10 dagar

Idag hade jag tänkt premiärträna lite lätt (mycket lätt och kort) men jag har fått lite nya mjölkstockningstendenser och dessutom har stackars lilla Sixten ont i magen och är väldigt ledsen. Så träningen får vänta.

Det gör så ont i mig när han skriker och jag/vi inte kan göra så mycket för att hjälpa honom. Mer än att försöka trösta så gott det går. Det kan inte vara lätt att vara så liten..

En annan svår grej är att hinna äta. Dagarna bara försvinner utan att jag hunnit få i mig hälften av vad jag behöver. Jag har aldrig varit särskilt orolig för att de där extra gravidkilona ska vara svåra att bli av med, men nu är jag snarare rädd för att tyna bort helt. Trots godis och fika mest varje dag.

Nä, nu blev det lite väl deppigt. Jag är ju inte deppig egentligen, jag är ju jätteglad för världens finaste Sixten! ♥

Status

Sixtens enveckasdag firade jag med såriga bröstvårtor, mjölkstockning och feber (Feber som jag förövrigt inte har haft på minst 20 år!). Härligt. Sixten hade dessutom sin hittills gnälligaste dag just igår och avverkade några skrikmarathon. Det jobbigaste med det är inte själva skriket utan att man inte vet vad det är som är fel. Men har han bara en sådan här dag per vecka ska jag verkligen inte klaga. Annars är han världens snällaste bäbis.

Idag är febern borta och jag hoppas den stannar så. I övrigt är jag grymt fascinerad av kroppens återhämtningsförmåga! För en vecka sedan kände jag mig minst sagt mörbultad och väldigt orörlig. Nu känner jag mig nästan som vanligt. Förutom att brösten värker då. Nästa vecka ska jag nog smyga igång med lite lättare yoga och lätt, lätt, lätt styrketräning med egen kroppsvikt. Det ska bli spännande att se hur det känns. Tidigare på dagen vi åkte in till förlossningen hjälpte jag Martin att styrketräna lite här hemma och visade några olika plankarianter. Det gick finfint även i vecka 40. När vi kom hem från bb kunde jag inte låta bli att testa att göra en pushup och en dynamisk sidoplanka. Det funkade också vilket var en lite häftig känsla. De inre (viktigaste) bålmusklerna verkar alltså vara någorlunda intakata men värre är det nog med de yttre och då speceillt de raka. Även om magen har dragit ihop sig i en fascinerande snabb takt känns det som att det mest finns en deg där musklerna ska sitta. Mysigt men inte så funktionellt. Jag gissar dock på att det kommer gå snabbt att få tillbaka styrkan igen så ingen stress här inte. Var sak har sin tid.

När Sixten kom till världen

Varing för mycket lång läsning! Och är du känslig bör du kanske låta bli att läsa. Undrar du över något konstigt ord eller något annat får du gärna fråga så svarar jag så gott jag kan. Varsegod;

Det sägs att hur mycket man än förbereder sig inför förlossningen så går det inte att förutspå hur den kommer se ut. Hur många scenarion du än har föreställt dig så kommer ingen av dem stämma överens med verkligheten. Så är det kan jag avslöja. För mig blev nästan ingenting som jag föreställt mig.

Men vi tar det från början. Under onsdag förmiddag (16:e) hade jag lite molande mensvärk till och från och vid fem sextiden övergick detta i mer regelrätta värkar. De var dock helt hanterbara och jag kunde relativt lätt andas mig igenom smärtan. Vid niotiden började vi ta tid och frekvens på värkarna med hjälp av en iphone-app och de blev både tätare, längre och intensivare. Vid midnatt ringde jag förlossningen på SöS för första gången, men barnmorskan som jag fick prata med tyckte inte att det verkade vara dags riktigt än och rådde mig att ta en Alvedon, kanske ett bad eller en dusch samt att försöka vila så mycket som möjligt. Så vi låg i soffan och kollade på Solsidan. Avsnitt efter avsnitt från första säsongen avverkades medan jag med 2 till 6 minuters mellanrum fick koncentrera mig riktigt ordentligt på att slappna av och yogaandas. Vid femtiden ringde jag återigen till förlossningen då jag upplevde värkarna som riktigt intensiva och relativt regelbundna. Barnmorskan tyckte dock att det fortfarande verkade som jag var i latensfasen och skulle ha det bättre hemma. Det var dessutom fullt för tillfället, men vi kunde få komma in för en kontroll om någon timme om vi ville. Men jag kände att jag verkligen inte ville bli hemskickad och vi valde att stanna hemma ett tag till. Jag tog ytterligare en Alvedon och tvingade mig att försöka slappna av tillräckligt mycket för att sova. Lyckades någorlunda och slumrade till och från mellan sex och åtta på morgonen. När jag vaknade igen var värkarna dock annorlunda. Både mindre smärtsamma, kortare och mer oregelbundna. Efter ett tag hade de mer gått över i ett molande. Jag gick upp och satte mig i soffan och letade efter tecken på rörelser från bäbisen. När vi inte fick någon respons hur mycket vi än buttade och grejade fick jag lite halvpanik och blev livrädd. Ringde SöS igen, trots att jag kände mig som värsta hypernojiga människan, och fick rådet att dricka några glas iskallt vatten och sedan lägga mig ner och butta lite mer på magen. Först hände inget alls, men så tillslut så fick vi lite knuffar tillbaka. Jag har nog aldrig känt mig så lättad någon gång förut! (Inte ens efter förlossningen.) Du får aldrig mer skrämma mig så bäbis!

