söndag 1 juli 2012

Fruktansvärt segt men något gav det väl

När det var tjugo grader ute redan vid halv åtta insåg jag att det skulle bli tufft att springa långpass idag. Och tro mig, det var det.

Gav mig iväg nästan på pricken klockan nio i en stad som nästan sov. Mötte visserligen någon enstaka person här och var och en, del bilar det såg jag. Sprang mot Sicklasjön och valde den kuperade men mysiga och skuggiga södra sidan. Skugga, mums för barbasommarkroppen. Kände mig förvånansvärt pigg ändå med tanke på gårdagens backträning. Lyssnade på Roslund & Hellströms senaste bok och blev som vanligt arg över hur samhället faktiskt ser ut. Arg och ledsen. Jag, även om det är en bok så är det ju så där det ser ut. Jag har visserligen inte kommit mer än ett par timmar in i boken, men som alla deras övriga böcker är även denna läsvärd/lyssningsvärd!

Kom iallafall ut på Ältavägen och valde att svänga av in mot Hästhagen (vilket underbart namn!) och där var det kuperat, stekande och började gå segt. Fick stanna och kolla kartan vid något tillfälle och passade på att stretcha ut vaderna och baksidorna lite. Fortsatte bort till Saltsjö-duvnäs och insåg att jag sprungit för långt. Fick vända några hundra meter och hittade rött väg. Nja, snarare stig eller möjligtvis skogsväg. Man ska inte lita på kartor har jag lärt mig idag. Större vägar kan se mindre ut än mindre vägar på kartan.

Nu var jag rätt iallafall och en lång stigning fick mig att promenera ett par steg. Benen tunga och solen i ögonen. Kanske får skaffa sådana dör fula springglasögon trots allt. Inte för att de hjälper mot hettan, men jag slipper ju bli bländad iallafall.

Tog mig över ett kalhygge, förbi något som såg ut som en nedlagd skjutbana vilket kändes sådär med tanke på innehållet i boken jag lyssnade på. Lite småläskigt där ute i ödeskogen. Er att ha checkat med kartan att jag verkligen var rätt ett par gånger kom jag slutligen tillbaka till Ältavägen igen. Sprang norrut och mötte ett gäng andra löpare, bland andra Anna Raam, vilka såg pigga, starka och snabba ut. Det gjorde nog inte jag. Men framåt kom jag och vid Hellasgården tog jag mig in i Nackareservatet igen. Över Söderbysjön och strax åter på välkända spår. Fick i mig min medhavda gel men blev inte så mycket piggare för det.



När jag var tillbaka vid Hamarbybacken lyckades jag trampa ner ena foten i djup lera och stapplade sedan hemåt. Segt, segt. Fast väl hemma, efter nästan 22km, kände jag mig konstigt nog snart ganska pigg igen. Medan jag sköljde av skorna passade jag på att även duscha benen i iskallt vatten och det kändes faktiskt väldigt bra. Det ska jag fortsätta med när hela jag känns överhettad.

Återigen kan jag konstatera att sommaren inte är någon bra springtid för mig. Jag lider verkligen. Förra året kändes det dock något bättre. Kanske på grund av amningshormonerna jag hade i kroppen? I vilket fall är barbasommarkroppen tillbaka nu. Med besked. Jag längtar inte till hösten, men jag får nog lära mig att springa väldigt väldigt tidigt eller väldigt väldigt sent om jag vill känna mig pigg och stark. Om tre veckor börjar min semester, då får det bli den melodin.

- Posted using BlogPress from my iPad

7 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

Trist när det är segt, men förhoppningsvis känns det lättare nästa gång! Är också inne i en seg period. Löpningen känns jättetung och fast jag tar i kommer jag ingen vart. Vi skyller på sommaren :)

RosaMilton sa...

Känner precis som du inför värmen. Springer därför mellan 19-21 helst eller innan 9 (fastän jag är ju inte morgonpigg...)

Carina sa...

Håller med värmen är riktigt jobbig. Trodde inte jag påverkades så mycket men fick ändra på den uppfattningen idag. Jag har precis köpt den boken som e-bok till paddan. Blir bra sommarläsning.

mammaspring.com sa...

Jag har konstaterat samma sak! Ser fram emot lite svalare dagar. Fast då är det ju rätt så kallt ändå... Värmen gör i alla fall mig rätt så seg!

Andréa sa...

En knapp där man kunde stänga av värmen just när man ska springa vore nåt :)

Karin sa...

Det lät hur som helst som en fin tur! Och vi måste ju även ha våra sämre dagar! Även jag lyssnar på Två soldater just nu. Jag finner den dock tråkigt skriven, om än något bättre nu på slutet.

Västgötskan sa...

Jösses, vad du kör hårt! ;-)