måndag 15 oktober 2012

Hässelbyloppet 2012

När jag vaknade trodde jag, återigen, att det inte kunde vara sant att det redan var morgon. Detta trots att vi fått sovmorgon till efter klockan sju. Inte bästa känslan inför ett lopp, men det var bara att tvinga sig upp. På med kläder, in med frukost och sedan vänta in barnvakten. Srax före tio kom vi iväg och tog gröna linjen hela långa vägen ut till Hässelby gård. Väl där möttes vi av lite duggregn och kylig luft. Mina tår blev till isklumpar och jag bestämde mig för att springa i vantar. Fördrev någon halvtimmes tid med att gå runt lite vid klädinlämningen och drack kaffe för att försöka hålla oss något sånär varma. Med en halvtimme kvar till start drog vi av oss alla överdragskläder och började värma upp. Det kändes stelt, segt och kallt. Iskallt. Väl i startfållan började jag dock tina upp något, många kroppar alstrar värme. Började känna att vantar kanske var lite överdrivet ändå men ville inte kasta bort dem heller. Tänkte att jag väl får ta av dem och hålla dem i händerna om det blir för varmt. Men det skulle visa sig gå bra ändå. Någon enstaka gång irriterade jag mig över att händerna var varma, men mest var det skönt att slippa bli sådär kall på ovansidan som jag lätt kan bli.

Starten gick och alla tokrusade. Verkligen tokrusade. Det var, som alltid, svårt att inte dras med, men jag försökte ta det lite lugnt. Jag gillar inte att springa på ojämnt och halt gräs och speciellt inte när jag knappt ser var jag sätter fötterna. Det var trångt i någon dryg kilometer men sedan började det lätta lite. Jag kände mig väldigt seg och det kändes som att jag redan låg på högsta växeln. Ändå tycktes alla andra ha en massa ork för ompsrungen blev jag ungefär hela tiden. Försökte ignorera det och låta bli att kolla på klockan. Mot slutet gör jag i princip aldrig det eftersom jag väldigt lätt blir stressad då och liksom låser mig, men i början brukar jag kika titt som tätt. Igår lät jag dock bli det och kollade bara någon enstaka gång samt vid 5km. Halvvägs började jag vakna till lite mer och det kändes roligt att springa. Det var fortfarande väldigt tufft men jag fick inte slita riktigt på samma sätt som under första halvan. Väldigt många av de tjejer som sprungit om mig under de första kilometrarna kom jag nu ikapp och förbi. Inte alla såklart och det var en och annan som kom bakifrån och sprang ikapp mig också. Sprang även om en massa killar och det känns alltid extra bra på något sätt...

Andra halvan är dock "backigare" (Kanske inte rätt ord att använda om en så flack bana, men det gick iallafall mer upp och ner här.) vilket drog ner tempot lite ändå. Jag hade besämt att jag skulle försöka öka något vid 8km och sedan ytterligare vid 9km. Jag vet inte om det blev så mycket till ökning vid åtta, men vid nio satte jag på autopiloten och ignorerade alla tankar på att det var skitjobbigt och jag hade lite håll och att det var långt till mål. När väl idrottsplatsen var synlig försökte jag öka yttrligare, men jag vet ärligt talat inte om det gick så mycket fortare. Det är mentalt jobbigt att springa förbi målet utanför och veta att jag måste runt bortre kortsidan innan jag får springa in på banan. Väl på banan bestämde jag mig dock för att ge det allra sista som fanns i kroppen och gav mig på en spurt. Gick om en kille i kurvan till publikens stora förtjusning. Hehe. Undvek att kolla på klockan långt där borta, men kanske hundra meter ifrån kunde jag inte hålla mig. Insåg att jag inte skulle klara under 42 men att jag skulle persa så fortsatte öka. Väl i mål var jag helt slut. Glömde till och med bort att kolla på min egen klocka. Jag stängde av den av ren reflex så fort jag passerat mållinjen, men det tog flera minuter, tills när jag var på väg ut från banan, innan jag kom på att jag inte visste vilken tid jag fått. Klockan stod på 42:14 och jag blev glad. Visste att jag startat klockan några sekunder innan jag sprang över mållinjen och att den officiella tiden därmed skulle vara något bättre. Dock inte under 42 såklart. men där och då brydde jag mig inte det minsta om det. Med tanke på konstiga förkylningstendenser, allmän trötthet och dalande form är jag supernöjd. I efterhand kom dock, som vanligt, tankarna på OM. Om jag hade sprungit en dryg sekund snabbare per kilometer hade jag varit där. Om jag tagit en kurva snävare och om jag varit lite tuffare och trängt mig fram mer de första kilometrarna... Men nej, jag är nöjd. Jag gjorde mitt bästa och det kommer fler chanser. Jag hade inte varit en bättre löpare om jag sprungit 13 sekunder snabbare. Jag är bra och jag har haft en fantastiskt bra säsong där jag persat på alla lopp utom Tjejmilen (där jag å andra sidan loppersade med flera minuter). Bättre kan det nästan inte bli.

7 kommentarer:

Ann sa...

HURRA!! STORT grattis till nytt snyggt PB, fy tusan vad du är grym bruden! Vilket år du har gjort, fantastiskt. ÅH vad jag är avis på känslan...igen. KRAM!

Jenny sa...

Stort grattis, du är fantastisk, grym, och sådan förebild! Tack för att du delar med dig av loppet. Än en gång imponerad av dig!

LIsa sa...

Du är så himla bra Andréa! Givetvis ska du vara supernöjd. Grattis!

RosaMilton sa...

Jag är så tokimponerad :-) Grattis till en otroligt fin säsong!

mikael sa...

Jag blir imponerad och inspirerad av dig. Hur du får ihop träning, familjeliv och springer så himla bra på de lopp du ställer upp i.

Presterar allt som oftast. Vad är hemligheten.

Nu blir jag nyfiken på vad dina mål inför nästa säsong kommer vara :)

Löpning & Livet sa...

Tacktack igen!!!

Mikael: ja, du. prioritering och planering tror jag :) Tack för fina ord!

Karin - Fitness och Hälsa sa...

Grymt jobbet med en så fin tid! Är så imponerad!