Stockholm marathon 2015

Ok. Femte maran. Jag trodde ju inte på allvar att det var rimligt att förvänta sig något nytt pers, men innerst inne hoppades jag ju ändå lite.

Jag hade satt upp 3mål. Guldmål var pers, dvs under 3:24:24, silvermål (och det mest troliga) var 3:28 och bronsmålet var en tid snabbare än förra året, dvs under 3:34:42. Bronsmålet kändes lite som en skamgräns med tanke på att jag förra året bara hade tränat ca 7 månader eftersom jag klämde ut ett barn i oktober året innan. Jag visste att jag var i bättre form än då, dock inte SÅ himla mycket bättre. Tyvärr. Dock vet jag ju, i alla fall delvis, varför det är så och jag får helt enkelt se till att ändra på de faktorer jag själv kan styra över för att komma till start i en betydligt bättre form nästa år.

Men vi kan ta det från början. I startfållan jättetidigt. Iklädd en rosa regnponcho för att hålla värmen i det kyliga vädret. jag kände mig lite hoppfull då senaste väderprognosen sa att det skulle börja regna först klockan 14. (Jo tjenare...) Träffade på Johan och vi konstaterade att vi gick för samma mål, under 3:30. Strax innan start drog jag av mig ponchon och tänkte att det kändes lite onödigt att slänga den efter endast en timmes användning. Men så är det.

Jag tyckte det kändes lite segt precis i början, men när jag kommit en bit ner på Valhallavägen kom jag in i en bra rytm. I vanlig ordning i ett alldeles för högt tempo. (Det skulle dock visas sig att klockan inte var något att lita på (mer än tiden då förstås) då den helt plötsligt började visa helt fel tempo och senare under loppet hade lagt på en massa kilometrar...) Men det kändes lätt. Hela första milen kändes väldigt lätt och jag passerade den på strax under 48min. Det kändes fortsatt lätt fram till varvning där jag precis som förra året blev omsprungen av massvis av löpare. Jag förstår inte riktigt varför för jag upplevde inte att jag själv tappade fart. Detta pågick fram till dryga halvmaran ungefär men väl ute på Djurgården sprang jag om ungefär lika många som passerade mig.

I år var Djurgården riktigt seg. SEG. Det blåste här och var och regnade konstant. Det lätta duggandet till och  rån under första varvet var borta. Nu hällregnade det. Och det skulle det visa sig göra ända in i mål. Favorit i repris. fast inte riktigt lika kallt.

Så småningom kom jag äntligen tillbaks till Strandvägen och fick lite nya krafter. Det gick riktigt "lätt" fram till Kungsträdgården men sedan blåste det kraftig sidovind fram till Slussen och jag tappade orken lite. 30km passerades på strax under 2:27 och jag insåg att något pers skulle det, som väntat, inte bli idag. Längs Söder Mälarstrand blev jag omsprungen av 3:30 farthållarna och tappade modet ännu mer. Jag visste dock att jag tidigare sprungit förbi både de som startade i min startgrupp och de som startade i den framför, men ändå. Tänkte jaja, jag får gå för att slå förra årets tid då.

Backen upp mot Västerbron sög all kraft ur benen och väl uppe på bron för att börja färden uppåt blev jag bara så less. Orkade inte mer. Men krigade givetvis på så gott jag kunde och tillslut var jag faktiskt uppe. Och äntligen, detta år gjorde det inte så ont att springa utför och jag susade förbi massvis av folk. Fick lite ny välbehövlig energi och svängde in på Norr Mälarstrand med nya krafter. Här visste jag att jag snart skulle få min fjärde (de tidigare tre bar jag med mig) och sista liquid comp. langad av världens bästa kollega Björn. Så hela långa rakan gick åt till att springa till vänster och spana efter honom. men ingen Björn. Visste dock att han skulle dyka upp förr eller senare efter att ha varit vid mål och hejat på en annan (skitsnabb!)  kollega och strax efter stadshuset stod han. Min räddning! Fick min energi och massa pepp. Jag var sur och deppig och är glad att han stod ut med mig :) Förlåt Björn!

