Den här dagen har varit minst sagt speciell. Den började med att jag glömt att jag kunde sova en timme längre än vanligt, men det gör ju inte så mycket. Då fick jag och Sixten en timmes extra kvalitetstid ihop. Men sedan gick det utför. Rejält.
Nästa grej var att jag glömde hälften av alla saker jag skulle ha med mig. Sixtens väska (men det gjorde inte så mycket), matlådan (inte hela världen men irriterande) och min Garmin (Verkligen ett i-landsproblem). Uppdaterar min fb-status på tunnelbanan och tänker att jag åker till Östermalmstorg istället för Hötorget som jag brukar. Då kan jag gå in på mataffären och köpa med mig en soppa eller liknande. Bra. Lagom tills tåget är framme stoppar jag ner telefonen i jackfickan och går mot rulltrappan. Ställer mig där. Efter en stund känner jag hur jackan liksom fladdrar till lite på höger sida. Tittar ner men ser inget konstigt. Känner, nästan reflexmässigt, med handen på fickan, den verkar tom! Stoppar ner handen och mycket riktigt, mobilen är verkligen borta!!! Någon har alltså varit så fruktansvärt fräck att hen har fiskat upp den.
Jag fick nästan panik och hjärtat bultade och tårarna var nära. I huvudet stod det bara stilla. Vad gör jag nu? Ringa Martin eller mamma sa förnuftet men jag hade ju liksom inget att ringa från... Småsprang mot jobbet med gråten i halsen. Men mitt uppe i allt kände jag ändå en lättnad över att det "bara" var något så simpelt som en stöld av mobil som drabbat mig. Jag har alltid varit en person som, om kanske inte konstant men däremot ofta, oroar mig för att hemska saker ska hända mig och kanske främst mina nära. Sedan jag fick barn har det blivit mycket värre. Jag har en tid nu tänkt på att mycket har gått bra för mig det senaste. Att jag har haft tur och flyt med saker och ting. Och att det således snart borde hända något negativt. Så nu blev jag nästan lite lättad att det inte var något värre än det här. Visserligen är dryga sextusen kronor väldigt mycket pengar, men det är ingenting i jämförelse mot sjukdom och annat hemskt. Detta är ju inte på något sätt en garanti mot att något annat händer, men det känns ändå lite skönt.
3 kommentarer:
Men ändå... Så fräckt!
hoppas att kvällen blir bättre!
Ahh, Man blir ju så irriterad!! Men skönt att du hittar lite perspektiv, helt rätt tänkt!
Fy vad jag hatar tjuvar. Riktigt tråkigt. Blir så ledsen av att läsa sådant här.
Skicka en kommentar