänka farten men det gick inget vidare. Lika bra att köra på så länge det känns bra. Och ärligt talat tror jag inte att jag hade haft mer ork kvar på slutet om jag öppnat långsammare. Det var förmodligen främst kylan som förlamade, även om jag självklart var väldigt väldigt trött också. Men mer om den långsamma (Allt är ju relativt förstås, men jämfört med min fart tidigare i loppet skäms jag nästan över hur mycket jag tappade efter 30km.) avslutningen senare.

Klockade första 5km på ganska exakt 23,5min. Kände mig riktigt stark längs Söder mälarstrand och tyckte inte det blåste så mycket som jag befarat. Backen upp mot Västerbron gick lätt och så även själva bron. Kollade farten några gånger på väg upp och höll mig runt 5 min/km. Väl uppe kom dock motvinden. Extrem motvind. Tur att jag är så grym på nedförsbackar att jag på något sätt for fram i en väldig fart ändå. Förmodligen var det medvind på Norr mälarstrand. Fick massvis av energi av att se Maria och Jogg.se-Krister stå och heja och passerade milen på prick 47min enligt min klocka (strax under enligt chipet). Oj, det går ganska snabbt hann jag tänka. Sedan fortsatte jag i samma fart. Det kändes fortsatt lätt vid 15km men lite segt sista biten upp till Valhallavägen och varvning. Sedan går det ju nedför och jag kunde öka farten lite. Jag njöt av att ha vinden i ryggen en bit in på gärdet, men visste att det snart skulle bli tufft. Dels på grund av att sträckan på Gärdet och Djurgården är tuff med lite mer kupering samt mycket mindre publik. Dessutom hände det jag fasat för; jag möttes av en vägg bestående av snudd på stormvindar och piskande regn i det sega uppförslutet upp mot halvmarapasseringen. Försökte gömma mig bakom en rygg men det gick inget vidare. Kände att jag behövde försöka gå om och när jag väl gjorde det var jag ensam. Nästa rygg alldeles för långt fram. Kurade ihop mig så gott det gick och var glad åt kepsen som skyddade ansiktet lite när jag böjde ner huvudet för att den inte skulle blåsa av. Hörde någon ropa mitt namn och såg ett bekant ansikte inne i en regnkåpa. Det måste vara Annelie tänkte jag och försökte mig på ett litet leende. Såg halvmarapasseringen och tänkte att här klev jag av förra året. Nöjd efter att ha fått upplevt ett varv äkta löpglädje och över att ha sprungit en halvmara på helt ok tid tre månader och tio dagar efter förlossningen. Det är jag fortfarande lite osvenskt stolt över. Nu skulle jag dock behöva springa lika långt till. Men med min näst bästa halvmaratid någonsin precis avklarad (1:38:43), den värsta vinden borta och en gel i magen fick jag ny kraft. Ökade lite. Men så kändes något konstigt på ena foten. Eftersom fötterna var så kalla att jag knappt kände dem kunde jag först inte lokalisera riktigt vad det var, men så kollade jag ner och såg att vänstra skosnöret hade gått upp. PANIK! Det har aldrig hänt mig på tävling och bara några få gånger på träning. Varför just nu?! Nu är det kört hann jag tänka både en och tre gånger. Fan, jag måste stanna! Sprang åt sidan och försökte med stela isbitar till fingrar knyta. Det gick inte. Blev ännu mera stressad och var nära att börja gråta. Darrade i hela kroppen. Av med vantarna, fort! Försökte igen. Det gick inte. Men på tredje försökte lyckades jag göra en dubbelrosett som blev mycket lösare än jag velat, men det fick gå. Lämnade vantarna åt sitt öde och rusade i panik flera hundra meter tills jag såg några av de som legat framför mig innan. De jag rusade förbi måste ha undrat vad jag höll på med... Jag vet inte hur mycket jag tappade, men jag tror jag lyckades ta igen det mesta.