Eftersom jag var så trött hade jag oroat mig för hur Torsgatan skulle gå, men helt plötsligt hade jag fått ny energi. kanske inte så mycket fysiskt, men mental energi räcker långt. Jag kanske inte ökade jättemycket men jag sprang i alla fall om många. Kom ikapp Helena som sprungit förbi mig på Djurgårsbron och pratade lite med henne. Sedan sprang vi lite om varandra några gånger innan jag lyckades öka tempot lite efter 40km. Nu var det segt, men i huvudet var jag beslutsam. Nu är det så himla lite kvar och det är inte farligt att bli trött. Strax före 41km sprang jag ikapp Johan som såg ut att klara sitt mål på sub 3:30. Helt säker på att jag (vi) skulle klara det var jag inte, men jag trodde att det skulle finnas en chans. Klockan hade jag inte vågat kolla på sedan ett tag och det var INTE läge att göra det nu. Då skulle jag stressa upp mig själv.

Uppför Sturegatan sprang jag om en efter en men blev även omsprungen av en och annan. Bara det allra sista kvar. Svänga av ner mot marathonporten. Nedför, äntligen nedför. Men varför är det så himla långt. Men tillslut; in på den regnblöta banan och öka farten ytterligare. I kurvan vänder jag blicken mot klockan och ser den krypa mot 3:30. Visste att jag startat runt minuten efter 12:00 men inte exakt. Spurtade ut det allra sista och det visade sig att jag klarade det precis. Vilken lättnad! Det hade känts väldigt surt att missa den där magiska gränsen ännu en gång. Det var dock väldigt blandade känslor. jag var nöjd över att vara i mål och nöjd över att ha kommit in under 3:30. men jag hade ända hoppats på några minuter färre ytterligare. Typ 3:27-3:28. Ok, det är inte långt ifrån och kanske hade det gått om vädret varit lite bättre. Som det var nu var jag nästan lika kall som 2012. Benen blev ännu mer stela och ovillga än vanligt och jag tappade mycket på slutet. Igen. De flesta tappar på slutet, men jag tappade så mycket nu (liksom 2012). Det är jag mindre nöjd med. Men supernöjd över att ha sprungit mitt femte Marathon, på min andra bästa tid och i ett hemskt väder. Men nästa år, då jäklar är jag i mitt livs form! Nu ska jag bli snabb! Ska bara vila helt i en vecka och träna lätt i ytterligare två. Men sedan, då!

Jag är i mål

3:29:42. Och återigen massa regn och blåst. Inte riktigt lika illa som 2012 såklart men inte jättelångt ifrån. Första varvet var kul och då kändes det väldigt lätt. Men som vanligt blir det tufft bortåt 20km och resten var inte vidare roligt. Men nu är det gjort och En längre rapport kommer när jag landat lite och kommit fram till om jag är nöjd eller inte. Just nu är jag kluven nämligen.

Målet är nära.

Ytterligare ett års träning är avklarad. Många pass har det blivit. I snö, regn, sol, värme, kyla och fukt. Med pigga ben och trötta ben. En hel del styrkepass och mängder av yogapass. Pusselbit efter pusselbit har lagts och ibland har motivet fått ändras eftersom livet händer och livet kommer först. Jag är inte ända framme, inte riktigt där jag vill vara. Men jag är väldigt mycket redo.



Jag är redo att springa långt imorgon. Jag är lite mindre redo att springa snabbt, men uthållighet räcker långt och totalt sett är jag mer redo än jag någonsin varit. Jag är lugn och trygg i min erfarenhet av distansen och vet att jag gjort det jag kunnat med de förutsättningar jag har nu. Imorgon springer jag 42195m det snabbaste jag kan just nu. Jag är redo.

Status

Jag sprang ett väldigt segt pass igår eftermiddag/kväll hem från jobbet. Trötta ben, tung kropp och flåsig andning. Inte precis vad en vill känna just nu. På kvällen var jag helt slut och la mig tidigt för att gå en timmes extra sömn. Trodde jag. Barn som vaknar. En av hosta och halsont, en annan av mardrömmar (?). Trångt i sängen som vareviga natt nuförtiden. Till sist tröttnade jag på att ligga inklämd mellan två svettiga barn och lyckades bära över dem till sina egna sängar utan att de vaknade. Äntligen kan jag få en natt med bra sömn tänkte jag. Så kunde jag inte somna! Givetvis. Dock sov jag bra när jag väl somnade och fick sova ända till halv sex. Det är en halvtimme längre än standard just nu. Ester brukar vakna prick nollfem. Segt.



