söndag 11 mars 2012

Från dåligt till bra på 2,5 timmar

Jag kände mig verkligen så fruktansvärt osugen på att springa långpass idag. Ett långt sådant dessutom. Även fast vädret var vårigt med strålande sol och till och med lite värme i luften så var jag osugen. Trött och på dåligt humör. Konstigt, för även om jag vaknade två timmar för tidigt så har dagen varit riktigt bra med lyxig frukost och kort promenad med stopp för gungning i en lekpark. Detta plus en helt ok lunch och mannen i huset åter tillbaks. Men likväl opepp.

Jag bet dock ihop och gav mig iväg ändå. Såklart, som oftast. hade egentligen aldrig några tankar på att smita undan, det är maran alldeles för nära för. Så jag packade vätskeryggan med en halvliter sportdryck (för att veta att jag inte kommer få bensinstopp) och klädde på mig mer kläder än jag trodde jag behövde för att inte frysa som under de två senaste långpassen. I början gick det fruktansvärt segt. Och jag var för varmt klädd. Efter 5-6km började dock solen bli lägre och temperaturen i mina kläder mer lagom. Efter ungefär 10km försvann den sega känslan och det började kännas riktigt bra. jag sprang snabbare och snabbare utan att egentligen märka av det. Blev lite förvånad när jag kollade klockan och såg att jag låg strax över 5-fart där ett tag. Helt oavsiktligt. Någon fartökning hade jag inte planerat idag. Körde på så länge det kändes bra och sänkte lika omedvetet farten när jag närmade mig 20km. Då började det kännas lite segare igen. Solen hade nu gått ner helt och det började skymma. Jag hade en tråkig bit kvar och började bli hungrig. Bet ihop, kom på mig själv med att gå igenom Body Balance-koreografin i huvudet trots att jag lyssnade på ljudbok (som uppenbarligen (än så länge) inte är en av de bästa jag läst/lyssnat på). men så vips var jag nästan hemma och tänkte att det här var väl inte så farligt? Vad var det att gå runt och känna sig opepp för? Dumt.

7 kommentarer:

anneliten sa...

Viss kan man känna sig opepp ibland. Männskligt. Men jag ska i alla fall minnas att vara glad att jag kan springa när jag väl kan det igen.

Ingmarie sa...

Det är som jag brukar säga, man kan aaaaldrig lita på kroopen. ;-)

Maria sa...

Ny här, men ville bara säga att jag är imponerad av dina tydliga mål per år som du redovisar så öppet. Väldigt inspirerande :-) Lycka till med fortsätt träning inför marathon.

//Maria
liltraining.wordpress.com

Marre sa...

BRA gjort! Brukar ju vara det första steget över tröskeln som är det jobbigaste.

Jonna sa...

Bra Andréa!!! Jag brukar tänka ibland att det jobbigaste med träning är att dra sporttoppen över huvudet...

Lisa sa...

Bra gjort! Det är så lätt att hoppa över träningen när det känns så där.

Livskraft sa...

Visst är det gött när det ändå känns ok trots att man varit totalt osugen på att springa. Det brukar ju släppa bara man tar sig ut.