Sedan sist...

... har jag hunnit med en mil hem från jobbet igår. Snöslask och sådan typ av vinter jag inte föredrar gjorde det tyngre än det borde. Men jag fick springa nästan mitt på dagen vilket vintertrötta och d-vitamintörstande kroppen tackade för. Det var ändå, på det stora hela en angenäm tur men benen börjar bli lite trötta. Förra helgen har satt lite större spår än jag trodde den skulle göra. Så skönt att jag är en relativt flexibel person som snabbt stuvar om lite i planeringen och vilar mig lite extra om och när det behövs. Jag planerar alltid in mina vilodagar på sama sätt som träningsdagarna och det tror jag är en av anledningarna till att jag håller mig skadefri. Att bara vila när kroppen är sliten tror jag blir förödande i längden. För mig. Men just det. Igår var ju ingen vilodag. 10km lätt distans och på kvällen fick jag ett sådant plötsligt sug efter yoga. Så jag svidade om och plockade fram mattan. 25min med fokus på rotationer/tvistar samt höftöppnare. Klar lagom till klockan nio och dokumentären om Carolina Klüft. Den var bra. Se den gärna men se framförallt onsdgens Uppdrag granskning om du mot förmodan missat att göra det. Ibland känns kampen förgäves och jag vill bara ge upp. Men så inser jag att jag inte är en sådan som ger upp i första taget. Jag är en sådan som når mina mål. På ett eller annat sätt. Så jag fortsätter kämpa.

 

Åter till springning och flexibilitet. Idag hade jag planerat två korta joggar, till och från jobbet, men kände att jag faktiskt hade för trötta ben för att orka med det och samtidigt orka prestera bra på morgondagens intervallpass. Återhämtningsjogg fungerar för det mesta väldigt bra för mig, men ibland är det ännu bättre att avstå helt. Hoppas på pigga och glada ben imorgon så att självförtroendet vad gäller fart kan bättras på något. Det är inte på topp just nu och det är väl inte så konstigt. Jag börjar längta efter barmark. Tro det eller ej. Barmark och en sådan där strålande värmande vårsol. Första passen med bara armar. Vårkänslan.