Det finns hopp om mig ändå

Jag tänkte så här: Jag kör det ultimata testet idag. Det pass jag upplever som tuffast. Egentligen kanske inte allra mest tufft fysiologiskt, men däremot psykologiskt. Snabbdistans. 5km kändes som en lagom tuff sträcka. Inte outhärdligt långt, men ändå godkänt. Det här passet borde definitivt ge besked om huruvida det är något lurt i kroppen eller inte, tänke jag. Varsegod och kör!

Typiskt nog började det regna lagom till att jag skulle ut, men det var faktiskt enbart skönt. Redanm från steg ett kände jag att det nog skulle kunna gå bra. Iallafall långt mycket bättre än de senaaste passen. Jag kände mig minst tio kilo lättare än vad jag gjorde de senaste dagarna (Gissar att det på sin höjd kan skilja tio gram. Eller ok, möjligtvis tio hekto.). Och lätta skor på fötterna. Swisch liksom.

 

 

Uppjoggen gick lite för snabbt för att vara uppjogg vilket också visade sig på snittpulsen. 77% är inte riktigt godkänt tycker jag, inte i snitt. Men låt gå. Den var iallafall lång, 4km. Swisch. Iväg. Det känns lätt! Tänkte jag gång på gång. Sneglade på klockan. Shit! Det går snabbt. Försökte koncentrera mig på rytm och teknik. Smygkollade ändå ibland. Fortfarande snabbt.

Med 2km kvar började det ta emot lite. Svagt uppför och allmän trötthet. Krigade dock vidare. Med drygt 1km kvar kom hållet. Varför?! Störande som bara den. Ökade, lite medvetet, lite omedvetet, lite väl mycket och tippade lite över kanten och in i mjölksyralandet. Kämpade ändå. 5km. 21:12. Ett snitt på 4:14 min/km och snabbdistansrekord. Inte kontrollmätt på något sätt men likväl 1sek snabbare än på parloppet (samma snittfart). Mycket mycket tuffare banan där (och lite mara i benen, jobb i benen och sånt), men tävling. Träning och tävling är stor stor skillnad i mitt huvud. Så något slags besked ger det ändå. Det finns hopp om mig trots allt! Jag ska bara springa dubbelt så långt och gärna lite snabbare. Fast då är det ju tävling och det är ju en helt annan sak...
OBS: Tjejmilen är inte rätt lopp för det, men jag hoppas på banrekord ändå. 45:55 borde jag kunna slå utan att dö på kuppen. På Hässelbyloppet däremot, där är kraven lite högre...

Och så en sak till. Nedjoggen blev näst intill outhärdlig för att jag hade så mycket håll. Jag fick stanna några gånger och gå lite. Men vem bryr sig om sådant när man just kört värsta grymma passet?!