söndag 23 maj 2010

Varmt och trångt men kul ändå

Jag hann ju aldrig anmäla mig i tid till varvet i år. Eftersom det är sådan hysteri blev det fullt tidigt i höstas och jag hade ett marathon (med ungefär samma hysteri kring) att anmäla mig till också och har man inte tillräckligt med pengar får man prioritera. Och SM prioriteras trots allt väldigt mycket högre för mig just nu. Göteborgsvarvet är dock ett väldigt roligt lopp och jag vill ju gärna springa det ändå. Från början hade jag nog tänkt nöja mig med att springa ett millopp (premiärmilen) och en halvmara (kungsholmen runt) innan det stora provet, men ju längre tiden gick desto mer ville jag springa varvet också. Eftersom det började trilla in fler och fler erbjudan om att överta platser kunde jag tillslut inte motstå frestelsen så jag bestämde mig för att springa trots en ganska sliten kropp. Förra året tog jag det förhållandevis lugnt och hade inte laddat något särskilt inför loppet, men däremot var jag inte lika sliten som nu. Då sprang jag in på drygt 1:45 och persade med runt 3min. I år hade jag som avsikt att, om allt kändes bra, hålla mitt tänkta maratempo (strax under 5-fart) så mycket som möjligt, men om det kändes det minsta slitigt sänka tempot rejält och bara njuta av den så kallade folkfesten. (Jag hade också en vän som skulle försöka hänga med mig och på så sätt persa rätt rejält, men jag tror han tappade mig rätt snabbt tyvärr.)

Ingen press och inga krav, bara njutning och glädje var min mission för dagen alltså och när jag kom in mot startområdet slog det mig att jag verkligen var kolugn. Kolugn och glad. Och lukten av linement och lätt svettdoft fick mig att känna mig hemma. Värmen var visserligen näst intill för jobbig och när jag stod och väntatde på start började jag ångra att jag lämnat kepsen i väskan. Jaja, det är ju bara 2mil kom jag på mig själv att tänka. Helt galet vad man ändrar sina preferenser. För ett par år sedan var 2mil en hel oändlighet och för fem år sedan trodde jag nog att jag aldrig skulle springa längre än en mil.


Glömde visst man kan bli solbränd även när man springer..

I vilket fall kom vi, efter att ha fått se segraren gå i mål, tillslut iväg. Sakta sakta gick det och jag fick till och med gå ett par korta sträckor under den första kilometern. Blev, trots att jag hade bestämt mig för att inte bli det, arg. Tävlingsmänniskan vaknade ju såklart och blev frustrerad över att jag inte kom fortare framåt. Första kilometern gick på strax över 5:30 men sen blev det något bättre. Dock hittade jag aldrig något flyt. Start och stopp, öka och minska, springa åt höger och springa åt vänster. Enligt klockan hade jag sprungit ett par hundra meter längre än halvmara och ja, det kan man nog säga. Det blev ett slags konstigt fartlekspass. Jag sprang om människor precis hela tiden, från början til slut.

Efter första bron fick jag skitmycket håll och kunde knappt andas. Övervägde ett tag att stanna och försöka få ordning på det, men nöjde mig med att sänka tempot rätt rejält. Hållet försvann som tur var efter en stund och jag kunde fortsätta mitt sicksackande mot mål. Götaälvbron gick riktigt långsamt. Vägen var smal och många gick. Försökte ta det hela med ro och bara njuta av att jag kände mig så pigg trots att solen stekte i ansiktet och munnen var snustorr. När jag kom upp på toppen flöt det på lite bättre igen och när jag svängde uppför avenyn kände jag mig som ett enda stort leende. Tidigare år har det börjat kännas ganska rejält här men nu gick benen av sig själva. Jag kände mig stark, lätt (!) och oövervinnerlig. Ingen trötthet alls och pulsen var förhållandevis låg. Det enda jobbiga var att jag inte riktigt kunde utnyttja min pigghet. Sicksackandet var som värst från avenyn och in mot mål, vilket i och för sig inte är så konstigt. Jag startade i grupp sju och hade nu kommit ifatt folk som startat mycket längre fram och nu var rejält trötta. Jag led så med vissa som verkligen såg helt slut ut. Uppför vasagatan kände jag mig urstark och försökte springa ute på vänsterkanten för att slippa det värsta sicksackandet. Shit vilken känsla det var! Jag kollade inte klockan så mycket överhuvudtaget under loppet och knappt alls efter 10km. Dock hade jag på känn att jag nog skulle komma in på en tid lite sämre än förra året. All trängsel och icke flyt i löpningen påverkar så himla mycket. Men att öva på spurt är väl aldrig fel så jag ökade något när det var 2km kvar till mål. Ingen riktig spurt som jag hade gjort om det hade varit "på riktigt", men en liten lagom ökning. Blev lite rädd och ledsen över alla stupade löpare som låg efter kanten de sista kilometrarna men försökte tänka bort det. När jag närmade mig slottsskogsvallen till tonerna av nedanstående undrbara gamla låt fick jag nästan tårar i ögonen och armarna knottrades. Vilken härlig känsla det är att springa lopp ändå! Även om jag inte tävlade "på riktigt" så är det en stor känsla att komma i mål! 1:46:41 blev min sluttid och det var väl ungefär som jag hade väntat mig. Runt 1:45. Hade det varit mindre trångt och jag kunnat hitta ett bättre flyt hade jag nog kunnat komma ner någon eller några minuter under, men jag är ändå nöjd över ett bra träningspass. Ett snabbt långpass helt enkelt. Jag kände faktiskt inte av min slitenhet särskilt mycket och även efter målgång kände jag mig pigg och stark. Lite formtoppning på det så kanske det går att få till något bra den 5:e juni..



