Gott nytt år!

Så var det slut, det annorlunda året 2011. Annorlunda men helt klart otroligt bra. Det finns ju inte mycket som slår presenten vi fick den 18:e februari. Iskallt och mängder av snö var det. Rätt annorlunda mot idag. Och presenten har nu hunnit bli över tio månader och charmat oss mer än vi trodde var möjligt. Nästan hela året har jag varit hemma och haft mycket mer tid än vanligt att lägga på träning. Visst har jag fått tänka annorlunda ibland, fått vara blixtspontan ibland och planera om ibland. Men jag står fast vid att det är ett lyxigt år jag har bakom mig. Det finns några få dagar då jag önskat att det var jag som var på jobbet istället för hemma, men de är lätträknade. Jag vet att när vi byter kommer jag, även om jag har kul på jobbet, vara avundsjuk på lyxen att styra (nästan) helt över sin tid.


En ett dygn gammal Sixten

På springfronten gick det otroligt mycket bättre än jag vågat hoppas på och jag lyckades slå mina personbästan på både Lidingöloppet och milen. Jag startade och sprang halva Stockholm marathon 3 månader och 10 dagar efter förlossningen vilket var en dröm jag bar med mig genom hela graviditeten. Den ultimata drömmern var såklart att springa hela och kanske hade jag gjort det om inte en pytteliten muskel i ena skinkan börjat trilska en månad innan. Att komma tillbaks till samma springform som innan graviditeten gick förvånansvärt snabbt. Förmodligen på grund av att jag hade en komplikationsfri graviditet och förlossning samt kunde träna ändra fram till slutet och kände att jag inte tappade så mycket mer än ett lager kondition.

Jag ser fram emot 2012. Jag ser fram emot att se vad som kan hända med mina tider och mål och jag ser fram emot att börja jobba. Nytt jobb men samma arbetsuppgifter. Samma företag men i en annan stad. Jag fortsätter drömma om framtida möjligheter och tar förhoppningsvis små myrsteg mot dem. Gott nytt år!

Den där känslan

Åh vad jag älskar känslan när allt stämmer. När kroppen är full av endorfiner och huvudet fullt av musik. Musik och endorfiner gör något med mig. Ikväll kändes jag mig dessutom lätt, stark och snabb vilket inte gör att kalaset försämras. Runners high kallas det visst.

Det är glädjande när jag till min förvåning inser att ett tempo som förr kändes riktigt slitigt nu känns på gränsen till behagligt. När jag märker att jag är långt från tröskelpuls när jag springer i ett tempo som jag anser vara för mig riktigt snabbt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig och jag vågar inte riktigt fundera över vart det kan leda. Men jag vet att jag (teoretiskt sett) inte är i form nu och att det (teoretiskt sett) bör finnas en hel del att hämta hem framåt senvåren och försommaren. Det är nästan så att jag ber om att få vara frisk och hel även fast jag är så lite troende det går. (Troende i religiös mening, för jag inser att jag trots allt någonstans tror att det mesta som sker har en mening.)

Om inte mening så betydelse för mig har all musik i min ipod. I princip alla låtar är kopplat till en viss känsla, ett viss tillstånd eller en viss händelse. En viss tid i livet, en viss insikt eller en viss person. En av mina främsta springpepplåtar är den här. En annan är den här. Flera låtar från det mest betydelsefulla albumet i liv (Kanske skrivs några rader om hur någon annan gång.) finns i playlisten och mycket musik som jag aldrig skulle lyssna på här hemma finns där. Fina melodier och tunga beats. En blandning av gammal indiepop, synth, rock, ebm, new romantic och en och annan internationell radiohit. Jag gillar verkligen att mysjogga med ljudbok i öronen men inget kan slå känslan av en snabb, lätt kropp som rusar fram med huvudet fullt av musik.

Hemma

Fast var hemma är är lite oklart. Hemma är här hemma i vår lägenhet i Årsta men Göteborg känns också hemma. Fast jag säger nog inte att jag ska åka hem när jag ska dit, då säger jag nog bara att jag ska till älskade Göteborg. Eller Göteborg. Men hem säger jag när jag ska åka hem till Arvika. Så länge jag fortfarande har bott större del av mitt liv där än någon annanstans kommer det nog vara hemma. Eller, det kommer nog att vara hemma alltid. Hemhemma.

