tisdag 23 augusti 2011

Hej vad det går

Ja både i livet och med löpningen. Dagarna svischar förbi och snart är det både höst och tävlingsdags. Först ut är tjejmilen, men där ska jag inte persa. Eller ja, om jag nu mot förmodan skulle det så blir jag såklart hur glad som helst, men att tro att jag ska göra det är att ta i. Dels är banan lite för kuperad för att jag ska kunna pressa mig under 44:30, dels är det alldeles för trångt för att jag ska lyckas slita mig till en sådan tid och dels är jag förmodligen inte riktigt redo för milpers än. Det ska jag dock vara senare i höst. Nu ska jag ha roligt (eh.. när blev ett millopp roligt just under tiden man springer??) och träna på att springa snabbt. Realistiskt är nog att gå för en tid någonstans mellan 46 och 47 minuter, förhoppningsvis närmare 46. Visst finns det en liten liten minimal chans till pers, man vet aldrig hur min kropp reagerar när det är tävling, men det är inget jag begär av mig själv just där och då och faktiskt inget jag på allvar tror på.

Men nu var det faktiskt inte det jag skulle skriva om utan kvällens snabbdistans som faktiskt gick riktigt bra. Trots (eller kanske just därför?) att jag inte hade några större förhoppningar om stordåd då jag var både trött och lite hungrig, lyckades jag snitta 4:35 min/km på de 7 kilometrar som utgjorde själva snabbdistansen. Och det utan att det var alldeles dödsjobbigt. Det är både det längsta och snabbaste snabbdistanspasset jag sprungit sedan innan graviditeten men ändå är det inte just farten jag distansen jag är nöjd med. Nej, det är att jag hade ett sådant flyt från början till slut. Det kändes liksom bara så rätt och så lätt, och jag lyckades hålla ihop kroppen så himla bra. Jag kände mig grym helt enkelt. Den känslan är värd långt mycket mer än farter och distanser. Flow. Oövervinnerlighet. En helgrym känsla!

8 kommentarer:

Fit-Eva sa...

Underbart! Know the feeling :-)
Fast att detta uppstår på lopp för mig har aldrig hänt utan det har varit på träning...

Jonna sa...

Wihooo! Precis samma som för mig i helgen... fast du var snabbare, jag sprang ju 7 km i 4.37-tempo och du i 4.35 :D Den där känslan av att vara oövervinnelig är fantastisk!

Åh, nu blev jag påmind om Tjejmilens alla "nackdelar"... jag som i min enfald hoppas på pers då. Kanske ses vi där?

anneliten sa...

Det är just den känslan som gör alla slitarpassen värda ansträngningen.

Karin sa...

Härligt! Mina ben är tunga som sten just nu så det du beskriver känns långt borta...

mina sa...

Åh vad härligt det låter. Precis så kände jag på Blodomloppet förra veckan, det är så skönt när man hittar flowet. Precis som Eva hittar jag tyvärr sällan det på tävling, men hoppas ändå på pers på Midnattsloppet på lördag. Du kan väl hålla tummarna?

Andréa sa...

eva: vi får släppa kraven lite så kanske det inträffar på tävling också?

jonna: Det är ju i princip samma så vi är precis lika grymma! :) och jag ses gärna, vi kan väl höras av och bestämma en mötesplats närmre inpå? eva du ska väl också dit? dig träffar jag gärna också :)

anneliten: verkligen!

karin: men du har väl sprungit sjukligt långt också? :)

mina: jag ska hålla alla tummar jag har!! men jag tror att det kommer gå super hur som helst!

Lisapisan sa...

Härligt!!

Ann sa...

Du ÄR grym! Heja heja!