torsdag 5 maj 2011

Pust

Och stön. Jag sprang ett progressivt tempopass ikväll och kan verkligen konstatera att jag har noll fart i kroppen. Ja, det är kanske inte så konstigt egentligen, men jag har ju som bekant noll tålamod och ogillar att det är så lång väg tillbaks till fornstora toppformsdagar. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunnat springa ett helt marathon snabbare än vad jag gjorde på den 5km långa tempodelen med konstant fart idag. 5:07-fart i snitt lyckades jag kriga till mig, men sen var jag heldöd. Återstående 3,5km, tillika nedjoggskilometrar, gick så sakta så sakta och så tungt så tungt.

Aja. Nu är det som det är och jag kan ju trösta mig med att uthålligheten åtminstone finns där. Dryga 20km kändes ju relativt lätt förra helgen så jag har hopp om ytterligare några kilometrar på denna helgs långis. Och det känns ändå bra att ha samlat ihop 12,5km idag. Bara sådär. Även fast jag var nära döden på kuppen.

9 kommentarer:

Ingmarie sa...

Du kommer tillbaks till dina gamla tider men jag förstår känslan. Är ju där med men i mitt fall lär det inte gå på "rätt" håll. ;-)

jag kör långt i morgon fm om du vill med. :-)

Mia sa...

Du gör ju det här skitbra Andréa. Att klämma ur en unge och ställa om livet är en större prestation än vilket tempopass som helst, i vilken fart som helst.

Heja!

Fit-Eva sa...

Det kommer!
Och vem kan utan problem säga att de så snart efter förlossningen kunde springa 20 km?
Fast jag förstår dig med, man är oftast hårdast mot sig själv...
Jag tror på dig och Lidingö kommer du att klara med glans!
Kram!

mina sa...

Det kommer att gå på ett kick Andréa. Jag satt och jämförde mina tider nu, med samma förra året och det skiljer inte så mycket. Jag känner faktiskt att jag snart är tillbaka där jag var innan graviditeten. Sen var ju du lite bättre än jag innan, men du kommer snart att vara helt tillbaka det är jag säker på. Det är ju faktiskt ganska långt till Lidingö :) Vad har du som mål förresten? och tänker du följa nåt program?

mikael sa...

Hela ditt liv har förändrats och det där med löpningen kommer. Det kan jag lova dig!

Jonna sa...

Men hallå! Du springer ju snabbt redan! Snabbare än mig och jag har ingen grav och förlossning bakom mig :) Men var och en jämför ju med sig själv. Du är snart tillbaka! Progressiva pass är skittunga, det kände jag i förrgår.

Carina sa...

Så bra jobbat Andréa!! Som du skrev på min blogg. Vi kommer att bli grymma i sommar du och jag. Bara att kämpa vidare med kvalitetspassen så är du snart i din forna form! Du har det i kroppen.
Kram

Jenny sa...

Bra jobbat!

Andréa sa...

ingmarie: jo jag vet. men jag vill vara där nu :)

mia: haha. jo det var nog snäppet värre att föda ändå. ska tänka på det nsäta gång jag svär över mjölksyra :)

eva: nej jag ska nog vara tyst och nöjd :) och det är ju långt till höstens lopp som tur är :)

mina: roligt att höra! hoppas det är samma för mig!

jag tänker inte följa "någon annans" (typ szalkais) men jag ska knåpa ihop ett eget program snart, men behöver nog några veckor ytterligare där jag tränar lite halvstrukturerat bara. lyxträna kan man också kalla det :)

mikael: ja såklart :) Men man vill ju så mycket :)

jonna: jo SÅ mycket sämre än innan är jag inte ändå. det har gått mycket fortare att komma tillbaks än jag vågade hoppas på! och jag tycker absolut inte det är dåliga tider eller farter jag springer i, men jämfört med hur jag sprang innan så är det en bit kvar :)

carina: jepp och inte minst mentalt!

jenny: tackar :)