Igår hade jag en dålig dag. Jag mådde så himla konstigt. Trött och orkeslös och allmänt på dåligt humör. Inte sjuk, men konstig. Tänkte att jag väl tar mig en kvällsspringtur ändå. Det brukar ju göra gott. Men nä, kraftlös, otroligt seg, hungrig och allmänt miserabel var jag. Orkade knappt ta mig runt dryga 5km.
Idag. Fortfarande lite trött men full av överskottsenergi från fika. Sov en liten stund på soffan men tog mig sedan i kragen. Ut på tempolöpning. Redan från första steget så mycket bättre än gårdagen. 3km lätt löpning. 3km medelhård löpning. 3km tuffare löpning. Runt tröskeln. Rådande underlag samt min ickeform gör att farterna inte är något att skryta med, men känslan var ändå bra. På uppgång. Miltals från gårdagens känsla. Joggar ner med ett leende på läpparna. Det här med dagsform alltså.
4 kommentarer:
Ååååh... det där vill jag också uppleva! Nästa pass får bli 3 + 3 + 3 och jag ska tänka på dina lätta steg!
Kroppen är lustig på så sätt. Det som förvånar mig mest är att det ofta när det känns motigt innan kan gå riktigt bra när man väl kommer igång.
visst är det knasigt det där! och ibland när man inte tror att det ska stämma, som efter dålig sömn och dålig mat, då kan plötsligt dagsformen kännas fantastisk!
Kroppen slutar aldrig att förvåna, det är då ett som är säkert. Idag var det seeegt. Igen. Trist, men det borde betyda att nästa pass går bra :)
Skicka en kommentar