fredag 10 september 2010

Morgonfunderingar

Jag har startat ännu en morgon på finaste sättet. Knappa tio kilometer skön jogg med huvudet fullt av tankar. Ett virrarv av allt från vilka som är de riktiga vännerna och vilka som bara finns tillgängliga när det passar, till hur jag kommer må när jag inte längre kan springa.

Vi börjar med den sista punkten; Jag älskar flera olika träningsformer och jag gillar ytterligare några. Men inget kan någonsin slå löpningen. Aldrig. Att springa gör mig hel. Löpningen ger mig så mycket mer än bara de fysiska fördelarna som att bli piggare och gladare samt ha en stark och uthållig kropp. Att springa ger något för själen och på ett sätt är det för mig snäppet bättre än det där fysiska. Genom löpningen bearbetar jag saker. Jag blir oövervinnerlig (även om jag nu känner mig väldigt tung och lättbesegrad fysiskt) och jag lever. Jag skulle säkerligen kunna skriva en halv uppsats om varför jag älskar att springa, men jag stannar där.

Andra saker som får mig att må bra, att vara hel, är kärlek. Både den form av kärlek jag känner till min finaste Martin och den lite annorlunda form av kärlek jag känner till mina vänner och min familj. Att umgås med ovanstående ger också energi, men på ett helt annat sätt. Och jag har många fina vänner. Som är på riktigt och som jag vet finns där för mig när jag behöver (ni vet vilka ni är). Sen finns andra, de som kanske bättre kan klassas som bekanta. En kategori som också är viktig och som också har en betydelse i mitt liv. Men så finns en tredje kategori, de som lite vänder kappan efter vinden. Som agerar som riktiga vänner när det passar, men som sedan backar undan och halvt om halvt försvinner när det verkligen gäller. Som lämnar kvar en känsla av att utnyttjande. Kanske är det så att man helt enkelt inte passar ihop med alla vänner hela livet, men jag tycker ändå det känns tråkigt.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta och jag vet inte varför jag skrev ett halvt inlägg om det, men någon funktion hade det säkert. Den här lilla obetydliga rosa sidan är faktiskt en av mina två ventiler (löpningen är den andra) och jag antar att jag helt enkelt behövde skriva av mig. Nu kan jag gå pigg och glad till jobbet och därefter sätta mig på segtåget mot Stockholm.

5 kommentarer:

Ingmarie sa...

Kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Håller helt med!Det är därför vi tjurar på med löpningen fastän det är segetungt emellanåt.
Försök njut av tågresan!Se landskapet, ta en fika, läs, se på människorna runt omkring dig, gå en sväng, stretcha, vila (eller sov) och VIPS är du framme! :-D

Mia sa...

Kanske kan mina nya skor göra mig till en morgonträningsmänniska? ;)

Kul att se dig idag!

/m

Anonym sa...

Hej
Tror allt jag såg dig imorse iklädd rosa jacka och keps. Själv är jag boende i sävedalen och cyklar den vägen till jobbet.
Häln blogglös Ulrika

anneliten sa...

Det jag kommit fram till är att vänner som försvinner när man bäst behöver dem och sedan dyker upp när blåsten mojnat (jag har ett tydlig sådant exempel på "bästis") nog är rädda. Rädda för blåsten. Jag kan förlåta. Bara jag förstår.

Sen finns det förstås vänner man inte ska betrakta som vänner - för att de inte är det.

Hans sa...

Hade egentligen inte tänkt att kommentera, men kan inte låta bli när man ironiskt nog i sammanhanget ges chansen till att kryssa i "Välj identitet" och som sådan finns inget alternativ "Försiktigt medhållande" vilket jag vågar sträcka mig till i sammanhanget. Hoppas allt går väl med bäbisen!