torsdag 4 oktober 2012

Blä vad dåligt

Altså det där springet. Idag var det inget roligt. Iallafall inte första turen, det vill säga den i morse. Jag hade tänkt mig lite fart i benen för första gången sedan loppet i lördags. Kroppen var dock inte riktigt inne på samma linje. Efter helvila igår tänkte jag att benen skulle vara sådär sprättpigga, men jag misstog mig gravt. Det började bra med helt ok känsla den korta biten jag sprang med ett tungt ekipage toddler plus vagn. När dessa var avlämnade fortsatte jag på egen hand med en lovande känsla i benen. Det stannade dock där. När jag ökade upp lite mot slutet av uppjoggen insåg jag att det nog inte skulle bli någon rekordfart idag. Men föga anade jag att det skulle gå så deprimerande långsamt som det gjorde. Känslan sa att jag sprang snabbt. Pulsen sa att jag sprang åtminstone lite snabbare. Klockan visade något helt annat. Gråtfärdig blev jag och slutade en kilometer tidigare än planerat. så 4km uppjogg, 4km "snabbdistans" och drygt 3km nedjogg. Hemjoggen kändes precis så lufsig och seg som den brukar, men det är ju alltid väntat. Det är så det är. Men morgonens upplevelse var ingen rolig sådan. Inget roligt alls så jag stoppar undan den och hoppas att den inte kommer tillbaks.

7 kommentarer:

Ingmarie sa...

Ta det försiktigt kära du! Den där 3-milen sliter mer än man tror. En del vill hävda att den nästan är som en mara.Om jag får råda så vänta med fart till nästa vecka.:-)

mammaspring.com sa...

Men NÄSTA gång - då kommer det att kännas lättare! Se det som något positivt! Det var tungt idag för att det nästa gång kommer att kännas lite lättare!

Löpning & Livet sa...

Ingmarie: jo, det är väl så. Men jagkände mig så återhämtad och som det skulle gå bra. Jag hade fel! :)

Mammaspring: yes, visst ska det!

Uppochhoppa sa...

Men alltså Andréa. Jag vet ju att du vet det här. Du kommer igen. Det var nyss en stor prestation där du persade. Otåligheten som bubblar gör ibland mer skada än nytta. Strax är du sådär snabb igen som du vill vara. Glöm och gå vidare!

anneliten sa...

Lyssna på Ingmarie - hon är bäst! Och var inte för hård mot dig själv.

Caroline - Klara,färdiga,Spring! sa...

Såna där pass dyker upp ibland, det är bara att omfamna och gå vidare.
För nästa gång kan man ju känna sig snabbare än någonsin, det har ju så mycket att göra med dagsform.

Att springa på morgonen är ju verkligen svårt, jag är som en elefant och kommer knappt framåt:)
Ha en bra kväll!

Josefin sa...

Hej, Vad kul att jag hittade din blogg. Tror vi springer på ungefär samma tider.

Känner igen känslan i benen. Sprang också Lidingöloppet i helgen. Sprang kortare återhämtningspass på söndagen och måndagen. Sedan vila på tisdagen. Trodde sedan att eftersom träningsvärken var borta att det skulle gå lite snabbare på onsdagen, men icke. De två första kilometrarna kändes pigga, sedan kom tröttheten och segheten och jag fick släpa mig igenom resten av passet. Känner mig fortfarande lite trött i benen. Men det är väl så efter ett lång lopp. Håll ut, snart kommer den rätta känslan tillbaka!!!