Dessa två alltså.

Sixten hostar och har ont i halsen och får vara hemma med Martin. Missar friluftsdag på idrottsplatsen med picknicklunch och annat kul. Trist. Annat trist är att även jag börjar känna något som liknar en begynnande förkylning! INTE bra alls. Hoppas på att det är maranerver som spökar bara. Hoppas verkligen för jag vill, vill, vill springa på lördag!

Sista snabba

Igår sprangs sista riktiga kvalitetspasset innan maran. Det blir ett lite halvsnabbt pass imorn men inte riktigt kvalité. Fyrahundringar på bana igen. Denna gång endast 6st för att inte förta mig. Och jag kan ju säga att det räckte. Det var tungt igår.

Visserligen hade jag ätit lite halvdant och suttit (plus yogat) i solen en stund innan och det var rätt varmt vilket jag ju inte är van vid än. Men lite deppigt känns det ju... Tiderna var inte katastrofdåliga direkt (snarare någon av de bästa den här sidan om Ester) men känslan var blä. Tungt att andas och inget vidare flyt i löpning. Flåsigt.

Aja, det blir som det blir och nu vill jag mest ha den där maran avklarad. Sjukdomsstatus här hemma är för övrigt att storbarnet nu är hemma med feber. Lite av ett lotteri om jag överhuvudtaget kan springa således. Men det är bara att hoppas på det bästa.

Lite hopp

Igår sprang jag snabbdistans. Efter en halv dags jobb och sedan firande av Förskolans dag med picknick, fika och sånguppträdande på eftermiddagen var jag ganska osugen när barnen väl var nattade. Jag hade inte bestämt vilken typ av pass jag skulle köra ens. Mer än att det skulle vara någon form av kvalité. Men strax innan jag äntligen kom ut bestämde jag mig alltså för snabbdistans. Tänkte att 6km fick räcka denna trötta kväll.

Joggade upp i 3km. Tänkte köra några stegringslopp innan start men orkade bara inte. Höjden av lathet. Men tryckte iallafall på lap och körde igång. Fasen, det kändes ju rätt bra. Trots svagt uppför. Sedan platt och därefter svagt nedför. Ännu bättre känsla. Såklart. Sedan lite lätt böljande innan partiet jag fasat för; en lång backe som börjar med svagt, svagt uppförslut för att sedan övergå i en ganska lång brant innan den planar ut igen den sista biten. Men det gick ok. Givetvis gick det rejält mycket långsammare men det är ok och i sin ordning.

En nedförsbacke innan sista platten. 6km snabbdistans avklarat med en snittfart på 4:32 min/km. Med andra ord riktigt bra för lilla mig nu förtiden. Jättenöjd är jag!




Joggade hem delvis genom trollsk skog och så fick även själen sitt. Sedan fyllde jag på med glass (efter fyra rostade mackor...) Salta karamell från Mormor Magdas. Godaste glassen ever!

Marathontankar

Det börjar närma sig på riktigt nu. Marathon alltså. Och som vanligt vill jag mest ha det avklarat och springa vidare mot nya mål. Ganska dumt egentligen. Leva i nuet är ju en fördel...

Igår morse sprangs ett progressivt pass som gav lite hopp om bra tid.

Jag känner mig extremt osäker på mig själv, min form och hur det kommer gå. Ena stunden känns allt tipp topp och jag tror till och med att det finns chans att persa (tveksamt dock om jag kikar på hur jag presterat det senaste halvåret) och i nästa stund tänker jag att jag kanske inte ens springer snabbare än förra året. Sanningen ligger förmodligen någonstans emellan, beroende på dagsform, sömn, stress, uppladdning etc sista veckan.

Väldigt olägligt har lillbarnet blivit sjukt. Jag har varit hemma med henne idag och försökt parera hostningar så gått det går, men samtidigt torkat någon halvliter snor under den där lilla näsan. Så det är nog bara att hålla tummarna och hoppas på tur känns det som.

