torsdag 1 augusti 2013

Ännu en morgonjogg

Fast det är i och för sig den enda form av spring jag ägnar mig åt just nu så det är ju inte så konstigt att de blivit ett gäng. Det är så konstigt det där. Hur jag kan känna mig så pass lätt på morgonen men väldigt gravid ibland när jag promenerar långsamt längre fram på dagen. Visserligen börjar det kännas tyngre nu och jag får ofta en lättare form av håll. Men så är det förmodligen inte många fler veckor det kommer att funka att springa heller. Så det är mer än ok faktiskt. Jag hoppas på att kunna springa två tre veckor ytterligare, men tar det stopp nästa pass så är det så. Det accepterar jag såklart och känner mig glad och nöjd över den tid jag fick.


Jag springer dock lite mer nu än jag gjorde vid samma tid förra graviditeten. Både vad gäller antalet pass och förhållandet mellan spring och gång. Då hade jag börjat lägga in planerade gångpauser men nu går jag mest i backar och/eller när jag får besvärande håll. Jag springer även något lite fler pass nu än då. Det hade ju varit kul att tangera mitt nuvarande rekord på vecka 35, men självklart är detta inget jag kommer sträva efter så mycket att jag kommer göra något dumt. Så fort något inte känns bra kommer jag sluta. Fast grejen är att det aldrig kom till den punkten när något kändes obehagligt eller fel sist. Jag bara konstaterade att nu går jag mer än jag springer och då kan det lika gärna vara de veckor som är kvar. Och så kommer jag nog resonera nu med. Jag är liksom ingen promenerare... Det tar tid och är tråkigt. (Förutom vad gäller vardagspromenerande med bäbis i vagn under föräldraledigheten. Det känns av någon anledning roligt/skönt/ok.) Och dessutom känner jag mig som sagt mer gravid när jag vardagspromenerar än när jag springer. När jag vardagspromenerar kan det strama och dra i magen och trycka och kännas tungt i allmänhet. Den här kroppen är tydligen gjord för löpning. Om än inte i världsrekordfart :)

2 kommentarer:

Jonna sa...

helt klart gjord för löpning!

Andréa sa...

Ja, bästa kroppen!