Bergochdalbanan som kallas livet

Imorse mötte jag upp Carro för en lufsjogg med paus för mindre lu(f)sig styrka. Jag vet inte riktigt varför, men fruktansvärt segt var det att springa idag. Styrkan kändes helt ok och ungefär som vanligt, men lufsjoggandet var verkligen lufs idag. På fötterna ett par lite mer väldämpade skor än jag vanligtvis springer i. Väldigt sköna, men som klumpar på fötterna. I benen fanns ingen kraft alls att hämta. Kanske drack och/elelr åt jag för lite igår men det tror jag inte. Kanske var det lite för varmt för min kropp eller så ville den helt enkelt inte springa idag. Vissa dagar är ju så. Grejen är att jag blev liksom inte trött i benen, men en stor blöt och tung filt av matthet låg över mig. Och nu när jag tänker efter kan det nog ha att göra med att jag sovit lite sämre de senaste nätterna. (Mer om det längre ner.)

Vi sprang den kortare varianten runt Årstaviken, den där man tar tågbron över vattnet istället för att fortsätta bort till Liljeholmsbron. När vi kom till utegymmet i Eriksdal stannade vi till och plockade upp trxen ur min ryggsäck. Sedan supersetade vi några övningar där den ena körde i trx och den andra bredvid. Först bröstpress i trx ihop med jämfotahopp framåt över "hinder". Därefter liggande rodd/låga chins ihop med tåhävningar. Sist ut var djupa knäböj med hopp i trx ihop med dips. Därefter avslutade vi med lite mer eller mindre seriösa plankavarianter. Till sist fick jag lust att testa mina färdigheter i "toes to bar". Jag har, vad jag minns, aldrig gjort detta och blev lite förvånad över att jag nästan kunde. Inte särskilt graciöst eller tekniskt korekt dock. Hehe.

30 minuter fick vi hop innan detbar iväg hemåt igen. Jag hem till en liten sjuk Sixten. Den lille stackaren har fått blåsor på tungan och vill varken äta eller dricka. Lite feber har han också till och från och just eftersom det är väldigt svårt att få i honom vätska gick vi till vårdcentralen för att kolla upp vad det kunde vara han drabbats av. Vi fick träffa en snäll doktor som konstaterade att det förmodligen bara är virusblåsor som kommer gå över av sig självt. Alvedon reglebundet och fortsätta försöka (dvs i princip tvinga...) med vätska ofta är receptet. Åh, man känner sig så fruktansvärt maktlös när en sådan liten har ont och inte mår bra. Och jag stressar upp mig över att han inte äter. Även fast jag vet att han både har en hel del reserver att ta av samt kommer äta igen det mesta när han väl bestämmer sig för att börja igen. Men det gör ändå ont i hjärtat. Nu sover han iallafall, men sedan fortsätter kampen för att få i honom lite vätskeersättning, mjölk, vatten och välling. Ska nog göra ett nytt försök med glass också. Igår gick det inte alls, men det är värt att testa.