Tidsbrist, prioriteringar och det som varit

Dagarna går i ett och tiden rusar som vanligt. Jag har så mycket jag skulle vilja skriv om. Få ner på papper (skärm), bena ut och reflektera runt. Men just nu hittar jag inte tiden tyvärr. Jag älskar att skriva och vill prioritera in en stund varje dag men just nu är det tufft. Trångt. Men snart är det sommar och då kan det bli lättare.

Den här sidan är en del av mig, ett litet barn. Den har blivit det efter sju och ett halvt år. De sista åren har den dock fått stå tillbaks för två riktiga barn och det är ju givetvis i sin ordning. Familj, jobb x2, träning och allt därikring slukar större delen av min tid och energi just nu. Så därför skrivs det när det skrivs helt enkelt. Hellre lite än inget alls.

På hemmagymmet har jag inte varit på några månader. Det visade sig att en ombyggnation var i full gång.

Sedan senast då? Jag var ledig med barnen i måndags eftersom förskolan var stängd och det var min tur att lyxa på sådant sätt. Det var en bra dag på det stora hela. Vi var på gymmet en sväng på förmiddagen och lekte ute på eftermiddagen.

Äntligen kan vi fika ute!

Tisdag och onsdag jobbade jag som vanligt. Sent denna vecka så inte mycket tid med barnen alls. Jag sprang på onsdagen. Ett snabbdistanspass i marafart på väg till jobbet. Det gick rätt bra trots mycket vind och ganska tung ryggsäck. Jag har börjat dra ner på träningen från och med denna vecka, så det blir ganska få pass.

Lösa får på Djurgården i torsdags.

I torsdags var jag ledig eftersom det var röd dag men jag hade fullt upp med Lofsangruppenjobb. Dessutom körde jag ett pt-pass irl och då fick jag lite kilometrar på köpet. Uppvärmningen och nedvarvningen gav mig dryga 7km lättdistans.

På fredagen var jag faktiskt också ledig eftersom det var min lediga fredag inför jobb nästa helg. Dock ingen träning denna dag på grund av fullt upp med diverse familjeaktiviteter. Som att hyra bil och lasta full med jord, blommor och lite andra trädgårdsredskap. Nu ska vi fasen få ordning på den där fula trädgården! På eftermiddagen åkte vi till Södertälje och Tom Tits Experiment. Riktigt kul även för oss vuxna.

Martin sprang Greiderloppet igår. Det blev en tredjeplats i år (1:a 2013, 7:a 2014).

Igår klämde jag in sista långpasset innan maran i ett annars ganska fullspäckat schema. Ett kort sådant på drygt 18km varav 14 av dem gick i strax över marafart. Känslan var ganska bra, men som vanligt kommer tvivlet. Hur ska jag kunna springa snabbare än så här och väldigt mycket längre?? Det brukar ju dock ordna sig det där...

Soligt och skönt långpass.

Idag spenderas större delen av dagen inomhus med städ och annat fix. Men jag ska ta mig en sväng till något gym. Jag tänkte nog ta ett lite längre bort och springa dit för att vara lite effektiv. Dock vräker regnet ner vilket gör mig något osugen på just springet. Men vi får se. Kanske kanske håller det på att ljusna upp lite.

Årets superlånga långpass

Förmodligen årets enda superlånga långpass om en bortser från maran som nu ligger mindre än tre veckor bort. Och om jag inte får för mig att springa ytterligare en mara innan året är slut, det vet en ju aldrig. Även om det inte ser ut så just nu. Typiskt för mig så har jag för länge sedan passerat maran i tankarna och funderar som bäst för hur jag ska lägga upp träningen inför hösten största mål. (Exakt vad det är får jag återkomma till senare.)