Under förmiddagen fortsatte värkarna att vara rätt svaga och jag kände mer en molande känsla. Då och då kom någon kraftigare värk, men det var aldrig riktigt regelbundet. Jag började tappa hoppet lite och eftersom jag knappt sovit på över ett dygn och heller inte hade minsta matlust började jag bli rejält uppgiven när klockan började närma sig eftermiddag. Men så hände något. Värkarna började bli mer intensiva igen och jag kände ett tryck nedåt som jag inte känt innan. Sedan lossnade slemproppen (cool grej!) och lite vatten började sippra. På kort tid förändrades känslan rätt rejält och det började bli svårt att andas och slappna av. Jag testade att använda TENS-apparaten men det hjälpte verkligen inte ett endaste dugg. Trycket nedåt ökade hela tiden och jag hade en ständigt molande mensvärkskänsla som bara ökade i styrka. Martin försökte få mig lite mat, men det gick inget vidare och nu kände vi att det var dags att ringa förlossningen igen. Det var fullt även nu men efter att barnmorskan ringt runt och kollat andra sjukhus fick vi tillslut komma till Karolinska i Solna. Under taxifärden dit hade jag några rejäla värkar som medförde några rejäla vattenskjutsar. Tur att jag varit förutseende nog att sätta på mig en rejäl binda..

Väl på plats någon gång runt halv nio togs CTG, blodtryck och annat och efter att jag berättat om det intensiva trycket blev barnmorskan väldigt nyfiken och ville undersöka mig även fast värkarna inte var jätteregelbundna. Och hon blev nog lite förvånad när hon upptäckte att jag var öppen hela fyra centimeter och hon dessutom kände huvudet. Själv blev jag oerhört lättad över att inte bli hemskickad och även fast värkarna nu blivit nästan outhärdliga kände jag mig vid lite bättre mod. Den lättnaden blev dock kortvarig för strax blev jag akut illamående och trodde nästan jag skulle kräkas rakt ut. För mig som har någon sorts spyfobi var denna känsla inte helt angenäm. Jag klarade mig dock men istället blev smärtan hundra gånger värre. Jag hade läst så himla mycket om att ”Ja, det gör jätteont men du får hela tiden pauser som oftast är längre än värkarna.” Nej, det fick jag inte alls! Ett konstant mensvärksmolande i nedre delen av magen tillsammans med ett oerhört tryck nedåt precis hela tiden. På detta täta värkar då smärtan var nästintill outhärdlig. Hur mycket jag än försökte slappna av och yogaandas så blev jag bara mer och mer stressad. Nästan på gränsen till panikslagen.

Eftersom vi kom mitt i bytet från kvälls- till nattpersonal fick vi vänta lite på deras rapportering innan vi fick träffa vår barnmorska Linda och undersköterska Elinor samt komma in på ett förlossningsrum. De hade läst mitt brev och visste min inställning till medicinsk smärtlindring och lovade att inte erbjuda mig något utan att jag själv bett om det. Jag fick ett gåbord och en pilatesboll och vi fick vara ensamma en stund. Martin som såg hur ont jag hade försökte övertala mig att åtminstone testa lustgasen, men jag ville inte envis som jag är. Fast efter ytterligare en stunds lidande började jag fundera över om det inte skulle vara värt att fråga efter epidural i alla fall. Martin tyckte såklart att det var en jättebra idé och efter att ha pratat med både Linda och Elinor och frågat typ hundra saker om allt gav jag slutligen med mig och de ringde efter narkosläkaren.

