Jag vaknade (för tidigt) på dåligt humör. Kände mig helt förstörd och livet kändes allmänt misärigt. Åt ägg- och kesomackor plus yoghurt och müsli till frukost. För ovanlighetens skull inte gröt. Och så drack jag kaffe.
Satt typ apatisk i soffan och tyckte synd om mig själv. Sedan bestämdes att vi skulle åka på en husvisning vid fjortontiden så jag insåg att det bara var att se ut en runda och ge sig ut och springa trots gråvädret där ute. Efter visningen skulle jag aldrig ta mig ut, jag känner mig själv. Det låter ganska dumt att tvinga sig iväg, men det är ju faktiskt så att motivationen inte alltid är på topp och då får jag halvtvinga mig ut. Fast ibland ställer jag in. Det beror lite på hur stort det mentala motståndet är. Nu var det bara halvstarkt.
Suddigt och snett och dant. Men måste allt vara så himla perfekt jämt? Nä, det måste det inte.
Ut på rätt sega ben. Grått och rätt kallt. Men efter ett par kilometer började endorfiner strömma till och ungefär samtidigt tittade solen fram. Bra tajming. Kilometrarna tickade på och det gick segt ibland (typ uppför och det var rätt mycket uppför idag) och ganska snabbt ibland. Lite mittemellan ibland. Efter en mil fick jag stanna och kissa. Nu börjas det, det där med bäbis som trycker mot urinblåsan. Iväg igen och konstigt nog kändes även benen piggare efter kisspausen. Vid 15km började det bli lite segt, men då var det bara 3 kvar så det var bara att fortsätta. Prick 18km stannade jag klockan på utanför dörren.
Lunch och dusch och iväg på visning. Jättefint och något vi verkligen skulle kunna tänka oss. Men tyvärr kommer det förmodligen bli alldeles för dyrt när väl budgivningen startar. Det är det tråkiga med att gå på visningar. Jag blir nästan alltid lite småkär och tänker på hur det skulle vara att bo där och sedan blir det ändå inget av det.
Lite mera suddigt och avkapat och inte så perfekt. Det gillar jag.
När vi tittat färdigt vinkade jag och Sixten hejdå till pappan som skulle iväg på sitt långpass. Det är bra att kombinera löpningen med andra aktiviteter har vi kommit på. Det kan man spara en hel del tid på. Jag och Sixten gick och köpte årets första uteglass och njöt av att det äntligen är vår.
Efter någon timmes frisk luft och rörelse smakade middagen gott. Stuvade makaroner alltså. Så himla underskattat och enormt uppskattat av samtliga i vårt hushåll. Mums.
4 kommentarer:
Jag är imponerad att du kör långpass fortfarande. Grym kropp som är med på noterna! :-)
Låter som en skön dag trots inledande motstånd. Och glassen ser ju underbar ut! :-)
Piggare ben efter kisspaus känner jag igen! Även utan bebis då...
åh glass... och stuvade makaroner... och chokladbollar... du ger mig cravings!
jag längtar också efter hus, är rädd för att det blir som du beskriver, jag kommer bli kär i huset men inte få flytta dit...
du är grym som springer så långt! och visst är löpning bästa botet mot dåligt humör...
Skicka en kommentar