Revansch

Trots att klockan bara var strax efter sju så var det varmt, så det gick inte riktigt lika lätt som de två senaste morgonjoggarna. Men väldigt mycket lättare än i söndags kväll. Enorm skillnad. Benen pinnade på helt ok ända fram till den långa och branta backen uppifrån Årstaviken. Där gick jag självklart. Det gör jag ofta även som ogravid eftersom den är så nära hemma att den alltid hamnar i slutet av nedjoggen och då vill jag ju inte ha någon mjölksyra i kroppen. Inte när jag springer lätta pass heller för den delen. Men det var en parentes.



Det jag skulle säga är att jag är så himla glad över att det fortfarande känns så bra att springa. Det är inget jag tar för givet även om det kanske känns så ibland. Eftersom jag var bortskämd med att kunna springa så länge förra graviditeten hade jag förmodligen blivit väldigt besviken om jag ny hade tvingats ge upp mycket tidigare nu. Det är klart att jag accepterar om jag skulle behöva sluta om två veckor, men innerst inne hoppas jag ändå på en bit efter vecka 30 iallafall. Men huruvida det verkligen blir så är en annan sak. Det återstår att se. Idag gick det iallafall förhållandevis lätt och utan kissnödighet eller enorm seghet.

Ps: Bara fyra dagar kvar att jobba innan semester nu!