Pust. Men jag tyckte ända att större delen av Djurgården kändes mindre tufft än föregående år. Det var först när jag passerade Gröna Lund och trodde att jag snart skullevara ute på Djurgårdsbron, men sedan insåg att det var en bit kvar dit som jag fick en liten dipp. Tog det lite lugnare en stund och försökte istället öka väl ute på Strandvägen. Fick på andra försöket en liten energibar i min hand. Men den var så hård att jag knappt kunde bita i den. Behöll den ett tag och fick i mig ungefär halva. Vid Kungsträdgården stod mycket publik och jag fick lite energi till att hålla uppe samma fart fram till 30km. Upp för den lilla backen och sedan ner i slussenkarusellen. Och ut. Ut i den värsta motvind jag någonsin varit med om. Iallafall springandes. (Och då sprang jag ändå en gång när det var stormvarning i gbg...) Plus piskande isregn. Jag dog. All kraft bara försvann och låren frös till is. Det kändes som att jag knappt kunde lyfta på benen och som om jag knappt tog mig fram. Men det gjorde jag ju beviserligen för till slut kom jag fram till backen upp mot Västerbron igen och där stod mina personliga langare Caroline och hennes man plus bäbis. Jag var nära gråten ännu en gång. Fick tag i min flaska sportdryck men tappade gelen. Det fanns ingen kraft till att stanna till och plocka upp. Fick av korken och tog en klunk, sedan var jag helt plötsligt i backen och jag blev för andfådd för att kunna dricka. Flaskan var tung i min stelfrusna hand och arm. Jag tog så små steg att jag knappt rörde mig framåt. Jag hade absolut ingen kraft kvar i benen. Helt stendöda. Ispinnar. Kastade flaskan för att inte slösa energi. Små, små steg och slutligen lämnade jag den värsta stigningen bakom mig. Bara själva bron kvar. Värre vind än förra varvet. Färre ryggar att ta skydd bakom. Så oändligt långt till toppen, så fruktansvärt trötta och orkeslösa ben. Men på något sätt tog jag mig upp. Närmare 6-tempo den enda gång jag vågade kolla klockan.

Vinden på toppen var om möjligt ännu värre men nu stärktes jag av att det alldeles snart skulle gå nedför igen. Och av att samma vänner som stod vid Rålis förra varvet kanske skulle stå kvar och ge mig lite kraft. Det gjorde de och jag lyckades nog se betydligt piggare och gladare ut än jag kände mig. Det gäller ju att lura sig själv... Eftersom det var medvind nu lyckades jag sätta lite mer fart på benen. Inte mycket mer, men iallafall lite. Men efter att ha behövt stanna upp någon sekund för att få en mugg cola var det kört. Benen ville inte mer. De resterande knappa 6 kilometrarna var varje steg en kamp.

Strax innan viadukten upp mot tegelbacken sprang fantastiskt starka och otroligt inspirerande Lisa förbi. Hon hejade och jag blev så otroligt imponerad av hur stark hon såg ut! (Och var, hon sprang i mål på 1:21:25 (tror jag det var?) och sprang loppet så otroligt imponerande jämnt!) Själv kände jag mig som ett vrak. Försökte få energi av hennes starka framfart men lyckades inte. Kunde bara tänka på att det skulle komma att vara både svagt uppför och motvind de närmaste kilometrarna. Oerhört dumt att tänka så, men det gick inte att låta bli. Kände mig så himla svag och tyckte så synd om mig själv där jag fick tvinga benen fram steg för steg. Föröskte att inte tappa allt för mycket, men visste att jag sänkt tempot betydligt. Så äntligen äntligen kom svängen in på Odengatan. Fortfarande uppför och ack så tungt, men ändå närmare och närmare 40km där jag skulle öka som jag gjort de två tidigare åren. Trodde jag ja. DET GICK INTE. Jag, som alltid alltid, hur trött jag än är, alltid har lite extra krafter kvar till att öka på slutet kunde inte. Jag som vanligtvis passerar massvis av löpare den allra sista biten på lopp blev istället omsprungen. Den lilla stigningen på Sturegatan var som ett berg. Nu såg jag stadion och försökte uppbringa lite kraft. Gick inte. Tänkte att jag försöker om en stund igen. Det gick inte. Svängde av Valhallavägen ner mot marathonporten. Nedför, tack! In på stadion och kanske, kanske lyckades jag öka lite. Vågade inte kolla klockan. Ville inte bli besviken. 3:30 var jag rätt säker på att klara, men med hur stor marginal. Försökte mig på en spurt sista 50 metrarna men det blev bara halvhjärtat. Såg klockan vid mållinjen och insåg att jag kanske hade klarat 3:25. Stannar min egen klocka på 3:24:29. Som sedan visade sig bli 3:24:24.

Klicka här om du vill läsa lite större siffror.

Som i chock stapplade jag fram på ben jag knappt kände. Mer än att de gjorde ont så de måste ju finnas där. Som i en drömvärld. Lite yr. Fick min medalj och kände mig ändå lite nöjd. Mitt inofficiella mål var ändå under 3:25 och det klarade jag. Men jag kände så långt in i loppet att jag kanske kanske till och med hade 3:20 inom räckhåll så därför kände jag mig även lite besviken. Men det får väl bli en annan gång. En annan gång när det förhoppningsvis inte är den mest extrema junidagen på 84 år (eller vad det nu stod på löpsedeln). En annan gång springer jag under 3:20.

21 kommentarer:

Unknown sa...