Hur som helst är vi iallafall tillbaks i Årsta och Stockholm nu. Det känns både bra och dåligt. Bra för att Sixten trivs bäst hemma och bra för att vi har någorlunda rutiner och sånt. Dåligt för att det alltid är skönt att vara hemhemma och bli lat och ompysslad. Som vanligt lamslogs jag av latmasken och fick bara till hälften av de träningspass jag tänkt mig. Två av tre löppass och noll av ett styrkepass. Jaja, det är bra att ha ambitioner och det är väl bra att vara lite lat ibland också. De pass som blev av var bra och det är alltid något.

Nu finns det dock (nästan) inga ursäkter. Visserligen fuskade jag redan imorse och sov över min korta morgonjogg (Med tanken; "vad gör 5-6km hit eller dit") men ikväll blir det progressiv distans eller tempo om man så vill. Lika bra att samla ytterligare energi. Även om det inte är lika tufft som ett intervallpass eller ett snabbdistanspass så känns det.

Något som känns ännu mer är Army Training och imorgon ska hålla ett pass! Vill du vara med? Sportlife Hammarbysjöstad kl 18 är det som gäller!

Annandagsdistans

Igår blev det ingen träning då jag prioriterade en långpromenad på den tid som fanns. Idag har det däremot sprungits igen. 10,3km medelhård distans. Hur man än springer i den här stan börjar rundan med nedförsbacke och slutar med uppförsbacke. Eller ja, det beror ju såklart på var man bor, men där min mammafamilj och min pappafamilj håller till är det så.


Lite rester av stormen Dagmar fanns kvar i luften, men turligt nog hade vi vinden mot oss när det gick nedför och tvärt om när det gick uppför. Och när vi sprang längs kyrkviken slogs jag återigen av de enorma kontraster förra julen och den här julen bjuder på. Idag gick vågorna höga på det isfria vattnet. Sex plusgrader i luften. Förra årets annandag åkte jag och mamma skidor på den snötäckta isen. Många minusgrader i luften. Jag föredrar det senare.


Skrivet på min Iphone

God jul!

Det blev en rätt fin julaftonsjogg trots allt. För första gången hade jag sällskap då Martin och jag för första gången firar jul ihop. (Kan ju vara på tiden efter snart åtta år tillsammans) Det var två krispiga minusgrader i luften och även om det inte är någon snö så var marken lite vit.


Vi var dock inte röda alls. Två svarta tomtar var det som tassade ett varv runt lilla staden. När vi kom hem möttes vi dock av två tomtar; han utanför dörren och en tiomånaders där inne. Den senare ska dock snart klä om till pepparkaksuniformen. God jul!

Skrivet på min Iphone

Kontraster

Den här fredagen i december för ett år sedan såg det ut såhär (klicka). Idag, datummässigt en dag tidigare, såg det helt annorlunda ut. Visserligen befinner jag mig i Stockholm ytterligare ett par timmar, men jag tror nog det ser ungefär likadant ut i Arvika. Grått. Blött. Slask. Is. Grättgråttgrått. Flera plusgrader. Fukt. Ännu mera grått. Tragiskt. Tråkigt.

Det är ganska stor skillnad på minus tjugofyra grader och plus tre grader. Det är också en viss skillnad mellan att ha typ tio (?) extrakilon inklusive lillbäbis på/i kroppen jämfört med att ha en elva kilos storbäbis i en vagn som väger ungefär lika mycket framför sig. På ett sätt var det lättare att ha tyngden närmare, på ett annat sätt är det lättare att ha tyngden längre ut. Och det är bra att ha något att hålla i när blankisen breder ut sig.

Nåja. Jag fortsätter drömma om snö och vinter. Kan man hoppas på mirakel? Så att årets julaftonsjogg blir lika fin som den förra. jag tror inte det. men hur som helst åker vi snart väster ut. Väster och lite, lite åt norr. Hur morgondagen blir vet vi snart.

Klappsnappare...

...tänkte jag skriva. Men jag menade klappinslagare. Det är vad jag ägnat några timmar åt idag. Vilar kroppen får den kreativa sidan jobba. Eller nåt.


En liten tomte sov medan jag klappshoppade.

