Av olika anledningar har jag hela tiden skjutit upp passet. Mestadels på grund av trötta och/eller stela ben och andra dåliga förutsättningar. Kanske lite lite eftersom detta pass är mentalt jobbigt. Jag har lite stora krav på mig själv och i vilket tempo jag anser att jag ska klara av att springa i, vilket leder till lite mentala blockeringar och halvångest inför snabbdistanspassen. Tempopassen är lite enklare eftersom progressiv löpning inte känns lika jobbigt varken fysiskt eller mentalt. Där behöver jag ju inte börja riktigt lika snabbt utan ökar efter hand och även fast jag ska ligga lite över (eller säger man under? Snabbare menar jag alltså.) tänkt (mil)tävlingsfart tycker huvudet att det är enklare.
Jag trodde mina stela baksidor var normla igen, men så fort jag började springa insåg jag att det inte är så. Verkligen dags för massagen! Eftersom jag var ganska sliten allmänt hade jag dock ändå planerat att springa lite kortare än jag brukar göra under snabbdistanspassen och tänkte att jag får göra det bästa av situationen och ta det för vad det blir.
Började med 2km lugn uppjogg i mestadels svagt uppförslut gav en medelpace på strax under 6min/km. Tryckte på "lap" och startade snabbdistansen. Lite lätt nedförslut i början följt av en rejäl uppförsbacke. Därefter mest svaga skiftingar. Efter 4,3km var jag i den korsning där jag planerat att avsluta och tryckte återigen på "lap" och påbörjar den 2,6km långa nedvarvningen (som gick i 5:30-tempo.). Kollar spänt på klockan. Jag har väldigt svårt att avgöra vilken fart jag ligger i (har klockan inställd på distans istället för hastighet). Tänkt att det nog var runt 4:45-fart då jag låg strax under mjölksyratröskeln i stort sett hela tiden. Men oj! 4:34 min/km!
Nu var det visserligen bara drygt 4km, men med lite mer snabbhetsträning plus obligatorisk vila, uppladdning och tävlingsadrenalin finns det kanske en liten chans att jag kan springa ner mot 45min på Midnattsloppet. Det är ju en relativt platt bana med bara en rejäl backe, annars mest smålutningar. Drömma får man.
12 kommentarer:
Jag tror på dig! Lite extra adrenalin i kroppen där vid tävlingsstart också ska nog göra susen! :) Drömmer också om att komma ner runt 45 min på milen. Klarar det på löpband, men inte utomhus.. :( Men, det är klart, frånskjutet blir ett annat utomhus, så det är inte så lustigt. Hur som helst, lycka till!!!
Drömma? Jag tror att du fixar det galant!
Det låter ju hur bra som helst! Wohoo!!
Toppenbra! Du är superduktig och en ständig källa till inspiration!
Härligt fart Andréa, jag tror att du fixar springa Midnattsloppet på 45 min. Några mer snabbdistans pass i benen utan prblem. Det är så kul när man överraskar sig själv. Underbart.
Tror definitivt att du springer ner mot 45 minuter.
Jag hoppas komma under 45 och någonstans kring 42 minuter.
Skulle det gå riktigt bra kanske jag kommer under 40 - som sagt, drömma kan man göra :)
Vilken pulsklocka kör du med?
malin: tack för att du tror på mig! Jag är tvärt om, tycker löpband är sjukt jobbigt!! (fast det kanske är för att det är så jäkla tråkigt..)
anna: kanske kanske :)
sus: jopp!
malena: tack!! så kul att kunna inspirera!
anna: ja visst är det kul! Tack för att du tror på mig :)
b: om jag fixar så fixar du! :)
jag har en polar rs200sd.. ångrar lite att jag inte köpte en gps-klocka, men den var trots allt drygt 1000kr dyrare och är (var) man student är det VÄLDIGT mycket pengar..
Drömma får man alltid göra. Dock tror jag att drömmen blir verklighet för dig =)
Du vässar verkligen formen inför Midnattsloppet! När är loppet i Gbg? Jag ska springa 15 aug...
Superbra jobbat! Visst är det kul när man överträffar sig själv. Bra ego-boost! :) Lycka till på loppet!
Det låter inte alls som bara en dröm! Det klarar ju du, du är snabb!
tack för peppet girls!
Skicka en kommentar