Den första och största utmaningen av dem alla är en hel veckas totalvila. Känner att jag tjatat om den där veckan väldigt mycket nu på senare tid, men jag behöver nog peppa mig själv för att klara av den stora utmaning det är att inte få röra på sig på så lång tid. Att inte få uppleva några runners high. Att inte få känna sig sådär skönt endorfinhög. Att inte få känna smaken av mjölksyra. Att inte så höra hjärtat slå. Utmaning på hög nivå, men ack så nyttigt! Jag kommer att komma tillbaks som en starkare, piggare, uthålligare och mer motiverad Andréa.
Stärkande av coremuskler under army camp (Bilden lånad av Linda)
Därefter väntar lite mindre utmaningar som att förbättra min löpteknik, stärka upp mitt vänstra ben som är så mycket svagare än mitt (problemtyngda) högerben och bygga upp min coremuskulatur så att jag orkar hålla mig upprätt under längre tid. Satt just och kollade igenom foton från marathonfoto från både varvet och maran och ser vad jag känner; när jag börjar bli trött har jag väldigt lätt att tippa fram med överkroppen. Det här och såklart utmaningen i att bli snabbare och förbättra min miltid på Midnattsloppet, springa mitt första ultralopp och kanske, kanske, kanske få en silvermedalj på Lidingöloppet.
Vad vore livet utan utmaningar?
4 kommentarer:
Trevligt att hitta din blogg av slump! En fråga, vad menar du med silvermedalj på Lidingöloppet?
Jag förstår precis vad du menar. Vilovecka låter som en ofantligt lång tid ibland. Men du kommer tillbaka starkare och redo för starkare endorfinkickar efteråt som gör dig redo för dina nya utmaningar =)
sara: hej och välkommen!
jo, alla tjejer som springer under 2:38 (tror det är 2:15 för killar) får en silvermedalj ist för den vanliga bronsmedaljen. Ett väl högt mål, men det kanske kanske kan gå..
cizzi: jo, och tur är väl det!
Vilovecka - det låter scary! Men efter den tar du silvermedaljen, det är jag helt övertygad om!
Skicka en kommentar