Det är roligt det där. I lördags var jag säker på att jag köpt alla klappar jag skulle. Pustade ut och tänkte att det här gick ju smidigt. Men så i söndags slog det mig att jag ju inte alls var klar. jag hade en liten klapp till att fixa. Den fixade jag igår. Nu äntligen, vad skönt. Tills på kvällen när jag skulle sova. Då kom jag på att jag ju glömt en grej. Så den fixade jag idag. Och slog in alla klappar i fina (nåja) paket. Så härligt. Men. Borde jag inte fixa den där lilla grejen också? Det skulle ju göra just den personen glad. Jo, så får det nog bli. Det får bli en tur till en affär i morgon också. med påföljande klappinslagning. Är jag klar imorgon tro? Eller har jag glömt något mer?

Jag gillar verkligen julen, men ibland medför den en liten nypa stress också. Tur att det mysiga och fina överväger ändå.

Repris plus is

Vi tog en ny tur i mörker. Men plussade på lite snö. Och IS. Om jag säger såhär; det var tur att jag hade vagnen att hålla mig i.



Efter att, av någon dum anledning, ha varit plusgrader under dagen började det visst frysa på framåt eftermiddagen. När vi gav oss av var det helt ok. Sorbésnö som visserligen var tung att skjuta vagnen i, men inte svår att få fäste på. Ju längre vi sprang desto hårdare blev snön. På slutet var det blankis. Så det tog sin tid. Men hem kom vi iallafall oskadda.

Eftersom sällskapet sov passade jag på att lyssna på den här fina dokumentären som Therese gjort om Daniel. Rekommenderas! Jag blev glad av den.

Förutom halkiga springturen, som slutade på prick 11,5km, har jag även hunnit med ett kortare styrkepass här hemma på förmiddagen. Det här livet jag lever just nu är verkligen lyxigt. Visserligen kan jag ibland bli lite halvt galen när Sixten har en dag där inget stämmer och allt är fel, men eftersom de bra dagarna är väldigt mycket fler gör det inte så mycket på det stora hela. Det är verkligen en lyx att få vara föräldraledig och de som, av olika anledningar, inte utnyttjar förmånen att få vara hemma med sitt/sina barn missar något unikt. Tycker jag.

Det är inte alltid så kul

Nä, idag var det riktig misär. Eller ja, allting är ju relativt, det finns såklart mycket värre saker att drabbas av än en långpassupplevelse som innehöll en hög missöden. Såklart. Men iallafall.

Först blev jag kissnödig typ direkt. Jag lyckades tänka bort det efter ett tag, men mot slutet blev det nästan så jobbigt att jag ville krypa in i närmsta buske. Men det gjorde jag inte, jag härdade ut och konstigt var jag nog hemma och inne i fem minuter innan jag kom på att jag ju skulle kissa...

Missöde nummer två var att jag sprang fel och fick vända tillbaks en liten bit. Det gjorde ju egentligen inte så mycket, men ändå. Sedan började radion i mobilen hacka. Efter lite meck valde jag att stanna och starta om programmet, passa på att dricka lite vatten och sedan fortsätta. Vad jag inte gjorde dock var att sätta på klockan igen. Uppskattningsvis hann jag springa runt 1,5km innan jag upptäckte det. Dessutom hade jag sprungit för långt på en väg igen! Då blev jag riktig less och bestämde mig för att leta rätt på närmsta väg hem och strunta i att det stod långpass i kalendern. (Tack för att det finns karta i mobilen!! Jag är (ännu) inte lika hemma i Stockholms närförorter som i Göteborgs..) Efter en stunds springande på en cykelväg och ytterligare radiostrul som ordnade upp sig ändrade jag mig dock och bestämde mig för att ta en omväg hem ändå.

Fast sedan började radiosändningen krångla delux och i kombination av att jag var lite rörd över alla fina människor som skänker pengar och gör saker för musikhjälpen och flickors rätt att gå i skolan (Du har väl önskat låt?!) var jag nära att lägga mig ner på marken och gråta en skvätt. Men det var så blött. Så jag bet ihop och fortsatte. I tystnad. I snöslask, i regn och med en proppfull kissblåsa.

Tillslut var jag hemma och nu känns det inte så farligt längre. Dessutom kände jag mig oväntat pigg och fräsch trots den tuffa träningsvecka jag har bakom mig. 74km, 2 tuffa kvalitetspass och drygt 11 timmar totalt (övrig kompletterande träning medräknad) slutar det med. Kommande vecka blir betydligt lättare. Riktigt lätt faktiskt. men självklart kommer jag springa den obligatoriska julaftonsmorgonjoggen. Inte ens förra året då jag var höggravid missade jag den. Tack för det fina kropp!