Usch jag fryser bara av att läsa!! Vilken prestation att ändå fortsätta, trots alla snören och tappade grejer.

Skämmas verkar alldeles förträffligt onödigt - kollar man tiderna där i tabellen är det ju nästan ingen skillnad alls! Jo jag vet, för snabbare folk är 20 sek mer än för oss sniglar, men ändå! Fortfarande snabbt totalt sett, och himla snygg sluttid ju! :)

Träningsglädje sa...

grymt sprunget i sådana förhållanden andréa. var nöjd och stolt! förutsättningarna är med dig en annan dag - då når du dina mål. för du är en sådan person som når dem!

Världen enligt J. sa...

Wow - vilket lopp! Kylan var ju verkligen inte att leka med.

mammaspring.com sa...

Känner igen mig i det du skriver!! Och känner lite avundsjuka över din fantastiskt grymma tid!! Huga huga säger jag!! Strong är du som bara den!!! Och vet du - nästa gång tar du lätt och skalar av många minuter. På tv4 hade man tydligen snackat om att vädret drog ner på tiden med upp till tio minuter...

Livskraft sa...

Fryser av att bara läsa. Du sprang ju på en helt fantastisk tid trots förutsättningarna!

Jonna sa...

Vilken underbar, skräckblandad kvällsläsning för mig! Vilken enorm kämpe du är! Jag önskar att du endast och endast ska vara så himla stolt över dig själv!!! Självklart påverkar det där vädret vem som helst, du krossade pers trots vädret !!!

Carina sa...

Grattis Andréa!!! Fantastiskt bra jobbat hela vägen! Nästa gång plockar du din måltid!

CHristina sa...

Men fantastiskt vilken insats ändå, även om ett sting av besvikelse kan skönjas i din berättelse. Men som sagt, det mest extrema vädret, och du genomförde! GRATTIS! Bra jobbat!

anneliten sa...

Jag är helt säker på att du gått under 3.20 om förhållandena varit annorlunda. Förhållanden där man inte behöver springa med ispinnar till ben eller knyta om skor med stelfrusna fingrar. Jag förstår lite hur det kändes. En man ville ha hjälp att fästa sin nummerlapp som höll på att ramla av - inte en chans att mina fingrar kunde greja säkerhetsnålarna.

Så himla starkt gjort att kriga som du gjorde! Grattis ä en gång till superprestation!

Anna (Orka mera) sa...

Grymt bra jobbat! Med lite bättre väder fixar du 3:20 plättlätt! Kul att läsa din version. Jag skakar tänder bara av att läsa!

Caroline - Klara,färdiga,Spring! sa...

PL(personliga langaren) har din gel om du vill ha den:)

Lisa sa...

Andréa, du gjorde ett kanonlopp! Du ska vara stolt över dig själv. Jag tycker att du ändå höll ihop loppet på ett strålande vis. Så mycket tappade du faktiskt inte. Tror du inte att du hade varit mer missnöjd om du inte vågat satsa som du gjorde? Nästa gång håller du hela vägen! Du är otroligt duktig!

Jenny sa...

Vilken läsning! Som jag sagt tidigare du är grym!

Louise sa...

Stort grattis till ett fantastiskt lopp! Visst förstår jag din frustration med skosnören etc, men med tanke på dessa förutsättningar så gjorde du ju ett grymt lopp.
Jag gjorde precis samma misstag som du när det gällde ombyteskläder efteråt. Torra strumpor hade jag, men varken BH eller trosor... Nä, den här maran kommer verkligen gå till bragdhistorien och jag är jätteglad att jag kom i mål och klarade mitt mål sub4! :-)

Cathrin sa...

Jäklar vad stark du är! Läser man texten utan att titta på vad du förväntat dig för tid och vad det blev så tror man att det skulle bli väldigt mycket sämre. Du är grym!

Anna sa...

Läser alla marathonhistorier och fryser!! Hua vilket väder det var i lördags!! Men du lyckades ju ändå bra med din prestation! Grattis!!!

Fia sa...

Är imponerad av din prestation. Så kallt, blåsigt och regnigt som det var så kan man inte bli annat.

Marre sa...

Åh jisses Amalia vilket galet lopp. Bra gjort att göra en sån otrolig tid med dessa förhållanden! Tänk vad du kunnat göra en dag med perfekt väder.... Bra jobbat, Andréa!

Karin - Fitness och Hälsa sa...

Är så imponerad av din insats! Grymt jobbat, Andrea! Tycker du ska vara super nöjd!

Löpning & Livet sa...

Återigen stort stort tack för alla era ord! Det var minst sagt speciella omständigheter i lördags och jag är glad att jag inte bra gav upp där vid Västerbotten på andra varvet... TACK!!

Viola Stark sa...

Sjukt imponerande!