Lite mera ord

Jaha hur ska jag börja det här då? Kanske att jag återigen har underskattat min förmåga. Vid det här laget borde jag lärt mig att oavsett om det känns fruktansvärt att springa snabbdistans i 4:20 tempo (har nog aldrig hänt, inte mer än någon enstaka kilometer iallafall) på träning så gör det inte det på tävling. Jag borde ha lärt mig att något händer i mitt huvud när det är tävling. I min kropp också vad det verkar, för idag kände jag mig verkligen urstark! Det var inte benen som sa stopp som det oftast är på träning, utan det var lungorna. Jag kände tyvärr av min astma lite till och från. Absolut inte hela tiden så den ska jag inte skylla på, men till och från. Trots att jag tagit tre doser astmamedicin innan (På träning tar jag bara 1 och oftast bara om jag ska springa hårda pass.). Men så är det och det är som sagt ingenting jag skyller på, jag hade förmodligen inte kunnat springa många sekunder snabbare idag. Jag gjorde verkligen mitt allra bästa och jag tror att jag fick ut precis allt som finns där i nuläget.

Innan loppet. Bilden är bästa Maddes.

Det är lite svårt att förklara, men jag kände mig så himla stark och benen var så pigga. Det kändes som att jag skulle kunna öka och öka och öka hela tiden, men det kunde jag såklart inte, då hade jag förmodligen stumnat ganska snart. Och jag kunde nog inte ha andats mycket snabbare än jag gjorde heller för den delen. Men den där känslan hade jag på Tjejmilen också. Det kändes som om jag skulle kunna öka tempot, jag kände mig så himla stark, men det gick liksom inte. Jag kände, varken då eller idag, den där hemska spykänslan och känslan av att nu lägger jag ner. Men ändå presterade jag på max, fick ut allt jag hade. Svårt att förklara som sagt, men så har det aldrig känts innan. Millopp har för mig alltid varit en plåga från början till slut, men nu (liksom på Tjejmilen) var det bara riktigt plågsamt den sista kilometern. Den som såg mig de sista 500 metrarna kan nog intyga att jag inte direkt såg ut att ha några oanvända växlar att koppla på. Jag var trött, riktigt trött. Men jag hade fortfarande inte den där känslan av att jag bara vill lägga mig ner och dö. Det måste ha något med barnafödandet att göra. Resten fattar jag till nittionio procent beror på fokus och att jag trots allt kunde behålla en så stor del av min springform genom graviditeten.

Jag vet inte riktigt om varken jag själv eller någon annan blev så klok av det här, men jag är hur som helst så otroligt stolt och nöjd över mig själv och min fantastiska kropp som fixar sådant här! Vågar man sätta upp sub 43 som mål nästa år eller?