När jag väl tagit beslutet och ignorerade den där lilla taggen av sårad stolthet kände jag mig någonstans lättad över att trots allt ha svalt envisheten och min rädsla för att få en stor nål instucken i ryggraden och givit med mig. Att föda är ingen tävling liksom.. Värkarna var nu om möjligt ännu intensivare och det var nog tur att läkaren kunde komma så snabbt som hon gjorde. Det kändes seriöst som jag höll på att dö av smärta.

När allt väl var på plats och jag fått första dosen bedövning kunde jag äntligen få slappna av och vila lite. Trycket nedåt fanns fortfarande kvar och det tilltog i styrka vid varje värk. I jämförelse med vad jag känt innan var detta dock ingenting. Även om det fortfarande gjorde ont så kändes det äntligen hanterligt igen. Jag kunde andas mig igenom värkarna. Tack till mig själv som svalde stoltheten och envisheten.

Strax efter att epiduralen satts blev jag undersökt igen. Det hade gått ungefär två timmar sedan förra gången och klockan var runt elva. Eftersom jag visste att det ”normala” är att man öppnar sig ungefär 1cm per timme så förväntade jag mig att resultatet skulle vara 6cm. Det var det inte. Jag var öppen 10cm! Inte helt fullvidgad, men öppen 10cm! Jag blev så otroligt lättad att jag nästan började gråta. Inte konstigt att jag hade haft så ont, inte konstigt att värkarna varit så intensiva och kommit så tätt. Nu fick jag lite självförtroende och kunde slappna av och vila lite. Jag fick till och med i mig lite godis, ett glas nyponsoppa och lite sportdryck vilket antagligen mer än välkomnades av min trötta kropp som knappt fått någon näring och energi på nära två dygn.

Efter någon timme var det dock dags att försöka jobba ner bäbisen ytterligare och jag fick testa lite olika ställningar. Bäst tyckte jag det funkade att ligga på sidan med övre benet i ett benstöd. Det gjorde att jag både kunde ligga bekvämt och slappna av samtidigt som det kändes som att värkarna gav resultat. Förlossningspallen tyckte jag mindre om då rumpan somnade och den var allmänt obekväm. Vandrade runt lite med mitt gåbord innan jag tyckte epiduralen började släppa och det började göra konstant outhärdligt ont igen. Fick då lägga mig för att få påfyllning och lite vila innan det skulle vara dags att krysta.

När klockan var runt halv fyra på morgonen tyckte Linda och Elinor att det var dags. Jag fick börja på den där obekväma förlossningspallen men det gav inte så mycket. Då fick jag istället ligga på sidan igen och ett värkstimulerande dropp kopplades på då värkarna var lite för svaga. Eftersom krystreflexen försämras vid epiduralbedövning var det svårt för mig att känna när det var dags att ta i, men med barnmorskans hjälp och lite högre hastighet på droppet gick det hela i alla fall framåt. Droppet höjdes sedan ytterligare en gång, men efter femtio minuter konstaterade vi att min livmoder var väldigt trött av det intensiva arbete den utfört de senaste timmarna samt att jag själv var både fysisk och mentalt helt slut. Detta i kombination med att bäbisen (Som dock mådde toppen hela tiden. Hjärtat slog på jämnt och fint därinne. En stark liten krabat.) låg i framstupa hjässbjudning (största delen av huvudet först) och det var svårt att styra dess huvud under blygdbenet, gjorde att det beslutades att avsluta det hela med hjälp av sugklocka. En läkare ringdes därför ner, sugklockan ”kopplades på” och några minuter senare, 04:35 den 18:e februari, kom världens finaste Sixten ut. Trots att hans huvud var rejält omformat, både på grund av hur han bjöd sig och på grund av sugklockan, var han så fin. Liten och fin. Och med långa sprattlande armar och ben. Slemmig och hal. Finaste. Moderkakan kom sedan på direkten, det räckte att Linda drog lite i navelsträngen. En häftig liten (stor) grej det där.

Själv var jag så sjukt lättad över att det hela äntligen var över. Jag var så oerhört utmattad, både mentalt och fysiskt att jag liksom inte hann med att känna den där översvallande lyckan och kärleken som jag hört beskrivas överallt. Självklart var jag lycklig över att äntligen ha fått ut bäbisen, men lättnad är ett ord som bättre beskriver känslan. Martin kände ungefär på samma sätt då han tyckte det var fruktansvärt jobbigt att se mig ha så ont.

