Snart blir det paus

Idag sprang jag till jobbet. Riktigt tungt var det. Helt otroligt att det kan vara sådan enorm skillnad i känsla från en dag till en annan. Där enda skillnaden är att ena dagen springer jag själv och andra dagen springer jag med ryggsäck. Tilläggas bör också att dagen jag springer själv har jag bara druckit någon deciliter mjölk och dagen jag springer med ryggsäck har jag ätit frukost som vanligt. Skillnaden i lätthetskänsla är enorm. Skillnaden i tempo likaså. Femtio sekunder per kilometer nästan. Visserligen med lite promenad i två långa backar inblandad, men ändå. Stor skillnad.

Jag inser också att det nog inte kommer bli många fler dagar med transportspring under den här graviditeten. Kanske på fredag och kanske en eller möjligtvis två dagar nästa vecka. Sedan går jag på semester och att tro att jag ska kunna springa till jobbet därefter, när jag kommer vara i vecka 32, är nog att tro lite för mycket. Kanske kan jag fortfarande springa, men transportspringa ska jag nog inte hoppas för mycket på. Men det är ju svårt att veta, så vi får se.

Ett litet drömmål var ända från början att kunna transportspringa lite  fram till semestern och det verkar ju gå vägen med den drömmen. Det känns bra. Den här kroppen är allt himla bra att ha ändå. Magen exempelvis. I fredags när jag var på kontroller hos barnmorskan visade det sig att mitt hb ligger på endast 105. Kanske inte galet katastrof, särskilt inte för en gravid, men definitivt lite i snålaste laget. Detta trots 100mg järn om dagen. Nu har jag dubblat dosen och magen säger inte ett knyst. Jag vet att många inte klarar järntabletter överhuvudtaget, men min mage verkar vara gjord av stål och funkar precis som vanligt. Så nu hoppas jag på att nivåerna stiger och jag därmed känner mig lite piggare och starkare igen.