onsdag 13 februari 2013

Lycka

Ett steg fram, ett halvt steg bak. Ungefär så. Från början var det tänkt intervaller, under gårdagskvällens ymniga snöande omplanerat till medelhård distans. Jag pinnade på så gott det gick ned en puls runt åttio procent som planerat. Det var bara det att en koll på klockan liksom var ett hån. Jag fokuserade teknik framför tankar om hur dålig jag var men kunde ändå inte låta bli att snegla på klockan emellanåt. Knappt under sexminuterstempo. På sin höjd femfemtio. Suck och stön. Men mera teknikfokus och så vips mitt i misären blev jag alldeles lycklig. De må vara så att modden sliter så mycket på mig att jag fått plocka bort ett par pass i veckan och de må vara så att det faktum att det går så mycket långsammare gör att jag får korta ner befintliga pass för att hinna, men jag kan ju ändå springa! Jag har inga fler kroppsliga skavanker än lite trötta ben och eventuellt järndepåer som inte är på topp. Så bra är det inte alla som har det. Det är lätt att ta saker lite för mycket för givet ibland. Och sedan, när jag kom ut på cykelvägar som var lite bättre plogade, då kunde jag pinna på i ett tempo som gick mer än en minut snabbare per kilometer. Ner mot fyrafyrtiofem. Tänk en sådan skillnad lite snömodd kan göra. Det ska jag tvinga mig att minnas nästa gång jag tvivlar på min kropp.

4 kommentarer:

Jenny sa...

Snömodd var det ja:)

Fit-Eva sa...

Hang in there!
Snart är snön borta och då kommer du flyga fram!

Karin sa...

Jag har ju sagt att vintern är skit. Snör är skit. Hejja barmarken!

Mia sa...

Ja men exakt så där är det ju i perioder. Även om jag bara kommer ihåg solskensrundorna just nu :)