Eftersom jag fått rätt stora bristningar bestämdes att jag behövde komma upp på operation för att sys och därför fick jag varken äta eller dricka något. Jag som inte känt någon hunger eller törst på två dygn var nu så sjukligt hungrig och framförallt törstig att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv. Att då se Martin få in en bricka med smörgåsar, kaffe och saft kändes ju sådär. Men efter en stund hann tröttheten ikapp och jag lyckades somna en stund.

Vid halvniotiden fick jag äntligen åka iväg till operation för att sys och Sixten och Martin fick ganska många timmar ensamma ihop. Efter jag sytts klart fick jag ligga på uppvaket (Jag var dock inte sövd utan bara bedövad med epidural och lite morfin.) och var inte tillbaks hos dem förrän vid halv två. Men jag tror att det var bra. Då fick de tid att bekanta sig med varandra på ett sätt som kanske inte alltid sker. Så något gott kom det trots allt ut av att jag behövde åka iväg och tvingades vara utan mat. Och den där kannan med saft och den torra vita smörgåsen med svettig ost som jag äntligen fick när jag kom tillbaks till mina pojkar kan nog ha varit det godaste jag ätit i hela mitt liv. Och Sixten, han är den finaste bäbis vi någonsin sett.

Fyra dagar

2 dagar gammal bäbis!

Först och främst; miljoner tack för alla fina ord, grattis och hälsningar vi fått!

Och sedan; det går att blogga även med sovande bäbis liggande på magen. Premiär just i detta nu. Världens snällaste och finaste bäbis är det vi har fått.

Slutligen; dagarna går fruktansvärt snabbt med en nyfödd sak i familjen.

Hemma

Idag har vi fått komma hem och bäbisen fick vi ta med oss. Han har fortfarande inte fått något namn, men en kort vagntur har vi hunnit med. Jag ska berätta lite mer om förlossningen när jag landat lite mer här hemma. Det var minst sagt en speciell upplevelse att få vara med om.

Nu är jag här!

Jag vet inte vad jag heter än, men jag föddes 04:35 den 18:e februari. Jag väger 3495 g och är 51 cm lång. Hela familjen mår bra men är trötta och omtumlade.

Noll

Mage; min. Teckning; Jenny Nyström

Är det idag som är dagen? Kanske, kanske inte. Det återstår att se. Men håll gärna en tumme och en tå.

En

Dan före dan. Hoppas kan man iallafall.

Besök hos barnmorskan imorse. Jag hade lite högt blodtryck (140/100) och fick ta urinprov som dock var negativt (alltså inget protein eller glukos i kisset). Även blodsocker- och järnvärden såg jättebra ut och efter att ha legat ner några minuter var även blodtrycket normalt (exakt 120/80). Jag ska dock tillbaks på fredag och kolla för säkerhets skull vilket känns tryggt. Fast då är du väl redan ute bäbis?

Hjärtat pickar på lugnt och fint där inne och huvudet låg riktigt långt ner i bäckenet så bäbisen ligger nog bara och samlar kraft för att ta sig ut. Sf-måttet var 34cm precis som sist, men det beror ju just på att hela bäbisen sjunkit ner ytterligare och inte på att den inte växer som den ska.

Fint. Så jag börjar väl på tredje boken på lika många dagar då. Det finns faktiskt fördelar med att ha ett överskott av tid.

Två

Igår kväll tyckte jag mensvärkskänslan, som jag har haft till och från i en vecka nu, kändes lite annorlunda än vanligt men lagom till sovdags försvan den helt. Imorse vaknade jag vid halv sex av samma känsla och tänkte att nu äntligen kanske det börjar. När Martin gick upp för att springa en sväng före jobbet tände jag lampan och läste några kapitel i en ny bok, men då försvan ontet igen. Somnade om och när jag vaknade igen strax före nio med förhoppningar om mer ont blev jag rätt besviken. Inget annat än den ständiga kissnödigheten. Jag måste medge att det känns lite absurt att gå och längta efter smärta, men så är det. Eftersom jag innan jag blev gravid var livrädd för att föda trodde jag nog aldrig att jag skulle komma till den punkt då jag verkligen längtar efter att få möta den där smärtan och även fast rädslan successivt försvann så trodde jag ändå inte att den här stunden skulle komma. Men här är den. Jag vill ha mer ont nu! Kom ut snälla bäbis!

