lördag 11 juli 2009

Från toppen till.. lite mindre topp.. till ok.

Efter mitt favoritmål frukosten (jag älskar verkligen min frukost, trots att jag äter exakt samma typ 350 dagar om året!) gick jag till gymmet och snabbtränade en bröstövning och en övre rygg/baksida axelövning. Sen kördes nästan 30min core. Effektivt och jobbigt idag (just det, pyttekänning i halsen i morse, men efter ett tag försvann det) även om det som vanligt är mest fokus på mage. Bara en ren ryggövning.. och så två integrerade, men resten mage. Jaja, får köra mer rygg ute i gymmet istället.

Efter coren var det bara att byta till cykeloutfiten och gå in och köra ett jättekul cykelpass. Jag fick klart det igår kväll och var inte riktigt säker på hur avslutningen skulle funka (byggde på ett 45min pass som jag har kört några gånger till ett 60min pass), men jag tror det gick rätt bra. Var dock nära att dö under sista intervallen som var 1min på max, men annars kändes kroppen också super. En intervalltrappa med lång och stegvis nedvarvning. Instruerandet kändes bra och musikvalet funkade också. Jag hoppas och tror att deltagarna hade lika kul som jag, det såg iaf ut så. Träning när den är som bäst (även om det inte var löpning) med mängder av endorfiner, svett och mjölksyra!

Det var toppen det. Fika med en vän och en snabbis på stan följt av middag, godis och en bok blev till en bra eftermiddag och kväll. Men så helt plötsligt och utan förvarning gör sig förvirringen och ovissheten sig påmind med ångest och tårar som följd. Jag vet inte riktigt varför jag är så förvirrad och osäker just nu, för några veckors sedan kändes ju allt så bra. Men just nu vet jag varken ut eller in och mina känsor sitter verkligen på utsidan.

Men, men. Det är väl en process jag måste gå igenom kanske. En stor kopp te, en filt och film på tv får mig att må lite bättre. Det där med att bryta ihop och komma igen.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Vad modigt du är som berättar för oss hur du känner! Har nyss varit där själv och kan bara säga att låt det kännas och låt dig själv falla lite. Det är då man utvecklas och kan gå vidare ännu starkare efteråt. Stor lördagskram från en som ramlade in på din blogg för några veckor sen

Anna sa...

Att tillåta sig själv till att gråta, må dåligt och ha ångset är ett måste. Det är bättre att släppa ut känslorna när de kommer, de går snabbare över och gör det lättare att se på saken med friska och pigga ögon. Ens livssituation förändras ständigt och tur är väl det. Visst är det underbart när allt faller på plats och när man känner att livet inte kan bli bättre MEN hade man vetat och känt dessa känslor om det inte fick vara skit ibland. Du verkar vara en stark människa och jag tvivlar inte en sekund på att du inte fixar detta. Jag håller på dig!

Erika sa...

Håller med, att må dåligt och bryta ihop är en process som kan ta lite tid men när man jobbar sig igenom den och kommer ut på andra sidan så är det med massa erfarenhet. Ibland grundar sig inte ångesten och förvirringen på något speciellt utan det är bara en sämre fas i livet. Tur att du har löpningen som kan lösa många knutar i huvudet, man tänker så bra under ett löppass och är rätt fri från tankar efteråt. Kram!

Löpning & Livet sa...

anonym: kul att du hittat hit! Hoppas du kommer trivas!

Alla: tack för era fina ord. de värmer och betyder massor. Att få skriva av sig när man mår dåligt gör att man mår bättre. och att visa upp alla mina sidor gör att bloggen blir mer verklig, mer genuin och mera jag. hoppas ni står ut ändå..