Snart tio månader

Idag har jag och Sixten varit på bvc för 10-månaderskoll. Ja just det, TIO! Jag kan inte förstå att Sixten funnits i tio månader på söndag. Med risk för att låta gammal, men var tar tiden vägen?! Vi bokade även in besök vid 12 månader (sprutor, usch) och jag konstaterade att då är det inte jag som kommer gå för då jobbar jag igen. Tiden går ja. Det är nästan tur att jag kommer vara hemma några månader längre än jag (vi) först planerat, även om rättvisepolisen i mig inte mår så bra av orättvisan i att det inte blev riktigt så lika delat som vi tänkt. Det ska såklart bli jättekul att jobba, jag ser faktiskt fram emot det riktigt mycket, men jag måste medge att jag trivs rätt bra här hemma också. Jag trodde nog jag skulle bli mer rastlös. Men så har jag ju också en hel del jobbrelaterat att greja med ändå. Lite av båda världarna liksom.



Det händer mycket i Sixtens liv just nu. Han bestämde sig slutligen för att börja krypa ändå och det har lite stillat hans begäran om att få gå hela tiden. Det är roligt att krypa runt och in på de mest omöjliga ställen. Favoritgrejerna att krypa till (och även gå när han går med lära-gå-vagnen eller håller oss i handen) är sladdar av olika slag. Dras i dem ska det göras. Klättra är också kul, särskilt i sängen när det är dags att sova. Balansen är riktigt bra, så det dröjer nog inte allt för länge innan han går helt själv. Då är det nog slut på lyxen att sitta still några längre stunder.