Fredagsfys/fredagsmys

Fys och mys, både och. Först fys, sedan mys. Men också fys och mys på samma gång. 6x1000m. Mys under upp och nedjogg trots att det var mörkt och blött. Fys under intervallerna. Ytterligare lite mys när jag såg en hare (eller kanske kanin?) under första ståvilan. Mys när den där känslan av oövervinnerlighet inträffar. Fys när jag verkligen gav allt under den sista intervallen. Mys att farten har konserverats bättre än jag trott, den ligger gömd någonstans där under all mysjoggsbekvämlighet.

Intervallerna sprang på tider/farter mellan 4:19 (första) och 4:02 (näst sista). Det är nästan 30 sekunder snabbare än när jag sprang de första tusingarna efter graviditeten någon gång i början av sommaren. Trots att en vilo- och mysperiod ligger mellan. Det känns bra.

Jag tycker också att det är lite fascinerande vilket spann jag har mellan mina olika pass. Snabbdistans kan jag förmodligen inte springa i ett tempo strax över 4 min/km, men jag sprang en tävling där jag snittade 4:22 min/km i 10km. Mina lättdistanspass springer jag i en fart av runt 6 min/km, om jag har vagnen med mig kan det bli upp mot 6:30 min/km. Jag har blivit så otroligt mycket bättre på att fördela mina krafter rätt.

Snart tio månader

Idag har jag och Sixten varit på bvc för 10-månaderskoll. Ja just det, TIO! Jag kan inte förstå att Sixten funnits i tio månader på söndag. Med risk för att låta gammal, men var tar tiden vägen?! Vi bokade även in besök vid 12 månader (sprutor, usch) och jag konstaterade att då är det inte jag som kommer gå för då jobbar jag igen. Tiden går ja. Det är nästan tur att jag kommer vara hemma några månader längre än jag (vi) först planerat, även om rättvisepolisen i mig inte mår så bra av orättvisan i att det inte blev riktigt så lika delat som vi tänkt. Det ska såklart bli jättekul att jobba, jag ser faktiskt fram emot det riktigt mycket, men jag måste medge att jag trivs rätt bra här hemma också. Jag trodde nog jag skulle bli mer rastlös. Men så har jag ju också en hel del jobbrelaterat att greja med ändå. Lite av båda världarna liksom.



Det händer mycket i Sixtens liv just nu. Han bestämde sig slutligen för att börja krypa ändå och det har lite stillat hans begäran om att få gå hela tiden. Det är roligt att krypa runt och in på de mest omöjliga ställen. Favoritgrejerna att krypa till (och även gå när han går med lära-gå-vagnen eller håller oss i handen) är sladdar av olika slag. Dras i dem ska det göras. Klättra är också kul, särskilt i sängen när det är dags att sova. Balansen är riktigt bra, så det dröjer nog inte allt för länge innan han går helt själv. Då är det nog slut på lyxen att sitta still några längre stunder.

Tuffa veckan fortsätter...

...men imorgon är det vilodag.

Det känns i kroppen att jag befinner mig mitt uppe i en tuff vecka (Jag periodiserar min träning, bland annat genom att varva tunga, medelhårda och lätta veckor.) och att springa var inte direkt det första jag tänkte på när jag vaknade i morse. Men efter en sovlur tillsammans med Sixten på förmiddagen, lunch och en tur på öppna förskolan var kroppen nästan som ny igen. Jag hade väntat mig en mycket seg tur på tolv kilometer men fick en mycket skön tur på trettonkommatvå kilometer. Med vagnen. I lite blåst. Men inget regn. Sixten var jättetrött och sov sig igenom hela turen (Något som händer sällan nuförtiden, trettio minuter är standardsovning i vagnen annars.) Mörkt var det dock. Det är tur att vi är så gult lysande där vi far fram jag och Supersixten. Reflexväst och reflexöverdrag. Och visst verkar det mysigt att få ligga nerbäddad och sova?!

Ännu bättre...

