Lagom tills det blev mörkt tog jag mig så ut på det där korta långpasset. Jag hade tänkt mig 17km och 17,3 slutade det hela på. Helt enligt plan alltså. Vad jag däremot inte hade planerat var att det skulle blåsa så. Visserligen ska jag antagligen inte klaga, det ser ut att vara ungefär fyra gånger så blåsigt på västkusten, men lite väl mycket blåst var det allt. Regnet slapp jag dock och det tackar jag för.
Mot slutet märktes det lite att jag inte är helt fri från förkylningen för jag blev lite matt. Visserligen hade jag inte ätit så bra och att jag hade en liten flaska vatten med mig glömde jag visst. Men nu efteråt känns det ändå bra och jag känner mig inte sämre på något vis. Så länge jag inte har ont i halsen (och självklart inte feber!) eller känner mig dålig på något annat sätt än att jag snorar tycker jag det är ok att träna. Kanske inte de hårdaste passen, men lugnt. Och lugnt sprang jag. Dels just på grund av snorandet, men också eftersom jag väntade mig att bli lite trött mot slutet. Jag har faktiskt inte sprungit långt sedan Lidingöloppet. Men det kändes faktiskt riktigt bra! Jag blev aldrig jättetrött och nu efteråt känns det inte mer i kroppen än vad fredagens fartlek gjorde. Det är förmodligen ett bra tecken.
2 kommentarer:
Bra jobb i mörker och blåst! Jag hade ett mer lättjobbat dagsverke med sol och ljus... blev precis som du glad att jag inte "kände av" passet nämnvärt i kroppen efteråt, inte mer än intervallerna med orienteringsklubben. Ha en bra måndag!
den känslan är en bra känsla! Ha en fin måndag du också!
Skicka en kommentar