Välkommen trimester 3

Den här graviditeten går verkligen både snabbt och långsamt. Precis som den förra i och för sig. På ett sätt känns det som att det var igår jag kissade på två stickor (för att vara säker liksom...) men på ett annat sätt känns det som en halv evighet sedan. Jag har nog glömt lite hur det kändes förra gången, men jag tror att det är lite tyngre denna gång. Dels har jag ju inte riktigt samma möjlighet att bara tänka på mig själv och vila och sådär och sedan är det sommar nu. Jag älskar sommar, men min kropp gör det inte lika mycket. Jag har vanligtvis svårt för riktig värme och svullnar lätt upp under sommaren. Då är det inte lättare att vara ganska långt gravid just under denna period. Tur att jag (antagligen) får en dryg månad i lite svalare temperatur innan det är dags att föda. Pollenallergin är dock mycket lindrigare i år av någon anledning. Vet dock inte om det har med graviditeten att göra eller med något annat.

Att springa tycker jag däremot går lite lättare denna gång. Det var vid denna tid förra gången jag började lägga in förutbestämda promenadavsnitt i samtliga av mina springrundor, men det känner jag inte lika stor behov av nu. Det blir dock några naturliga gångpauser i branta uppförsbackar, men hittills är det bara under ett fåtal turer jag fått lägga in fler än så. Lite konstigt kan jag tycka då jag är tyngre denna gång. Både förra gången och denna gång har jag vägt mig vid väldigt få tillfällen och jag har inte skrivit ner vad vågen visat så jag minns inte exakta siffror. Däremot har jag noterat att jag denna graviditet redan från ganska tidigt har legat ett par kilo plus jämfört med förra gången. Trots att utgångsläget (förmodligen, jag har inte haft stenkoll någon av gångerna) varit ungefär det samma. Möjligtvis lite lägre denna gång. Igår ställde jag mig på vågen för kanske fjärde eller femte gången och fick nästan en liten minichock när jag insåg att jag redan väger lika mycket som jag gjorde när jag vägde mig sista gången, en eller ett par veckor innan Sixten kom, förra gången. Inte för att det spelar någon roll, men jag fattar inte riktigt var alla de där kilona finns. Runt tretton stycken. Visst både ser och känner jag att jag blivit större över hela kroppen, men så mycket kan jag inte riktigt förstå att det är. Ja, minus bäbis och allt annat som hör till då. Dock tycker jag att det är häftigt hur kroppen funkar. Och eftersom jag vet hur energikrävande det är att både amma och (såsmåningom) träna hårt känns det bra med extra energireserver. Jag tycker tyvärr annars att det ofta, i den värld jag rör mig i (både den riktiga och den på nätet), råder lite väl stort fokus på hur mycket eller lite folk går upp under sina graviditeter. (Och nu är jag ju på ett sätt likadan själv som skriver om det inser jag i samma stund fingrarna trycker ner tangenterna...) Känslan är att det liksom är finare att gå upp lite. Som om att det bara är "lata person utan karaktär" som går upp mycket. Som att det skulle gå att styra det där helt själv. En hel del givetvis, men inte fullt ut. Tror jag. Jag litar på min kropp och hänger med på resan. Tränar på så länge det känns bra och äter bra näringsrik och varierad mat med lite näringsfattiga men energirika grejer som bonus. Precis som vanligt. Vad sedan vågen visar är egentligen ganska ointressant. Om än fascinerande, det måste jag erkänna.

Morgonmage vecka 29 (28+0)

Men nog om det. Igår när jag umgicks med en vän som beräknas föda nästan exakt samtidigt som jag konstaterade vi att vi båda (vi är båda gravida med andra barnet) att just den senaste veckan har vi verkligen börjat känna oss gravida. Det är liksom tungt att gå, benen är svullna och fötterna trötta. Det är föresten lustigt. För mig känns det väldigt mycket bättre att springa än att gå längre sträckor. Jag får väl inte direkt ont någonstans att gå, men jag blir matt och trött och känner mig väldigt gravid. Tung. Men när jag springer känner jag mig förhållandevis lätt och magen känns inte alls stor. När jag går känner jag mig typ redo att föda vilken dag som helst. Kroppen är konstig.

Och magen ja. På morgnarna, innan frukost, ser den väldigt liten ut måste jag säga. Lite större om kvällarna men nu har jag hamnat i samma läge som förra graviditeten, att det känns som att den växer så himla långsamt. Men förmodligen växer den precis som den ska. Det känns att bäbisen börjar bli stor nu. Den ska väl väga något kilo drygt nu och vara närmare 40cm totalt enligt någon av de appar jag följer. Den spjärnar med fötter/händer, sparkar och bökar runt. Det ska tydligen finnas rätt gott om plats där inne fortfarande men ibland känns det som att den har det trångt där inne. Fortfarande har jag ingen separation mellan de raka bukmusklerna och det bidrar förmodligen till att magen trots allt känns ganska liten och behändig. Och jag gillar den! Jag kommer sakna den när den är borta men längtan efter att vara lätt och kunna springa fort är så stor att det nog väger upp. Och så är det ju faktiskt mysigare att ha bäbisen på utsidan än på insidan.