Yeah. Ösregn och halv storm. Och ett tempopass att springa som dagens andra pass (Ja, jag sa ju att det här är en tuff vecka.). Tur att jag jag lyckades pigga upp mig med fina springkläder. Och lätta skor. Jag kände mig nästan lätt som en fjäder och trots att det bitvis blåste rejäl motvind gick det riktigt bra. Dels på grund av att jag trots allt hade en hel del medvind, dels för att det sluttade lätt nedför en lång bit och dels kanske för att jag var så arg på den här icke-vintern.

Jag blev blöt och hade fina pandaögon när jag kom hem, men tro det eller ej, det var faktiskt riktigt skönt ute. Fast jag föredrar ju såklart snö och minusgrader. Det är verkligen mitt rätta element. Nu blir det lussekatter och glögg. Kan hända slinker det även ner en och annan knäck också. Och varför inte en pepparkaka när jag ändå är i farten? Rockyroadsen måste jag dock spara på, de har gått åt i en faslig takt...

Lussejogg

På morgonen. Typ innan hönan vaknat, för hon vaknar sju va? Tio i sex vaknade jag. Eller jag skulle vakna tio i men vaknade elva i av att Sixten stod i sin säng och grejade med något. Bra tajming.

Gav mig som planerat ut på morgonjogg. Hade föreställt mig ett gnistrande vitt landskap med knarr under fötterna. Men jag fick tyvärr vattenpölar och två grader varmt. Inte mycket luciakänsla där alltså.

Någon krona med ljus hade jag inte heller på huvudet, men åtta kilometer skrapade jag iallafall ihop. Åtta kilometer utan känsla. När ska den där snön och vintern komma egentligen? Jag har redan sagt att jag tror att vintern uteblir i år, men jag hoppas jag har fel. Riktigt fel.

Postspringmellanmål

Efter en mycket lugn springtur smakar mellanmålet extra gott tycker både Sixten och jag.

Jag har en tuff träningsvecka framför mig så jag ansträngde mig verkligen för att springa riktigt långsamt idag. Det gäller att fördela krafterna smart. Veckans första mil kan prickas av.


Skrivet på min Iphone

Med små steg framåt

Nitton komma fyra. Eller nittonkommafyra. Eller 19,4. Ja du fattar. Ett långpass som mentalt inte kändes så jobbigt att ge sig ut på. Jag siktade på tjugo men nådde inte riktigt ända fram. Men jag är nöjd ändå. Men tillbaks till det där mentala. Tjugo kilometer låter inte så jobbigt. Tjugotvå låter värre och står det tjugosju blir det genast ner att organisera runt omkring. Trettiosex kilometer sprang jag någon månad innan min andra mara 2010. Det var mentalt inte så jobbigt innan vad jag minns, men vad jag däremot minns är att det var slitigt från steg ett. Och resten. Slitigare än min hittills enda ultraupplevelse på femtiofem kilometer.

Fast det var ju inte det där jag skulle skriva om. Jag ville mest skriva att jag sprungit ett långpass som var lite längre än det förra. Om en vecka blir det ännu lite längre.

Annat jag gjort är att öva Body Balance (ny koreografi). Typ hela dagen i övrigt. Men nu kan jag det. I stort sett. Hoppas jag inte hinner glömma innan imorn kväll.

Det är föresten tur att jag till nittionio procent instruerar för att det är så otroligt givande, för slår man ut lilla lönen på all tid jag lägger på mina klasser förutom själva timmen blir det ingen stor timförtjänst.


Skrivet på min Iphone

Favorit i repris

Idag körde jag en favorit i repris och gymmade innan min cykelklass. En riktigt bra start. Som vanligt funktionellt och fokus på ben och bål. Squat med stång över huvudet (raka armar, brett grepp) är en ny favorit. Jag underskattade dock min förmåga och körde på alldeles för lätta vikter, trots att jag ökade för varje set och körde totalt 5 set. Var visst lite länge sedan jag körde den övningen sist. I övrigt var det en hel del gammal skåpmat och en och annan nygammal övning.

Cyklingen bestod av två pulspyramider där den stora utmaningen ligger i att (två gånger) orka ligga kvar strax under mjölksyratröskeln i tre minuter direkt efter att ha maxat i två minuter. Det känns vill jag lova. Resten är ingenting i jämförelse.

