måndag 23 maj 2011

Den där marathonveckan

Och i år känns det annorlunda. Eller egentligen har även förrförra och förra veckan känts annorlunda. Det har ju liksom blivit lite tradition att första springa Göteborgsvarvet mest för att det är kul. Ta det lite lugnt, kolla på publiken och njuta av världens bästa stad. Att därefter dra ner ytterligare lite på träningen, fundera över vilka kläder jag ska springa i, planera uppladdningen och slutligen ge precis allt jag har på säsongens första stora mål. Njuta av den starka fina kroppen, svära över idiotin att utsätta sig för dessa plågor, gråta en liten tår, både av glädje och av smärtan i låren när jag går nedför trappan till Östermalms IP. Vara sjukt stolt över mig själv. Jag är inte världsbäst, men jag är faktiskt sjukt bra. I år blir det lite annorlunda.

12 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

När man inte ska springa själv är det nästan jobbigt att läsa om allas nojor och förberedelser. Man vill så mycket vara med och leka. Tyckte det var jättejobbigt förra året. Men åren går fort, snart är det din tur!

Marre sa...

Ja, det blir annorlunda. Kanske står du och hejar på marathonlöparna så de får lite extra krafter kvar? Kanske njuter du av att ha "ditt kvar"? Kanske är det också liiiiite skönt att slippa nojorna så här under marathonveckan... Tycker jag i alla fall lite så där i smyg. :-)

mikael sa...

Vill bara hålla mig frisk nu sista dagarna.
Försöker intala mig själv om att det som vilket långpass som helst.

Vet inte hur jag ska lägga upp taktiken. Springa efter eget huvud (då kommer det säkert gå för fort) eller följa 3.30 farthållaren, för att (om jag har krafter) köra mitt eget tempo sista 10 km?
Vad tror du?

Andréa sa...

anna: sjukt jobbigt!

marre: nojor är alltid skönt att slippa ja :)

mikael: om du vet att det lätt blir att det går för fort tycker jag du ska satsa på att följa farthållarna. det kan dock vara bra att tänka på att de inte håller ett jättejämnt tempo. Förra året låg jag bakom 3:45 farthållarna länge, men det gick mer i 3:30 fart (sluttid alltså)..

AKA sa...

Allt har sin tid! Gör som jag: shoppa springkjol så länge! :D

Jonna sa...

Men nästa år, då... förstår det känns jobbigt att stå bredvid! När jag blev sjuk till Vasaloppet, som jag ju skulle köra och tränat inför, gjorde det ont att läsa och höra om alla andras lopp...

Hoppas på att se dig på lördag!!!

Hrrm, blir nervös när jag läser din kommetar om "ojämna farthållare"... jag tänkte springa med 4.15-gruppen, det blir ju inte alls bra för mig om de springer mkt snabbare än sagt!

Andréa sa...

aka: ja jag ska spana redan imorn :)

fartfylld: jo fast jag totalt sett håller de nog tiden. men farten är kanske inte alltid så jämn.. vilket den naturligtvis bör vara!

Erika sa...

I år får du vara den sjukt bra supportern och mamman som hejar fram de andra sjukt bra marathonlöparna. Nästa år är det din tur!

Lilleman vägde 4700 g och var 58 cm lång förra onsdagen. Han hade gått upp 400 g på en vecka :) Men han är som du säger lång och smal, växer mest på längden som sin far.

Ingmarie sa...

Jo du ÄR världsbäst! På att vara Andréa. Och det ska du fortsätta med. :-)
Väldigt fint skrivet. Med saknad men ändå så positiv!

Mia sa...

Vi kan byta om du vill. Jag gör allt jag kan för att motivera mig inför maran. Kanske kommer det precis som vanligt i sista stund när jag står på startlinjen. *hoppas*

Anonym sa...

Gran blog, enhorabuena
http://en-gb.facebook.com/luisdelso

Carina sa...

Jag förstår att det är lite trist att stå bredvid, men nästa år är du där med igen!! Starkare än någonsin!!