Det glömdes bort att fotas på banan. Fullt upp med flåsande.
tisdag 8 maj 2012
Jag är verkligen i mitt livs form!
Jag hoppas den vill hålla i sig ett tag till. Först och främst någon månad, men gärna restan av säsongen. Vilken underbar känsla det är att känna sig så stark, så snabb, så lätt! Nu känns ju inte alla pass så och jag kände kanske inten ågot av ovanstående mot slutet av förmiddagens intervaller då jag var ungefär så slut jag kan bli. På träning. På tävling verkar det finnas några växlar ytterligare...
Men samtidigt som jag glädjs något oerhört över min stigande form är jag också lite rädd. Rädd för att det ska vända innan jag vill att det ska vända. Eller mycket värre, att jag drar på mig någon skada. Så det gäller att verkligen lyssna ärligt på kroppen nu. Lyssna och inte gå över gränsen. Köra på enligt planen som nu säger att det är dags att bröja drar ner på träningen så smått för att förhoppningsvis vara på topp den 2:e juni. På en av topparna, på den första. Inte lägga till någon liten jogg bara för att det är så skönt väder ute eller jag ändå känner mig så pigg. Vara så klok som jag vill vara och för det mesta faktiskt är.
Men tillbaks till de där fyrahundringarna. Klockan tio stod vi med Sixten i vagnen och väntade på att klockorna skulle hitta sateliter. När väl det var gjort gav vi oss av. Jag med fjärilar i magen precis som förra veckan. Förväntansfull och lätt övertaggad. Efter knappa 3km var vi framme och jag körde ett varv på banan där jag la in tre koordinationslopp. Martin körde borta i kurvan där Sixten sov i sin vagn. Sedan iväg. Jag först. En lågstadieklass (tror jag) övade 60m och längdhopp. Jag fick springa ut på andrabanan genom första halvan av första kurvan. Insåg någonstans på bortre rakan att jag gått ut alldeles för fort. Bet ihop. Kom fram till Martin och Sixten och stannade klockan på 1:19. What!? Galet! Martin stack iväg. Jag flåsade. Flåsade lite till och kände av min astma för första gången på riktigt länge. Tog en ny dos medicin. Martin kommer tillbaka. Minns inte tiden, men långsammare än min första! (Men resterande sprang han snabbare) Tog det lite lugnare, men sprang ändå riktigt tufft. Se upp för barn. Jobba med kortare steg, högre kadens. Upp med höften, stark bål. Mycket att tänka på. 1:21. Martin iväg. Mera flåsande. Min tur. Tufft. Fruktansvärt. Framme, på 1:21 igen. Sedan var jag död. Hur jag skulle klara ytterligare 5 förstod jag bara inte. Men på något sätt gick det. Försökte fokusera på tekniken och tänka bort det jobbiga. Sprang sämre men ändå samtliga snabbare än för en vecka sedan. Ja, hjälp. Förstå vilken fantastisk känsla det är!
Etiketter:
Endorfiner,
Funderingar,
Glädjeämnen,
Känslor,
Kärlek,
Löpning,
Mål,
Rekord,
Utmaningar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Så glad för din skull! Den där känslan är den bästa! Speciellt när loppen närmar sig. Du kommer att rocka!
Grymt Andréa!!! Shit vilken form du är i! Du kommer hur lätt som helst springa varvet på åtmindstonde under 1.33. Runt 1.30 skulle jag tippa på!
Visst är det fantastiskt när det bara funkar! Jag har haft lite samma känsla sista veckorna! Tyvärr har jag inte din uthållighet så vet inte hur det kommer gå på varvet.
Lycka till!!
Vad härligt! Och du är så värd den där formen!
Åhh, vad det är kul att läsa om någon som vågar erkänna att man är i sitt livs form! Enormt peppande och inspirerande! Hoppas den håller i sig länge, länge!
Jag håller tummarna för dig i kommande lopp, det ska bli spännande att följa dig inför och efter:)
Lycka till!
Herregud vad snabb du är! Grymt!
Ditt livs form - hoppas den håller i sig länge. och kommer tillbaka igen och igen bättre och bättre. För du har bara börjat tror jag.
Shit alltså!! Fan vad bra jobbat!!!
Med risk för att låta tjatig, men vad du är GRYM! Och vad härligt att du får uppleva ditt livs form! Grattis och fantastiskt jobbat!
härligt!!
Se där - så plockade du 1.20 av bara farten :)
Och du resonerar vettigt och klokt, så formen kommer hålla i sig!
Vad kul!!! Jag håller förstås tummar för att formen håller i sig åtminstone till dryga månadsskiftet!!
Jag blir nästan tårögd när jag läser. Du är ju SÅ grym!
Och vad ROLIGT att träna ihop hela familjen! LYX!
Jag blir avis!! ;-)
Wow, vilket tempo på intervallerna. Grym du är!
Tack för alla fina kommentarer!
karin: Nu ska vi inte ta i för mycket här :) Jag kommer självklart köra på för fullt, men tror tyvärr att det kommer bli lite för trångt.
mina: lycka till själv!
linda: vågar inte folk det? :) Tack för fina ord!
Även jag är tjatig men du är verkligen snabb! PB på milen kommer att ryka och även andra rekord.
Fantastiskt! Du är grym!
Åh vad du är duktig! Satan vad bra!
Skicka en kommentar