En krönika om jämställdhet

Om genus, jämställdhet och patriarkala strukturer finns hur mycket som helst att säga. Sedan jag blev mamma slås jag än mer av hur snedvridet vårt samhälle är och varje dag ser jag hur vi (som lever i samhället), ofta omedvetet men ibland medvetet, reproducerar ojämställdhet. Några få av mina (miljoner?) tankar finns nedskrivna här (klicka!). Det var skönt att få skriva av sig. Lite är bättre än ingenting.

Fikatankar

Igår bjöd jag och Sixten våra kompisar i föräldragruppen på adventsfika. Det var jättemysigt och roligt att få bjuda på allt jag bakat och fixat. Av någon anledning tror många som inte känner mig så bra och hört att jag "tränar mycket" samt är utbildad kostvetare att jag inte äter typ lussekatter och knäck. "Onyttiga saker" som vissa väljer att kalla det. Men när de sedan får höra om min syn på mat och att jag inte vill stoppa in mat i olika fack utan anser att allt är bra för något - i lagom mängd, lyser de liksom upp. Det gillar jag.

Lussekatter, knäck, pepparkakor och rocky road är gott för smaklökarna och innehåller både vitaminer, mineraler och annat vi behöver (plus såklart massvis av socker som vi inte behöver). Alltså är det bra. Iallfall för mig. Om jag inte skulle få för mig att äta det flera gånger om dagen i en månads tid. Då blir jag förmodligen lite illamående. Och väldigt trött på socker.

Stelt vatten

Alltså, isbana. Jag säger bara isbana. Var är snön? Det skulle ju vara mer av den varan här jämfört med i väst. Imorn får dessa göra comeback.


Sixten 'hittade' en gammal mössa. Men han får nöja sig med att ha den inomhus. Det står ju fel namn på den. Och så var jag förmodligen några år äldre än honom när jag använde den.


Ps: Av tomten önskar jag mig ett par Icebug. Icke kompatibelt med föräldrapeng..


Skrivet på min Iphone

Det rätta spåret

Nu har jag hamnat på rätt spår igen. Inget mera snorande och en motivation hög som aldrig förr. Härligt. Fast imorse när sängen kändes varm och skön var jag inte så motiverad att gå upp för ett styrkepass. Tur att jag har en personlig väckarklocka som tvingar upp mig vare sig jag vill eller inte. 07:23 hade jag hunnit dricka ett glas juice och plockat fram matta, balansplatta och mina två kettelbells. 08:03 var allt bortplockat igen och jag var redo att hoppa in i duschen. Via lite bestyr med Sixten. Övningar som främst involverar ben och bål hade avklarats och det innan jag egentligen fattat att jag faktiskt var uppe och tränade. Det var inte ett jättehårt pass men det var lagom med tanke på att det stod ytterligare ett pass antecknat i kalendern.

Medelhård distans, ungefär 10km. När klockan började närma sig 17:30 hade jag bytt om och sa hejdå till övriga familjemedlemmar. Det var lite halt ute och väldigt mörkt. Jag glömde reflexvästen och kände mig lite osynlig trots att gatlyktor lyste upp min väg. Hem kom jag dock utan varken halkolyckor eller andra bekymmer. Det enda lilla dåliga är att min pågående ljudbok snart är slut. Det är ju många dagar tills jag får en ny. (Jag har ett Storytelabonemang där jag betalar 89kr/mån och då får en bok per månad.) Så kan det gå när boken är så beroendefrakallande att man tar varje chans att få lyssna. men hur som helst stoppade jag klockan på 9,9km och en snittpuls på 77%. Bra tajmat.

Enligt plan

Idag stod det 10km vagnjogg i kalendern och 10km vagnjogg blev det. Med 300m bonus. Kroppen kändes bra under tiden och gör så även nu efteråt så jag hoppas (peppar peppar) att förkylningen är borta nu.

Ute var det nästan minusgrader och frost från natten låg fortfarande kvar på marken när jag gav mig ut runt halv elva. Det var lite halt på vissa ställen och jag fick äntligen en pytteliten känsla av jul och vinter. Nu hoppas jag på snö också.

Eftersom det är så fint väder ute blir det kanske en kort promenad i eftermiddag så att vi får lite mer luft. (Eller inte, kom just på att det ju blir mörkt typ tre och då är det inte lika roligt att vara ute och fingå..) I övrigt ska jag mest försöka lära mig en eller kanske till och med två låtar på den nya Balance-koreografin, skriva på några artiklar som snart ska vara klara och instruera Balance ikväll. Och nu insåg jag just att det är rätt höga tankar jag har om min effektivitet. Kanske inte hinner allt ändå.