Jaja, jag vet att du kommer när du är redo. Jag ska inte klaga, jag har faktiskt inte ens gått över tiden än. Och jag har inte ont (ryggontet jag fick i slutet av förra veckan är i princip borta) någonstans. Och jag sover bra, om än lite ytligt och väldigt drömrikt. Jag var bara så inställd på att jag skulle föda några dagar, kanske till och med en vecka, innan beräknat datum. Det är liksom så man gör i min släkt. Tänk om bäbisen har ärvt Martins gener gällande detta. Isåfall väntar han/hon i två veckor till! Nej, nej inte tänka så. Istället ska jag försöka ta mig ut i det fina vädret en sväng. Kanske ta en promenad och handla godis och annat ätbart jag vill ha med mig till förlossningen. Det är det enda (förutom toalettsaker, mobiler och plånböcker) som inte är nedpackat. Sportdrycken finns där redan och minidatorn likaså. Kläder till både oss och bäbisen, kamera, TENS-apparaten, förlossningsbrevet och pappret med min blodgrupp. Och en bilstol så bäbisen kan åka säkert hem i taxin. Men ännu inget godis. Aha, det är därför du inte kommit än? Ska fixa på direkten då!

Tre

Allahjärtansdagen till ära har jag bakat cupcakes. Om jag äter tillräckligt många kanske det blir trångt i magen. Receptet hittar du här.

Äta och läsa är det jag sysselsätter mig med på dagarna nu. Igår började jag på denna och ett dygn senare är jag strax klar. Jag kan verkligen rekommendera samtliga av Katarina Wennstams böcker. Både romanerna (Smuts, Dödergök och Alfahannen) och fakta/reportageboken "Flickan och skulden" ("En riktig våldtäktsman" har jag (ännu) inte läst.) Enda nackdelen är att man (jag) blir så fruktansvärt arg, ledsen och frustrerad över hur samhället ser ut i det så kallade jämställda landet Sverige. Men läs, läs, läs ändå!

Fyra

Inte trettonde men det är bara bra för hur kul är det att då och då (ok, det kanske inte händer jätteofta, men ändå) fylla år på fredagen den trettonde? Inte för att jag är särskilt vidskeplig av mig, men ändå. Fjortonde, femtonde, sextonde eller sjuttonde låter bättre.

Idag lyckades jag slita mig upp ur soffan där jag varvat läsande med tv-tittande och sovande i typ ett dygn. Eller ja, på natten sov jag i sängen. Tänkte att en tur på stan kanske kunde locka ut bäbisen. Vi får se om det lyckas.

I övrigt finns det inte mycket att rapportera om. Förutom att jag har fått en liten idé om att ordna någon form av "mamma-army" lite senare i vår. Army training med bäbisarna i vagnarna när mammorna blir starka och uthålliga. Det kanske vore något?

Fem

Åh, det är typ en halvmeter fin vit snö ute och solen strålar från en klarblå himmel. Får man inte springabstinens av det så är det nog något som inte stämmer. Martin håller i familjens springheder och har nöjet att springa långpass denna gnistrande dag. Ett ganska långt tror jag till och med. Själv får jag väl försöka orka med lite motionerande i form av en kortare promenad. Funderar faktiskt på att lägga träningen på hyllan nu tills bäbisen är ute och jag är någorlunda ihopläkt. Det är liksom inte roligt att ständigt köra samma saker och att inte riktigt få ta i. Och varför ska jag göra något som inte är kul? Men nu ska jag sluta gnälla. Det är sol och snö så det kanske till och med kan vara trevligt att promenera. Och jag har ju all tid i världen att läsa, vilket är nästan lika bra som att springa. Inte riktigt, men nästan.

Rådjursfamiljen som bor utanför vårt hus!

