Vilken skillnad det kan vara

Igår trodde jag att jag skulle bli sjuk ändå. Jag vaknade tröttare än någonsin och efter frukosten när vi som alltid satt i soffan jag och Sixten, jag med telefonen han med paddan, halvsov jag i fyraminutersintervaller. Fyra minuter är nämligen längden på "Bondgården", ett barnprogram på Svt play som Sixten är väldigt inne på just nu. Efter fyra minuter var det dags att hjälpa till med att starta nytt avsnitt och sedan halvsov jag fyra minuter till. Om och om igen i en halvtimme. Sedan var det dags att göra oss klara för avfärd.

Morgonens soundtrack. Jag var tvungen att lyssna om om om igen. Första gångerna jag hörde låten tyckte jag inte den var så bra, jag gillar ju ändå (väldigt klichéartat) de äldre grejerna bäst, men nu har den växt och jag är fast.

Till föris, med vagnen, kändes det ungefär som vanligt, men sedan var det bara så fruktansvärt segt att springa. Hela vägen till jobbet. Väl där fick jag huvudvärk och den höll i sig hela dagen. Den planerade kvällsyogan byttes ut mot tidigt sängående. Kroppen är smart. Imorse vaknade jag pigg och springet till jobbet gick så himla mycket bättre. Efter 20 minuter en paus för veckans löpskolningsövningar i 8 minuter. Sedan resten av vägen. Eftersom tempot är lite lägre nu så blir det mest kortare turer. Ibland upp mot 9km, men oftast mellan 7 och 8km. Och hemjoggar får jag nog sluta med efter måndagens fruktansvärt sega hemtur. Jag orkade knappt lyfta fötterna och då är det ju ingen vits med det hela. 3 tilljobbetturer och ett lite längre pass på helgen får det bli nu ett tag framöver. Och 2 styrkepass och minst 1 yogapass. Det är planen. Men hur det blir i verkligheten vet man aldrig.