Tack Elin för att jag fick springa i ditt ställe!

15 kommentarer:

Jenny sa...

Bra jobbat! Var ju rätt varmt att springa! Tror jag drack flera liter vatten efteråt.....

Anna (Orka mera) sa...

Låter som en skön upplevelse det där! Bra jobbat i värmen!

Erika sa...

Bra jobbat som alltid vännen!
Mina känslor var precis tvärtemot dina när jag nådde avenyn, fy fan vad lång den var! Det var nog värsta delen på hela banan, när jag väl nådde vasagatan fokusera jag bara på mål och räkna ner då gick det lite lättare...

Du borde förresten nästan kommit ikapp mig runt mål?! Jag gick i mål 16:08... Spelar ju ingen roll nu men om du hade kommit ikapp mig på slutet så oj vad glad jag hade blivit av att se dig! :)

Kram!

Anna sa...

Verkar ha varit ettunderbart lopp för dig. Jag såg också en del helt utmattade löpare på upploppet. Riktigt obehagligt. Älskar din löplust och med den tiden utan att tycka det vara speciellt jobbigt kommer du riva ner Stockholms gator den 5 juni. Jag ska upp och titta och heja fram dig.

Mia sa...

Härlig läsning om den så kallade folkfesten...som är en fest på gott och ont i mina ögon :)

Och vikken bränna. Mitt ansikte antog en rosa nyans igår och den håller i. Hahaha

frida sa...

Vad roligt att läsa om hur man kan ha ett lopp om man går in för det på ett annat sätt. Fint jobbat och blir glad över känslan som du fick, den sprider sig till mig!

DrAnnika sa...

BRA JOBBAT!!! Blir inspirerad av att läsa sådant här!
Jag hittade hit via Maratonbloggen med Petra på SvD, det var jag som mailade henne och berättade om mina målsättningar med halvmaran i birmingham i siktet.
Vissa av de som kommenterade påpekade att en blogg vore nice, så i dag har jag startat min jogg-blogg, kolla in om du har tid och lust!

/Annika

Unknown sa...

Bra jobbat, grattis! Och himla kul att ses!! :)

Har liknande snygg solbränna, aj aj...

Ingmarie sa...

Klart att det kommer att gå bra den 5:e!!! Visst är det konstigt hur det kan svänga under ett lopp! Lätt som en plätt ena stunden och sen dödens tungt nästa.Bra jobbat!

Löpning & Livet sa...

jenny: jo man blev lite törstig ja :)

anna: ja det var det faktiskt!

erika: ja just det.. men jag hann nog inte ända fram ändå.. startade ju 14:30 så jag var väl imål runt kvart över fyra då.. synd! :)

anna: ja otäckt! jag hoppas jag kommer orka.. härligt att du ska åka upp ändå!

mia: min sitter också kvar, jag vill inte ha den! :)

frida: jo jag misstänker att det itne hade avrit riktigt lika fint om jag hade gått in för att persa :)

annika: ska kolla!

mialena: ja visst kännr man sig snygg! :)

ingmarie: som tur var hade jag bara en kort dipp! hoppas på att hitta formen till 5:e..

Anonym sa...

Bra jobbat i värmen, härlig känsla och snygg solbränna du fick till! =)

Lena sa...

Som vanligt gör du otroligt bra ifrån dig. Allt talar för att du kommer utföra stordåd den 5:e juni.

Marre sa...

Men oj vilken prestation i den värmen och med tanke på att du startade så långt bak! Bra jobbat, Andréa! Och tack för kommentaren på min blogg, lovar att jag ska se på detta lopp som en seger över att det inte blev DNF i stället för att vara ledsen över tiden.

Annika sa...

Du är ju helt grym! Vilken tid och vad härligt att du inte kände av värmen på samma sätt som många andra! :) Förutom solbrännan då, men den var klädsam! :) Grattis, och nu måste du ju längta ännu mer efter Sthlm Marathon!

Anonym sa...

Bra kämpat i värmen! Ungefär liknande solbränna med ömmande axlar hade jag också, men det börjar gå över nu. Som tur var blev det den enda "skadan" av loppet.
Det är ju trist att inte kunna hålla sitt tempo, men som du skrev på min blogg, Varvet är knappast ett lopp där man persar...