Förövrigt så planerade jag årets tävlingssäsong här om dagen. Jag är inte anmäld till allt än men om du kollar i högermarginalen kan du se hur planen ser ut. Varför jag fick för mig att jag (kanske) ska springa Tjurruset vet jag inte riktigt dock. Jag som inte ens gillar att smutsa ner mig bara för att. Onödigt liksom. Jag har inget emot att bli smutsig egentligen, men kan inte riktigt förstå meningen med att exempelvis stå i ett dike och göra pushups när jag lika gärna kan göra det på torra land med exakt samma träningseffekt. Army traning (både inne och ute) - absolut! Regelrätt militärträning med "order"skrikande ledare (inte säker på att alla organisationers ledare skriker, men de jag har sett in action har gjort det) och dikeskrälande - tveksamt. (Fast jag ska ge det en chans någon gång ändå.) Men i vilket fall så verkar tjurruset vara en ordentlig utmaning och det är ju roligt att testa något nytt. Vi får se. Ett annat kanske är Finalloppet i Göteborg. Om det passar att åka ner då så vill jag väldigt gärna, men jag inser att saker och ting kommer kräva lite mer planering nu än innan. Men vill man så kan man, så det får vi försöka ordna.

Sex

Nähä, dagens datum dög inte heller. Eller ja, än är det väl inte försent, men eftersom det inte finns ett endaste litet tecken på att idag är dagen så blir det nog inte så. Vad ska vi nu tro då? På måndag? Den fjortonde och alla hjärtans dag. Det måste väl ändå vara en passande dag att komma ut på. Eller hamnar födelsedagen lite i skymundan för allt annat firande då? Sjuttonde kanske inte är ett så dumt datum ändå. Jaja, hur som helst så börjar vecka 40 idag. Jag hoppas det blir den sista veckan som påbörjas.

Jag var nyss ute och pulsade i snön för att handla lite mat (och dagens godsak; choklad) och hämta ut ett paket (Tack snälla Magda för hjul- och regnskydd!) och blev helt slut. Måste nog sova lite. Och om ryggen fortfarande känns bra (den har inte gjort så ont i dag) så får det kanske bli lite styrketräning innan den obligatorska fredagsunderhållningen På Spåret.

Sju

Ännu en dag närmare. 110211 är morgondagens datum och det vore väl fint?

Vintern har åter kommit till Stockholm men det är väl bara jag och ett fåtal ytterligare som tycker att det är något bra med det kanske. Inte mycket gjort idag heller men jag har ätit en supergod sallad med quinoa, rödbetor och fetaoströra tillsamans med en nyfunnen (springglad!) gravidvän. Jag älskar rödbetor! Och i kombination med fetaost blir det ännu godare.

Ryggen gör fortfarande lite ont men TENS-apparaten jag hyrt inför förlossningen hjälper faktiskt. Så på med den, upp i soffan och fram med en bok är nästa projekt. Fast jag gissar på att jag kommer somna rätt snabbt.

Åtta

Inte många knop gjorda idag direkt. En vän på fikabesök ett par timmar, men annars inget vettigt. Har haft lite ont i korsryggen till och från sedan igår eftermiddag och även lite lätt mensvärksliknande ont då och då, vilket jag hoppas betyder att det inte är jättemånga dagar kvar tills bäbisen vill komma ut. Men vad vet jag, det kanske bara är önsketänkande? Svårt att veta vad man ska känna när man aldrig varit i den här situationen innan.

Martin ska snart ge sig ut och på ett tempopass (Jag är inte alls avundsjuk. Inte alls.) så jag tänkte passa på att köra ett lättare yogapass innan middagen. Nu har jag hamnat i något slags varannandagsträningsmönster med träning en dag och vila nästa. Det känns lagomt och bra. Mest styrka och yoga. Jag insåg att simning inte var så kul ändå.. Och cykling funkar ju inte riktigt så bra som jag skulle önska tyvärr. Men styrka och yoga känns bra. Och känns det bra så är det bra.

Nio

Säg hej till Drömhunden!

Idag har jag köpt en riktigt onödig grej. Men jag kunde inte låta bli när jag av en slump gick förbi hyllan där han stod tillsammans med sina syskon. Han vovvade att han ville följa med mig hem. Då gick det inte att gå därifrån utan att ta honom med mig. Kan man inte få en riktig får man nöja sig med en mjukis tänkte jag. Och jag kan ju alltid skylla på att den är till bäbisen. Fast den är till nog mest till mig ändå. Drömhunden heter han.

Tio

Tio dagar kvar till den 17:e och jag kommer på mig själv med att verkligen överlyssna efter signaler på att något känns annorlunda. Lite svag mensvärksliknande känsla och jag blir genast på min vakt. Lite hårdare mage (livmoder alltså, inte matrester) och jag börjar hoppas på direkten. Men nä, än sålänge händer inte särskilt mycket måste jag säga.