Lussekatter och springsnutt

Idag har jag varit effektiv minsann. Sixten lät oss sova till strax efter halv åtta, men ändå har jag både hunnit baka och springa en snutt. Och i eftermiddag ska jag på adventsfika. bra söndag det här.

Jag gillar inte russin så jag tänkte ha lite pärlsocker på katterna istället. Men det hade jag visst inte hemma så det fick bli gojibär.

De (bären) blev lite mörka, men jag hoppas det ska smaka ändå.

Nu får det vara bra

Jag har bestämt att det får vara bra med snorande och visdomstand som ger lätt huvudvärk nu. Lite snorande är inte farligt och även om jag inte kan förstå hur det kan bildas så mycket snor på så kort tid så känner jag mig pigg i övrigt. Huvudontet är inte så farligt egentligen, det blir bara lite värre när nosen är fylld av snor. Men nog om snor.

Idag har jag, om inte kört igång lite lugnt, iallafall kört igång. Först med min vanliga lördagscykel och därefter kvartalsutbildning i Body Balance. På cykeln kändes det att jag inte tränat på nästan en vecka, men det var skönt att få svettas. Deltagarna verkar dock ha tagit julledig redan för det vara bara fem tappra själar på plats. De klarade dock av de två pulstrapporna med bravur och jag hoppas de kände sig lika starka där under sista maxningen som de såg ut.

Duscha. äta och åka tvärbana plus tunnelbana till Sats Hötorget väntade därefter. Detta var mim första kvartalsutbildning och jag måste säga att den gav en hel del inspiration trots den korta tiden. Den nya koreografin känns bra och jag älskar redan balanslåten. Efter en enda genomgång. kan bara bli bra det här.

Men nu tänker jag dricka kaffe och äta lussekatt plus pepparkaka. Kanske blir det lite knäck med saffranssmak och rocky road också. Och varför inte en glögg? Ja, jag sa ju att jag är julbesatt..

Mina mål 2012

Statusen är ungefär den samma idag som igår. Så jag roar mig med att få ner 2012 års mål på papper (internetpapper).

Som jag hintat om innan delas säsongen upp i två huvudfokus, marathon och milen. Först kommer marathon och det är då Stockholm marathon som gäller. Här ska jag under 3:30 men gärna ner mot 3:28-3:27. Om det är möjligt skulle jag gärna springa ytterligare ett marathon framåt höstkanten, men det beror på om det går att få ihop det med övriga (mål)lopp och livet i stort.

Andra delen av säsongen fokuseras mot milen och här är det under 43 minuter jag satt som mål. Hässelbyloppet är loppet det troligast kan ske på så det är dit jag styr träningen. Jag kommer dock springa ett par tre andra millopp längs vägen. jag vet inte om det är möjligt att kapa 37 sekunder på 10km men det är dit jag siktar iallafall så får vi se om jag når ända fram.

Innan Stockholm marathon kommer jag förmodligen springa något millopp och minst en halvmara. Målet är att gå under 1:39 (gärna ner mot 1:38-1:37) på halvmaran, men det kan nog också bli tufft. 1:39:43 är mitt nuvarande rekord och det sattes på Kungsholmen runt 2010, vilket är ett betydligt flackare lopp än Göteborgsvarvet som är den enda halvmara jag i nuläget vet att jag ska springa. Kanske är målet fegt satt, kanske är det perfekt eller så är det för högt. Vi får se helt enkelt.

Längs vägen mot milrekord kommer jag förmodligen även springa Lidingöloppet. Där kommer jag dock inte sätta några högre mål än att slå 2:35:31 från i år. Lidingö ska springas av den anledning jag gjort alla år förutom detta (Då jag hade loppet som huvudmål och satte så hög press på mig själv att det nästan tog bort glädjen.); för att det är ett så otroligt roligt lopp!

Sådär. Nu gäller det bara att först bli pigg och kry och sedan hålla sig frisk och skadefri samt ha roligt på vägen. Utöver löpningen vill jag utvecklas som instruktör. Framför allt i min nya gren Body Balance, men även inom cyklingen. Det skulle också vara kul att få instruera (och träna) Army Training lite oftare. Vi får se vad det blir av den saken.