Men långpass var det. Och superlångt. 36,1km för att vara exakt. Bra förhållanden med molnigt och lite blöt asfalt till en början. Och helt ok pigga ben trots lördagens intervallapass. Så jag var vid mycket gott mod. Men så hänger sig klockan efter 5km! Jag får lite panik och tänker nästan att nu skiter jag i detta och springer hem. Det får räcka med förra helgens 33km. Fast sen skärper jag till mig och startar Svettigappen som substitut till klockan som jag inte kan få igång (förrän jag kommer hem och trycker på exakt alla andra knappar än jag tolkar att den vill att jag ska trycka på...). Jag får helt enkelt finna mig i att jag inte kan se fart, distans, puls och tid lika lätt. Och faktiskt funkar det bra.

Hem kommer jag efter att ha sprungit nästan exakt samma runda som för drygt ett år sedan. Då kändes den så himla lång, nu inte så farlig faktiskt. Jag har i alla fall inget problem med uthålligheten. Lite snabbhet på detta så kan det ju bli riktigt bra...

Jag höll, som vanligt på detta allra längsta långpass (konstigt nog), riktigt bra fart för att vara långpass. Känslan var lätt. Hur pulsen låg kunde jag av förklarliga skäl inte se men den brukar stämma väl överens med känslan så jag tippar på ett snitt på mellan 70 och 75% av max. Så jag är nöjd. Mycket nöjd till och med om jag ser tillbaks på hela helgen. Ett bra intervallpass och ett bra långpass. Bra kombo om du frågar mig.

Mera banlöpning

Att bli väckt ganska exakt prick 05:00 en lördag känns ju sådär. Att jag dessutom hade lovat pappan lite sovmorgon (dvs typ till 07) innebar att jag blev tvungen att kliva upp. Vad är det med barn och sömn egentligen? Så besvärligt. Fast ändå. Jag ska väl inte klaga eftersom vi iallafall får sova på natten. Men hur som.



Med stor frukost och en stor kopp kaffe i magen stod jag redo utanför dörren innan klockan slagit 08. 08:15 var jag uppvärmd och redo att springa åttahundringar. Exakt hur många hade jag inte bestämt på förhand, men jag siktade mot iallafall sex stycken. Sprang iväg och försökte att gå ut för hårt. 3min och 16sek. Helt ok med tanke på känslan som var "lätt". Vilade 90sek mellan varje intervall och låg mellan 3:17 och 3:20min resten av serien. Sex klarades av med lätthet och jag hade för ett tag sedan bestämt mig för åtta.



Men när åtta var gjorda tänkte jag att jag lika gärna kunde köra tio. Bäst att passa på medan jag både har tid och så bra känsla i kroppen. Så 10x800m bara sådär en lördagmorgon! Resten av dagen bestod i att äta glass, heja på när pappan sprang halvmara på Kungsholmen och fixa lite i trädgården. Och imorgon blir det långpass. Sista långa innan maran.

Intervallpyramid

1000-800-600-400-200-200-400-600-800-1000m. Med joggvila halva distansen av föregående intervall på uppvägen och halva distansen av nästkommande intervall på nervägen. (500-400-300-200-100-200-300-400-500). Ungefär samma ansträngning på samtliga men definitivt inte samma snittider. Diverse långa sega uppförsbackar och en massa motvind stoppade det. Och sakta gick det och tungt att andas var det så jag tar tillbaks det där jag skrev för ett dygn sedan. Men det var ett bra pass och det var tillräckligt varmt för att springa i shorts och t-shirt. Med 4km uppjogg och drygt 2km nedjogg skrapade jag ihop över 15km. Varsågod att härma.

Sjö och dimma

Igår kväll efter att barnen somnat gav jag mig av på en kort och lätt springtur. Ett bra sätt att väcka liv i benen som vilat sig sedan det långa långpasset i söndags. Väcka dem och förbereda dem på intervallstege ikväll. I förrgår kändes de lite trötta men igår var de med på noterna igen. Det verkar dessutom som att det är lite mindre pollen i luften och jag påverkas mycket mindre än för någon vecka sedan. Hoppas det fortsätter så.



Jag känner ett stort sug efter fina miljöer just nu och bestämde mig för en tur runt en del av sjön. Via två broar runt mitten av den ungefär. En del stig, en del grus och en hel del asfalt. Fast småvägar och med stora fina hus som kuliss. Där kan jag tänka mig att bo. I ett jättestort hus precis intill vattnet. Ska bara bli mångmiljonär först...