Funderar istället över om det blir någon form av träning idag och hur jag ska kunna klä min bäbis någorlunda könsneutralt. Det verkar svårt måste jag säga. Polarn och pyret verkar vara lite bättre och har mycket fint, men är tyvärr lite för dyra för en komplett garderob.

Något jag dock vet ska ske idag är ett sconesbak och ett kusinbesök. Och en sömnstund. Det är bäst att passa på har jag hört.

Inte än

Ingen bäbis ännu. Jo jag vet att det är lite för mycket att hoppas på att den redan ska vilja komma ut, men jag vägrar tro att jag är en av dem som måste vänta många långa dagar efter utsatt datum. Mina gener ska inte vara sådana. Fast just därför är jag säkert den första som går över tiden. Och inte bara över, säkert så mycket över som det bara går. Nej, inte ska det väl behöva bli så bäbisen? Kom igen nu. Fast när både gårdagen (Som var en riktigt usel dag då jag var sjuktligt trött och kände mig riktigt nedstämd, ynklig och orörlig.) och halva denna dag har gått kan du gärna få vänta tills på onsdag. För då hinner jag träffa min kusin imorn och pappan hinner jobba den beordrade övertiden på tisdag. (Eller så kommer du just på tisdag så att han slipper!)

Tjockisyogi

Igår var som sagt ingen lysande dag men efter en halvtimmes yogande, en kvarts (Jag har verkligen noll tålamod!) skumbadande och en nachotallrik med tillhörande mys blev det något bättre. Idag känns allt mycket lättare och både ikea och coreträning av Martin har hunnits med. Jag är en hård tränare tycker han och det var nära att vi blev ovänner på kuppen. Men ska man bli bra får man vara beredd att ta i. Och något straff ska han väl få för att han kunde springa 27km medan jag låg i soffan igår. Det vore praktiskt om man kunde turas om att bära runt på bäbisen även innan den är född. Eller om man åtminstone kunde fixa så att han får vara gravid nästa gång. Vagnen ska han iallafall få köra när vi ska springa ihop framöver, det är det minsta man kan begära.

Du får komma ut nu

Lördag igen. Dagarna går av någon konstig anledning ännu snabbare än vad de brukar. Det är underligt eftersom jag dels knappt gör något vettigt alls och jag dels börjar bli väldigt trött på att bara gå här och vänta och göra just inget alls. Nä, jag är nog redo nu faktiskt. Det spelar nog ingen roll hur mycket mer jag försöker förbereda mig, helt hundra procent superredo kommer jag nog aldrig att känna mig. Det är lite samma sak som inför ett viktigt lopp; det känns alltid som att jag kunnat göra lite mer, förberett mig lite till, tränat lite bättre. Men egentligen finns det inget att vänta på, det är lika bra att få det gjort. Hör du det bäbisen? Du får väldigt gärna komma typ imorn. Idag behöver jag fixa några ärenden på stan, men imorn är väl en bra dag?

Hemmaträning och hemmaätning

I hemmagymmet. Bortse från min bistra uppsyn.

Igår tränade jag lite styrka här hemma. Det är väldigt praktiskt att ha lite redskap och jag planerar att utöka mitt hemmagym lite mer så att jag lätt kan träna när bäbisen har kommit och jag själv återhämtat mig. I nuläget finns där en kettlebell på 12kg, en balansboll, en balansplatta, ett gummiband med hantag och två yogamattor (En för inomhusbruk och en för utomhusbruk har det blivit eftersom jag fick den ena vid ett utomhusyogaevent i somras och den därför blivit lite smutsig.) Sedan har jag såklart mig själv och min egen kroppsvikt också, inte att föringa. Med det kommer man ganska långt och med en ytterligare lite tyngre kettlebell på det och kanske något anant smart kommer man hur långt som helst. Om jag ska vara ärlig så använder jag inte gummibandet sådär jättemycket då jag tycker det är svårt att hitta ett bra motstånd, men till vissa övningar funkar det bra.

En bra sak med att träna hemma, förutom att det går snabbt och smidigt, är att man får välja musik helt själv. Nu kan man ju visserligen träna med egen musik i öronen även på gymmet, men jag tycker av någon anledning att det är lite bökigt med lurar i öronen då jag styrketränar. När jag springer däremot sitter där allt som oftast ett par. Och appropå springa; igår lyssnade jag på en playlist på spotify där några av de låtar jag har på min ipod fanns med. När denna dök upp fick jag värsta flashbacken till spyjobbiga snabbdistanspass runt vasa- och linnéstan och intervaller längs delsjövägen. I Göteborg. Jag saknar dig lite fula fina stad. Men mest av allt saknar jag snabbdistans- och intervallpassen. Och långpassen. Och de sköna lätta passen. Jag saknar att springa så mycket att jag håller på att bli galen. Men nu ska jag öva upp mitt tålamod. Tids nog är det springdags igen.

