torsdag 20 december 2012

Med huvudet fullt av grus

Eller fullt av bomull. Eller fyllt av tankar, julen, jobbet, livet. Det ska bli skönt med några dagars extra ledighet. Och jag längtar hem till tystnaden, skogen, mörkret, Värmland. På söndag åker vi om allt går som det ska. Jag hoppas att inget strular med personal eller annat på jobbet varken före eller under tiden jag är borta. Det är onekligen ett minus att vara ansvarig just vid sådana här tillfällen. Fast det är ju typ det enda minuset.

Men likväl är huvudet fullt just nu. Imorse funderade jag över träning och hur olika drivkrafter driver olika människor. Det som driver mig är utveckling. Att se hur långt jag kan komma. Hur bra jag kan bli. Jag har egentligen ingen brådska alls men tänker samtidigt att jag inte vet ett endaste dugg om hur livet kommer te sig de dagar som ligger framför mig. Inte hur många de är och hur de kommer spenderas. Den senaste tiden har det plötsligt slagit mig att livet kan ta slut alldeles för snabbt. Och att jag måste bli bättre på att fylla all min lediga tid med meningsfullhet. Vad det än må vara. Ibland att bara ligga i soffan och äta för mycket godis. Ibland med att träna och iband med att kramas. Men nu har jag hamnat en bit från spåret. Drivkraft var det jag skulle skriva om. Om hur jag nuförtiden enbart drivs av fysiska faktorer. Det har jag alltid gjort. Jag har alltid velat vara stark och uthållig. Men när jag var yngre var hade även det estetiska en (allt för) stor roll. Det är klart att jag inte har slutat bry mig om hur jag ser ut, men det är inte en drivkraft till att träna. Jag gjorde en undersökning om bland annat självbild, utseende och självkänsla för ett tag sedan. Då slog det mig att jag faktiskt är väldigt tillfreds med mig själv och mitt utseende. Det är nog delvis något som har kommit med åldern, det kanske är naturligt?  Det är stor skillnad på nu och för tio år sedan. Och det ironiska är att det som upptog en stor del av min tankeverksamhet för tio år sedan - att jag ville se ut på ett visst sätt - blev verklighet först när jag slutade sträva efter det.

Jag vet inte var jag vill komma med det här, men det var något jag funderade över på tunnelbanan i morse. Bland annat. Men nu är det dags att jobba. Tre dagar kvar nu. Sedan fem dagars ledighet.

4 kommentarer:

Tove sa...

Intressant och bra inlägg, Andréa. Jag känner precis likadant. Jag tränar för att vara stark, uthållig. Se hur långt det räcker. Vad kroppen klarar och vill? Nästan som att jag numera ser på kroppen som en maskin som måste må bra för att orka. För egen del har jag nog aldrig varit så fokuserad på kroppens utseende, tror det var tack vare basketen som jag höll på med länge. Där fanns det liksom inte plats för såna tankar, även där handlade det ju så tydligt om att må bra, äta bra, sova bra - för att orka och kunna prestera. Men tyvärr hänger ju ibland allt det där ihop: prestation och jakten på den perfekta kroppen, tron på att man ska vara perfekt. När man blir äldre inser man ju att INGEN är perfekt. och det är verkligen sorgligt att så många unga människor fokuserar så på utseendet. Tänk om alla kunde bli lite mer tillfreds med sig själva, vad all den kraften skulle kunna användas till istället! Det är synd att man ska behöva bli äldre för att inse allt detta. Men å andra sidan, något ska man väl ha för att man är äldre, haha. Förvirrat svar det blev… men GOD JUL!

Jonna Fartfylld sa...

nej vi vet ju ingenting om hur saker blir! Därför precis så som du säger, viktigt att fylla livet med mening de dagar vi har. Samtidigt som det kan vara svårt att leva varje dag som den sista, då skulle man kanske inte gå till jobbet osv... :)

Sandra L sa...

Vart i Värmland ska du? Vill du ha springsällskap nån av dagarna och det passar geografiskt får du gärna höra av dig. :)

Mvh Sandra
alexandra47 snabel hotmail.com

Andréa sa...

Tack för era tankar!

Sandra: I Arvika håller jag till. Du då?