Det var dimmigt och ganska kallt men det gjorde inte så mycket för jag hade en så bra känsla i kroppen. Fötterna tassade fram i långsam fart och pulsen var låg. Det kändes så lätt och icke ansträngande. Så skönt att få känna så efter de senaste veckornas slit och flås. En precis påbörjad ljudbok som verkar väldigt lovande hade jag i öronen. Lite kallt om händerna men annars verkligen inget att klaga på. 6km. Prick! Och jag längtar till tidiga sommarmorgnar på just denna runda.

33,3km sjöar

Sådär. När jag får lite press på mig funkar minsann saker och ting. Inte många veckor kvar till maran nu och således inte många veckor kvar att hinna köra långa långpass på. Eftersom jag vill hinna få in ett på 32-33 och ett på 35-36 var det idag det skulle ske. Det första av dem. Det andra får ske nästa helg och om det mot förmodan inte skulle funka får det vara bra med dagens pass. 33,3km sjöar.



Jag började med Magelungen, sjön alldeles runt hörnet (typ). Strax före klockan åtta en söndag möter en inte så många andra än en och annan löpare. Idag mötte jag faktiskt två på bryggan längs denna sjö. Och solen sken och det var så fint. Tog mig sedan via en ganska tråkig transportsträcka bort till nästa sjö - Drevviken. Rundade dess västra hörn och sprang längs hela Sköndal, bort genom skogen till den tredje sjön - Flaten. En mysig liten sjö.




Sedan blev det tråkigt en stund igen. Rakt upp genom Skarpnäck och in i Nackareservatet där jag rundade dagens fjärde sjö - Söderbysjön. Här gick det lite segt på grund av en hel del backar och mitt i passet. Men jag tassade vidare och vips var jag framme vid nästa lilla pöl som heter Sickla sjö. Här var det längesedan jag var och jag blev lite nostalgisk. När vi bodde i Årsta sprang jag här då och då, nu blir det verkligen inte ofta. Många rundor går på lite samma vägar, men riktigt samma blir det såklart inte.



Jag tänkte först slå till på en tur uppför Hammarbybacken för att ta Hammarbyhöjden hem, men kom på att det kanske skulle bli "för kort" så. Tog det säkra före det osäkra och sprang längs ytterligare ett vatten. Hammarby sjö.



Nu när jag tänker efter sprang jag en liten, liten snutt vid Årstaviken också, men eftersom jag var en bit ifrån räknas den inte. Men fem sjöar på drygt 3 mil är väl ganska bra? Kroppen kändes oväntat med på noterna. Benen blev trötta oroväckande fort, men sedan blev det liksom inte så mycket mer av det. Och efteråt känner jag mig pigg och som vilken dag som helst. Även om jag inte är så snabb längre har jag definitivt förbättrat min återhämtningsförmåga.

Kuperade intervaller

Igår kväll: jobbar framför datorn till 23:50 och kliver sedan upp på yogamattan för elva minuter med fokus på baksidan. Sedan. Försöka somna vilket tar ett tag.

Idag tidig morgon. Tvingas vakna efter alldeles för få timmars sömn. Är sur och i princip gråtfärdig. Lagar pannkakor med förhoppning att blidka övriga familjemedlemmar. Det verkar funka för jag får sedan sova en halvtimme.

Idag klockan nollåtta. Är redan hungrig och efter lite disk och plock äter jag en stor knäckemacka med cream cheese och lemoncurd. Brygger mer kaffe.



Någon halvtimme senare. Springer iväg. 4km till ett kuperat skogsspår (fast allt är relativt, exempelvis är 3km spåret här bortom knuten mycket mer kuperat) och river av 4x1500m med kort vila (60sek) mellan. Eller nja. River av och river av... Det var jäkligt jobbigt kan jag säga. Uppför gick det med jääättesakta så det var tur att det fanns nedförsbackar och rakor också. Men jag hade kul. Jo faktiskt hade jag det. I varje vila... Hemjoggen gick långsamt, långsamt. Fast det är ju precis som det ska vara ju. Hur som helst kom jag hem som en gladare, piggare och mindre gråtfärdig version av mig själv. Dessutom fick jag till ytterligare en kvarts sömn på eftermiddagen.