Mumsmat! Avnjuts helst i två portioner.

När man har tränat i hemmagymmet passar det föresten bra med två portioner god mat. Potatis skuren i klyftor och ungsbakad tillsammans med salt, svartpeppar och olivolja. Paprikahalvor fyllda med sojafärs stekt och puttrad i passerade tomater, en skvätt grädde, kantarellfond och kryddor. Överst lite smulad fetaost. Också dessa bakade i ugnen. En sallad på babyspenat, majs, paprika, gurka, balsamvinäger och rapsolja. Plus lite tzatsiki gjord på turkisk yoghurt, riven gruka och massvis med pressad vitlök. Och massvis med vatten. Jag är så otroligt törstig nuförtiden och kan dricka hur mycket som helst. Men iskallt ska det vara.

Tvilling(höns)ägg och barnmorskebesök

Bilden har inget med inlägget att göra, men detta var vad som fanns i mitt morgonägg! Jag visste inte att det fanns tvillingägg! Morgonägget som förövrigt alltid tillags i denna fiffiga sak. En av mina bästa investeringar! Tror jag är inne på tredje koppen nu.

Barnmorskebesök idag. Kanske det sista, för nästa eventuella besök är inbokad den 16:e, det vill säga en dag före beräknad födsel och jag vill ju tro att det är en otålig sak som bor där inne i magen. Med tanke på hur mycket det knös (värmländskt, och kanske även göteborgskt (?) ord) och bökas därinne kan man tro att han eller hon försöker ta sig ut genom magen.

En något lite större mage än sist, nu ett sf-mått på 34cm. Fixerad bäbis med huvudet nedåt och ryggen åt min vänstra sida. Exakt så har den visserligen legat sedan före jul så jag har inte varit särskilt orolig för att den ska få för sig att vända sig och ställa till med problem. Nu är det alltså bara att ha lite tålamod. Skriva, läsa, baka och träna lite. Jag har kommit in en en slags rytm med två träningsdagar följt av en dags vila och det känns bra. Lagom för att jag både ska vara riktigt utvilad och redo för mitt livs tuffaste prestation och ändå inte bli totalt rastlös på vägen.

Månaden är här

Så blev det helt plötsligt februari. Hur kan det redan ha gått trettioen dagar på det nya året? En händelserik månad kommer det nog att bli. En liten liten risk/chans finns ju att bäbisen väljer att födas i mars, men jag vägrar tro det. 16 dagar kvar till den 17:e idag och förlossningsföreläsning. Inte så mycket nytt, men det känns ändå bra att ha deltagit i något förberedande. I övrigt har jag bara läst en massa. Föräldrautbildning har det inte gått att tajma in någon som vi båda kunnat delta på och jag tror att det kommer gå minst lika bra utan. Några sista saker att handla och fixa med till den där väskan som ska följa med på äventyret, sen är, vi, redo. Om jag känner mig själv rätt kommer det antagligen se ut som att vi ska flytta in på SÖS. Jag har en tendens att packa ner ungeäfr dubbelt så mycket som jag egentligen behöver.

Idag har jag också klivit rejält utanför min bekvämlighetszon. Inte genom att träna, där har jag inte varit utanför bekvämlighetszonen på en evighet, utan genom att agera filmintervjuoffer åt min syster och hennes klasskompisar. Hon pluggar till journalist och dagens uppgift var att göra ett nyhetsreportage. Som ämne hade de valt en ny studie som visat att ett fosters hjärna kan skadas om mamman får i sig förlite näring under graviditeten. Åtminstone var det var som hände hos ett gäng babianer. Vill du veta mer kan du lyssna på vetenskapsradions inslag här. Ett mycket intressant ämne, men jag trivs verkligen inte framför en kamera. Tur att jag slapp kolla. Tur också att jag inte har haft några problem att äta under min graviditet. En sak mindre att oroa sig för. Appropå ätande ska jag göra en kanna te nu för snart vankas det semlor. Jag hade nästan glömt bort dessa godingar och har inte ätit någon på flera veckor. Bäst att ändra på den saken på en gång.