Nu är det så där motigt igen. Att ta sig ut på långpass alltså. Kanske är det för att jag (i alla fall inte ännu) är anmäld till någon mara? Eller så är jag bara lat och bekväm. Fast kanske lat och bekväm just därför att jag inte har någon bestämd mara i sikte. Grejen är att jag förmodligen kommer anmäla mig till Stockholm Marathon om vi får förmånen att få plats via jobbet. Av förklarliga skäl kommer jag inte göra det annars. Eftersom det är fullt. Jag kunde ju ha anmält mig medan tid fanns, men jag känner att tusen spänn var lite i högsta laget för de där varven runt stan. Då lägger jag hellre de pengarna på andra lopp, kanske någon annan mara och någon annan distans. En liten markering liksom. Tusen spänn är fasen för dyrt.
Just nu är jag inte riktigt lika lockad av att springa marathon som jag varit de senaste åren. Kortare distanser lockar mer, men jag stänger absolut inte dörren helt. Det där kan ändra sig från en dag till en annan och jag vill därför ligga någorlunda i fas vad gäller långpass och periodisering av träningen. Men det är onekligen svårare att motivera mig till just långpassen. Särskilt dagar som denna då det är grått och oinbjudande ute och vi har något slags tröttdag här hemma och har legat och sovit i flera timmar. Men nu är i alla fall person ett ute på sitt långpass. Han är dessutom anmäld till Stockholm Marathon och behöver (kanske) sina långpass mer än jag. Men sedan ska jag ut. Jag får lura mig själv genom att säga att jag får sluta efter 10km om det känns för tufft. Och att jag kommer vara supernöjd efter 20km även om målet är 25. Så får vi se vad det blir av det hela.
4 kommentarer:
åh vad jag känner igen mig i det där! Jag tycker det låter spännande att du satsar på kortare distanser också, du har ju en sån fantastisk utveckling (oavsett längd iofs) det blir kul att följa! hoppas söndagspasset blev bra!
Jag som tycker att söndagen går bara för att en person (jag) ska springa långpass - ska tänka på er nästa gång jag känner så.
Kul inlägg då jag hade en liknande diskussion på jogg. Långpassen har alltid varit mina favoriter. I veckan brukar jag planera och fundera på när och var jag ska springa. Jag kan ibland tänka på långpassen likt man som barn såg fram emot julafton å bli glad bara jag tänker på dem. MEN nu på sistone har jag inte känt så. Tvärtom har det känts lite gruvsamt, som ett måste... Är det vädret? Mörkret? Kylan? Eller fel på mig? Lite skönt att höra att jag inte är ensam...
Allt är vinterns fel ;-)
Jonna: ja, jag behöver nog lite variation för att inte tappa glöden. Jag (vi) har dock nästan bestämt mig (oss) för att försöka få plats på Berlin Marathon nästa år och sedan förhoppningsvis new york 2015!
anneliten: jo, det blir lite så att hela dagen går. Men bättre att ta en dag än att sprida ut det på två dagar. Kommer den förste ut tidigt på morgonen brukar vi faktiskt ha det avklarat innan lunch.
Karin: Ja, skönt att vi är åtminstone 2 då :) Jag tror vi behöver variationen. Lite torr jag att det beror på mörkret och kylan också, men för mig så kändes det motigt även i somras. Om jag kör lite kortare distanser ett tag kommer säkerligen suget att infinna sig så småningom. Och skulle det inte göra det är det ju inte hela världen. Det viktigaste är ju att jag älskar att springa!
Skicka en kommentar