lördag 11 juni 2011

Stekt men nöjd

Snabbdistans. Vilket fruktansvärt skrämmande ord. Jag är lite rädd för snabbdistans. Så fort jag har ett pass inplanerat går jag och oroar mig för det flera dagar innan. Den här gången också. Jag har nog inte sprungit ett regelrätt snabbdistans på drygt ett år. Av någon anledning (förmodligen just för att jag är lite rädd för det) har jag valt progressiva tempopass istället. Mentalt mycket lättare. Men iallfall. Idag var det dags. Inte bästa dagen med tanke på hur oväl kombinationen jag och värme fungerar. Egentligen skulle jag ha gått upp och ätit frukost redan när Sixten åt sitt första mål vid 05:30 men jag var för trött. Ställde klockan på sju men kom ändå inte upp förän halv åtta. In med frukost och så vänta ett tag. Mata Sixten igen och så ut i värmen. Klockan var bara strax efter nio men ändå slog värmen mot mig som en vägg. Trippade iväg mycket lugnt och insåg att det här skulle bli en tuff resa. Tur att jag kan vara tuff ibland.

3km uppjogg sedan var det dags. Tryckte lap och stack iväg. I början lutade det svagt, svagt nedåt så det kändes helt ok. Efter ett tag lutade det svagt, svagt uppåt och kändes mindre ok. Dock hanterbart. När jag närmade mig hälften var jag på årstafältet och där gick det inte att gömma sig för solen hur gärna jag ville. Jag stektes och jag förbannade mig själv för att jag är så dum som frivilligt utsätter mig för sådant här. Vägrade dock ge upp (såklart) och krigade vidare. Efter exakt 5km stannade jag klockan på 23:23, stod och pustade en stund och joggade sedan hem. Eftersom jag var i så stort behov av skugga valde jag den backiga vägen längs vattnet vid årstaviken trots att den får pulsen att åka jojo. Gick dock lite i de värsta backarna för att undvika mjölksyra. Är det nedjogg så är det nedjogg.

Väl hemma kände jag mig, trots känslan av vätskebrist och stekt hud, mycket nöjd. 4:41-far är inte någon toppfart för att vara jag och på 5km, men absolut helt ok med tanke på förutsättningarna. Hade det varit tävling hade jag antagligen kunnat pressa ner farten lite till alternativt fortsatt ett par tre fem kilometer ytterligare. Jag låg och balanserade på mjölksyratröskeln i stort sett hela snabbdistansen och det känns. Som belöning steker jag mig lite till. Dock i skuggan. Det är där man får hålla till när man har en bäbis i släptåg.

5 kommentarer:

Ingmarie sa...

Det ÄR tufft med tröskelpass. Både fysiskt och psykiskt. Men nu är du på gång! Snyggt jobbat!(Och jag har testat badtempen för dig i dag. ;-) )

Carina sa...

Det var också galet varmt idag!! Bara att springa var jobbigt oavsett tempo tyckte jag. Jag var helt slut efter mitt (korta) långpass och jag tror att värmen var en stor bov i det hela! Riktigt bra tycker jag att få till ett kvalitetspass en sån här dag!!

Jonna sa...

Väldigt snabbt i mina öron! Men du är ju en racerbrud också :)

Ellinors dröm sa...

Du gjorde det! Snyggt

Löpning & Livet sa...

ingmarie: verkligen! tur att det är ett par veckor till nästa gång :)

carina: lika bra att köra på när det ändå blir jobbigt liksom :)

jonna: haha, racerbrud vet jag inte, men det tar sig! :)

ellinor: tack!