Här har det vagnjoggats

Eller snarare vagnsprungits, jag har av någon anledning svårt att springa riktigt sakta när jag springer med vagn. Fast allt handlar ju om hur man definierar det hela. Tempomässigt går det inte särskilt snabbt (även om tiderna sakta men säkert kryper neråt helt av sig självt) men ansträngningsmässigt går det desto "fortare". Eller hur man nu ska uttrycka det. Hur som helst så är det alltså jobbigare att springa med vagn än utan, särskilt när det, som idag, blåser friska sommarvindar.

Och appropå sommarvindar så är det riktigt varmt ute. Varmt på ett sätt jag ogillar, varmt på ett sätt som gör att jag vanligtvis tycker det är väldigt jobbigt att springa. Men inte idag. Nog önskade jag att jag inte glömt vattnet hemma, men det kändes ändå ganska bra. Jag var så exalterad över att få springa. Ibland känns två dagars springuppehåll som en evighet. Just nu är det så och det tolkar jag som ett tecken på att jag är på gång. På väg mot målen.